Knappt har jag kommit iland förrän jag vill återvända. Jag slukar Saint Lucia helt och hållen och blir inte mätt. I mina ögon har ön allt som krävs för att klassas som paradis: jorden som drar åt rött, den klorofyllstinna grönskan som klättrar och förgrenar sig, de dramatiska silhuetterna som stupar ner till stränder och turkost hav.

Här finns till och med en orm i paradiset: vid floderna kan man möta boa constrictor. Ett par sorters äpplen växer här, liksom söt grapefrukt, flera sorters mango och stora passionsfrukter att pressa juice ur.

Framför allt har Saint Lucia människor som inte fått nog av turister, som är intressanta, intresserade, som har integritet och är hjälpsamma – och som pratar engelska. Och franska. Och kreol.

Längs de kurviga vägarna, som det särskilt i söder är svårt att få upp farten på, står och går och sitter Saint Lucia-bor. Barn i skoluniformer och med fina snoddar i håret väntar på bussen, några bara hänger, många arbetar med att röja undan växtligheten som snabbt skulle ta över om den inte ständigt hölls i schack, andra liftar. Jag skulle själv kunna tänka mig att plocka upp liftare här, för aldrig känns det som att jag ska bli lurad. Någon försäljare där turister samlas kan vara väl envis, men inte påstridig.

Saint Lucias samhällen är uppvisningar i påhittighet. De andas lika delar New Orleans, Mölle och Vilda Västern, och så katolicism på det. Det är cement, plank, plåt och stavträ. Omålade brädor, skeva väggar, vackra sniderier, turkost och vitt. I Soufrière har den vackra vita kyrkan mitt i byn förärats klarblå detaljer, och den är inte bara vacker utan även välbesökt – på Saint Lucia fylls söndagsvägarna av finklädda kyrkobesökare, många i hatt och vita spetsar.

Soufrière är byn vid Pitons, öns mest kända silhuett: Två höga toppar intill varandra och vid kusten. Stranden har bättrats på med ljus sand och vackra regnskogsvägar ringlar omkring. Utanför norra änden av stranden, vid Anse Chastenet, finns en snorklingsplats som New York Times listar som världens sjätte bästa.

De andas lika delar New Orleans, Mölle och Vilda Västern.

Saint Lucia har bytt ägarstruktur fjorton gånger. Senast var ön brittisk – men sedan 1979 är den helt självständig. Britterna tog hit det indiska köket, det franska arvet märks i orts- och personnamnen. Fortfarande är det många britter som reser hit, men ön får också många besök från franska Martinique.

Många festsugna sällskap tar färjan hit över helgen. Saint Lucia är betydligt mindre än den franska grannön, men är bra på just det där med fester. Ofta hålls de kring mat, men även andra teman har blivit tradition. På höjden strax norr om Canaries ligger Del’s rainforest café. Där hålls karaoke varje torsdag, i all enkelhet inomhus eller ute vid kurvan på gatan – med folk på ena sidan vägen och den vita duken på andra sidan. Festen startar när det blivit mörkt, vid 21-tiden. Men just den här kvällen är det dansfest en kort bilresa inåt landet.

– När någon annan har fest låter jag bli, säger ägaren Del. Man måste ge alla en chans.

Varje tisdag bjuds det på kreolsk musik på baren Bateau Mygo i Marigot Bay. På Dauphin street i Gros Islet är det Friday night party och extra festligt just denna fredag då romfabrikatet Chairmans reserve lanserar nytt, med gratis rom och rastamusik som dånar från scenen. Även barn och gamla är med och trängs.

En av barerna heter De Kornah och jag dricker en Angostura lemon lime & bitter som enligt burken innehåller ”zero (0) % juice” men ”natural lime and lemon flavors”. Å andra sidan finns det rom som är ren som sjukhussprit.

Ön har en framträdande rastafarikultur och det märks särskilt väl denna kväll. Många i vimlet har låtit håret växa och samlar ihop det på huvudet i stora tygpaket, andra har rena konstverk till flätor. Annars är stilen enkel – de flesta går i jeansshorts, t-shirt med tryck och sandaler av plast.

Det är här på den norra delen av ön som det finns flest krogar och hotell. Här är naturen någon flackare och torrare än vad den är söderut, där det liksom på den inre delen av vulkanön, är mer kuperat och frodigt. Att det är torrt här har inte enbart naturliga förklaringar – här fanns tidigare betydligt fler träd men de har avverkats med jorderosion som följd. När man åker söderut, eller längre in på ön, når man regnskog och de högsta punkterna. Mount Gimie är närmare 1000 meter.

För att komma till fiskesamhället Dennery på Atlantsidan åker man en snabb och väl inbäddad väg genom grönskan och över ett par floder. Själva staden ger ett fattigt intryck, den är oslipad, inte alls turistpräglad och just därför spännande.

Jag spelar biljard på den vindpinade lokala baren. Jerry Springer hojtar från tv-rutan och i motsats till vad de stora anslagen påstår inte alls serveras någon mat. En trasig enarmad bandit av märket Cherry master står i ett hörn och en sliten kille slappar i ett hörn och tigger cigg och en karibisk dollar. En liten skolflicka äter en smörgås inslagen i smörpapper.

Livet här känns bortglömt. Det blåser hårt och vågorna slår. Men tjejen jag spelar mot är ställets bartender och ägarens syster. Hon vinner.