100 000 pilgrimer vandrar årligen till Santiago de Compostela som i dag är världsarv.
Det är fortfarande morgondagg i vägkanten när vi tar våra första steg på Camino de Santiago. Solen går upp över den lilla byn O Cebreiro och vi lämnar halmtakshusen bakom oss.
Allt har redan hunnit gå fel och det är lika bra att erkänna direkt: det här är inte en pilgrims, utan en turistvandrares, en ”touregrinos”, bekännelser.
Vägen till Santiago de Compostela har lockat västerlänningar sedan medeltiden. Legenden säger att katedralen i den galiciska huvudstaden byggdes över en äldre kyrka som i sin tur uppfördes över aposteln Jakobs grav.
På senare år har semestervandringen fått ett uppsving, och det märks på Caminon, Vägen. Här möts ensamvandrare som kommit till en brytningspunkt i livet och tuffa cyklister med svullna vadmuskler. Här går djupt religiösa pilgrimer, ”peregrinos”, med klar blick och trästav och sådana som vi: touregrinos, turister med den enkla ambitionen att vandra minst tio mil till tapasbarernas Santiago de Compostela.
Tio mil är nämligen en magisk sträcka på vägen till Compostela. I ett häfte (vilket papper som helst går bra) stämplas plats och datum vid varje stopp under vandringen. De utgör bevis för att du verkligen har gått de tio mil som krävs för diplomet, som utfärdas på pilgrimskontoret alldeles vid katedralen i centrala Santiago de Compostela.
Stämplar går att få i kyrkor, barer och härbärgen längs vägen och utvecklar pilgrimer till ett slags frimärkssamlare. En fransman visar glatt fram sitt stämpelhäfte och blåsan på hälen. Vad han heter eller jobbar med får vi aldrig veta.
Vi valde att starta vandringen längs Franska vägen i den lilla byn O Cebreiro. Här, 1 300 meter över havet, har vi utsikt över ett grönbrunt lapptäcke av åkrar, kullar och fält. En man bättrar på halmtaket på ett av husen, utanför härbärget hänger pilgrimernas tvätt på tork.
Det har hunnit bli sent på eftermiddagen innan vi lyckats ta oss hit med två olika bussar från Santiago de Compostela och upptäcker att vi har begått vårt första nybörjarfel. Pilgrimer startar tidigt i gryningen av två skäl: på härbärgena gäller principen först framme får en säng. Och även om Galicien är känt för sina regnskurar är det alldeles för hett att vandra mitt på dagen.
Som tur är har den som inte hinner knipa en sovsalssäng på ett härbärge andra möjligheter. Privathem hyr ut sängar och längs vägen finns enkla pensionat och hotell. Vi lyckas hitta ett fräscht rum med dusch för ett i pilgrimssammanhang svindlande pris: 380 kronor natten. En säng på härbärge kostar allt från en valfri summa till cirka 50 kronor.
Morgonen därpå börjar vi vår vandring. Vi har tryckt i oss tjocka skivor lantbröd med korv och ost på. I ryggsäcken finns nödproviant: nötter, kex, frukt och choklad. Det ljusnar och vi är äntligen på väg.
Det bör sägas direkt: Camino de Santiago är ingenting för kicksökaren. Vi bestiger inte berg, vandrar inte längs stup och hänger inte i säkerhetslinor. I stället ger vägen, som kantas av dirigerande pilar och gula snäcksymboler (Sankt Jakobs pilgrimsmussla) en inblick i den galiciska lantbefolkningens vardagsliv.
Det luktar koskit och häst, vi möter får och män med högafflar på axeln. Ibland är vägen bred och asfalterad, ibland smal, snirklande och brant.
Bergspasset O Poio ligger 1 337 meter över havet och är den högsta punkten på franska vägens spanska del. Efter det pustar vi ut på ett av alla små värdshus som serverar dagens trerättersmeny för knappt 70 kronor. Det är inga extravaganser: kålsoppa, grillad kyckling och en glasskula.
Men det är ljuvligt att befria svullna fötter, byta sockor och trevande inleda samtal med både peregrinos och touregrinos. Tyskan som har vandrat ensam i månader. Den medelålders brasilianaren och hans dotter som utforskar alla världens kända leder. De smala fransyskorna som lämnade man och barn för en yttre – ”och inre” – resa.
Trots att vi bara nickar åt många av dem så blir de våra följeslagare. Två mil om dagen är en ganska lagom sträcka, och även om vissa startar vid fem på morgonen och andra lufsar i maklig takt så möts vi i byarna och småstäderna längs vägen: Triacastela, Sarria, Portomarin, Palas de Rei, Melide, Arzúa, O Pino och i målgångsstaden Santiago de Compostela.
En del har förberett vandringen minutiöst. Drömt om pilgrimsfärden och läst kända vandrares reseskildringar. Andra, som vi, klarar oss med Xacobeos – pilgrimsledens officiella turistbyrås – utmärkta lilla häfte nedknycklat i fickan. Den beskriver stenkyrkorna och klostren vi passerar, dagsträckornas längd och anger antalet sängar på varje härbärge. De gula snäckskalen längs vägen gör det dessutom snudd på omöjligt att gå vilse.
Allt kan nog gå bra även för oss amatörer om det inte vore för vandringsdjävulen som sätter klorna i mig på näst sista dagssträckan. Borta är plötsligt minnet av alla goda råd om regelbundna tilltuggs- och vattenpauser. Trots att ryggsäcken är tyngre än dag ett (åtminstone känns det så), piskar jag på tempot. Snart framme: ett, två, ett, två.
När pilgrimerna senare vandrar i mål och för tio kronor kan hämta ut ett fint diplom på Santiago de Compostelas pilgrimskontor, har vi redan kommit fram. Med buss.
Knät är svullet och ömt. Men efter en veckas daglig vandring äter vi tapas med ovanligt gott samvete.
