Vi står tysta i gläntan mellan akaciaträdens utsträckta lövverk omgivna av springbock, antiloper, zebror och giraffer. En bit bort trycker en klunga elefanter under ett träd. Med jämna mellanrum dammsuger de med snabeln den röda jorden och blåser den över sig för att svalka sina väldiga kroppar. Då och då bryts tystnaden av några unga zebror som lekfullt tumlar runt och galopperar iväg över den hårda torra jorden i ett smattrande dån.

Vi befinner oss i Ongave på gränsen till Etosha nationalpark i nordvästra Namibia, ett land dubbelt så stort som Sverige med en befolkning på bara drygt två miljoner människor.

LÄS MER: Turism som bistånd

När européerna med dunder och brak kastade sig över den afrikanska kontinenten i slutet av 1800-talet tog tyskarna området mellan Orange-floden och Kunene-floden och deklarerade det som tyskt protektorat under namnet Tyska Sydvästafrika. Sen kom Sydafrika och annekterade landet efter andra världskriget innan Swapogerillan efter 30 års väpnad kamp befriade landet 1990.

Namibia, som består av storslagen natur av både öken, stäpp, berg och hav och är en av få platser på jorden där de vilda djuren fortfarande är i majoritet och får regera på sina egna villkor.

Landet är unikt också av andra skäl. Det är ett av få länder i Afrika där turisterna kan dricka kranvattnet och där risken att bli magsjuk är liten. Korruptionen anses också vara mycket låg.

Längre bort i den gröna gläntan där vi befinner oss står en landrover parkerad. Guiden ber oss vara tysta och vrider ner ljudet på den knastrande komradion. Radiokontakten håller han med en av världens mest kända forskare på de afrikanska ökenlejonen, namibiern Philip Stander, som under trettio år har följt de vilda djuren. Just nu har han sett lejonspår i den fuktiga sanden vid Huabs flodbädd. Vi sitter tysta och väntar. Den viskande kontakten över komradion förstärker spänningen. Philip, eller Flip som han kallas av San-folket, väntar på att lejoninnan ska röra sig från flocken så att han med en bedövningspil ska få tillfälle att fästa ett halsband med en sändare runt djurets hals. Efter fyra timmar i mörkret ger vi andra upp, men inte Flip.

–Ska man hålla på med det här måste man vara utrustad med en stor portion tålamod och mycket tur, viskar Flip över radion. Afrikas vilda djur är min passion, jag brinner för att rädda dem för framtiden och den största kärleken hyser jag för de namibiska lejonen –de är som mina familjemedlemmar. Att följa deras rörelser för att försöka förstå hur dessa djur kan överleva i ett så extremt klimat, är värt alla mina uppoffringar. Men tiden är knapp, annars har vi snart inga kvar, säger han.

Dagen innan har vi flugit från Soussuvlei, där vi klättrat uppför världens högsta sanddyner, gjort ett stopp i den bayerskinspirerade hamnstaden Swakopmund och besökt Valvis bay med sina sälar, delfiner och flamingos. Nu har vi tagit oss längs den beryktade skelettkusten upp mot gränsen till Angola i Damaraland för att besöka nomadstammen, Himbafolket.

När vi i skymningen flyger in mot Kamanjab känner jag mig som en av postflygarna i Antoine de Saint-Exupérys roman ”Postflyg Syd”. ”Det är som att dyka i svart vatten”, skriver han om en nattlandning i den västafrikanska öknen. En oändlig ocean av sand och strävt spinifexgräs. Öde och tom vid en första anblick, men den omgivande öknen är långt ifrån död, bara röd av den järnhaltiga sanden och kvällssolens tegelfärgade ljus. Vid spakarna sitter en man som skulle ha kunnat vara en av dessa postflygare. I över tjugo år har han genomkorsat detta ödsliga landskap och landat överallt. Jan Friede, som han heter, är som hämtad ur en afrikansk äventyrsroman med mustasch, senig och solbränd hy, kakifärgade shorts, grova kängor och en pipa i mungipan.

Han är femte generationen tyskar i Namibia. Hans pappa var översättare åt Eisenhover under andra världskriget, men blev senare missionär. Jan älskar sitt land, även om en del koloniala värderingar då och då skymtar fram när han talar. På väg in mot himbabyn Kamanjab måste han cirkla flera varv för att över huvud taget upptäcka var landningsbanan i det höga torra gräset skulle kunna vara.

–De kunde ju åtminstone slå gräset, säger han medan han ivrigt spanar efter en landningsbana. Det är livsfarligt att landa i så högt gräs för det kan sno in sig i hjulen och fatta eld av friktionen.

Landningen går bra och när motorn är avstängd och propellern stannat berättar han om en man som idag är en legend i Namibia och som han flugit många gånger, den vite bushmannen Peter Stark. Stark är farmare, lejonjägare och en av de viktigaste konservatorerna och beskyddarna av det namibiska djurlivet i Okaukuejo- och Etoshaområdet. Förra året kom han ut med sin bok, ”The White Bushman”.

–Jag kan det här landet på mina fem fingrar, sett från ovan, men Peter Stark känner varje vrå av Namibia efter ett helt liv i bushen, säger Jan Friede medan vi vandrar in i byn.

Himbastammen är ett nomadfolk på riktigt och lever i den äldsta öknen i världen. Det liksom känns. Mottagandet är varmt, men till en början lite reserverat. Utanför en av lerhyddorna sitter en av kvinnorna, Uatongota, insmord med ockra, aska och fett. Huden glänser röd i samma nyans som jorden. Färgen är inte bara ett skönhetsmedel utan också ett solskydd, berättar hon. Hennes döttrar är inte gamla nog för att få smörja in sig med ockra. Koderna är många inom stammen. Med hjälp av antalet fot- och halsringar kan man utläsa hur gamla kvinnorna är, om de är gifta eller ogifta medan midjebältet visar om de har fött barn.

Getterna och kornas bete har fått styra folkets vägar mellan boplatser de senaste 600 åren. Det var så länge sedan Himbafolket drog sig till den ogästvänliga nordvästra delen av Namibia. Idag utgör de mindre än en procent av befolkningen och är en minoritet, men är samtidigt en viktig del av turistlandets Namibias ansikte utåt.

–Vi har alltid klarat oss själva. Vi lockas inte av hur ni västerlänningar lever. Vårt liv är mycket enkelt. Det verkar som att ni måste jobba så hårt för att ha råd med alla era saker. För oss är den största rikedomen att ha många barn, säger Uatonoga, som har fem söner och två döttrar.

När den afrikanska skymningen väl börjar sänka sig över savannen går det fort. Tiden mellan dag och natt är försvinnande kort. När mörkret faller gör sig Himbafolket redo att sova, men först samlas de runt öppna eldar för kvällens mål mat. En av kvinnorna räcker mig ett armband som gåva. Mässingsföremålet visar sig vara en handfast symbol för befrielsekampen i Namibia: Armbandet är tillverkat av Swapogerillans nedsmälta patronhylsor.

LÄS MER: Med familjen i vildmarken

LÄS MER: Hett land av sand

LÄS MER: Med Livingstone genom Zambia

Vart är vi på väg? Testa dig själv!