Vår egen Harry Potter (också känd som Ville) har mörkblå mantel (som hans mor sytt), vit skjorta och slips. Hans glasögon är riktiga Harrybågar, ett märke som sen länge har ökat glasögonförsäljningen också i Sverige. Kompisen heter Ron Weasley (också känd som Elliot), även han iklädd trollkarlsmundering.

Knappt har vår Harry Potter och Ron Weasley kommit in på borggården på anrika Alnwick Castle i engelska Northumberland förrän minnena överväldigar dem.

Där kräktes Neville sniglar, kolla där mitt på gräsmattan, och där uppe fastnade han på statyn, och kolla där vände Harry med kvasten utanför professor McGonagalls fönster när han skulle fånga Minns allt-kulan.

Med utfällda armar och fladdrande mantlar springer kompisarna över den tolfte hertigen av Northumberlands ägor.

Det finns ett bildbevis av filminspelningen på ena väggen. Flyglektion ett, kvasten mellan benen, miss Hooch blåser i pipan. Men det är också allt. En distingerad herre på Militärhistoriska föreningen i nordöstra tornet berättar att man måste ligga lite lågt med Harry Potter-anspelningar. Filmbolaget har redan gjort en razzia i museishopen och städat undan alla slipsar.

Detta går som en röd tråd på vår Harry Potter Tour, ingen snyltning på namnet. I stället för slipsar förser sig mantelbärarna med splitter nya trollstavar.

Välekiperade drar vi åt nordväst med två sömniga trollkarlar i baksätet.

Regnet piskar och mörkret döljer det skotska höglandets bedövande grönska. På värdshuset Clachaig Inn i Clencoedalen hittar vi ett fotografi i baren på den lokala förmåga som vann den lokala Hagrid-lookalike-tävlingen. Det tyder på rätt plats i tillvaron.

Men då har vi inte räknat med knotten som väntar utanför dörren nästa dag, höglandets gissel under några sommarmånader.

Skådespelarna i Harry Potter-filmen svor att de aldrig någonsin skulle komma tillbaka hit, säger vår guide Rachel Lowe från NTS (National Trust for Scotland). De klarade inte av knotten, och de var tvungna att vara ute hela tiden, det var tufft för dem.

Vi anar så grunden till Hagrids hus, särskilt framträdande i tredje filmen om fången från Azkaban (själva huset är borta, en filmkuliss byggt i plywood och mycket ömtålig för regn och därför riven när inspelningen var över).

Potter och Weasley har tröttnat och längtar in i en knottfri bil och avböjer guidens förslag att de ska jobba här som turistmagneter i sina fina mantlar.

På tåget till trollkarlskolan tjuter japanerna av lycka i ångan från the Jacobite, ångloket som trafikerar sträckan Fort William ut till fiskebyn Mallaig vid Atlantens rand.

Turen räknas som en av världens vackraste tåglinjer och lockade filmmakarna att föreviga Glenfinnanviadukten med sina 21 valv svängd i en svag båge så att man kan se hela tågsetet bakåt när man tittar ut. Vilket alla gör - samtidigt.

Väl på stationen i Glenfinnan ljuder säckpipan, duggregnet möter ångan och skapar ett säreget skimmer av sekelbyte. Vi får, tack vare mantlarnas magiska kraft, tillträde till restaurangvagnen i första klass för att inta förmiddagsteet. Te och körsbärskaka.

Utsikten är osannolikt vacker, som att färdas i ett grönt drömlandskap. Loch Eilt, Arisaig och Morar. De keltiska namnen förhöjer känslan av en annan dimension.

Tåget går tillbaka drygt en timme senare, pojkarna undrar om de verkligen måste ha på sig mantlarna hela tiden. Ja, på returresan också, säger vi.

Det vi menar är, snälla, ett litet tag till i illusionen.