Dykutrustningen är på och dragkedjan i våtdräkten uppdragen. Båten guppar i vågorna. Benen darrar när jag vinglar fram till båtkanten, både på grund av den tunga syrgastuben på min rygg och äventyret som väntar. Dykinstruktörerna pratar ivrigt om en grupp hajar som synts nära ön, information som jag helst skulle varit utan.

Regulatorn i munnen, en bakåtkullerbytta och – plötsligt guppar jag runt bland de turkosa vågorna, redo för mitt livs första dyk.

Det är dag två på vår dykkurs på ön Roatán utanför Honduras. Ön är, tillsammans med grannön Útila, känd för både vackra korallrev och för att vara en av världens billigaste dykdestinationer. Runt fyra dagar, innehållande en teoribok, några instruktionsfilmer och fyra dyk, tar det att få sitt certifikat.

Medan öns lilla samhälle West End med sina enkla hotell, många barer och dykskolor mest vänder sig till öns ryggsäcksresenärer, har vi själva hittat en dykskola i det lugnare West Bay. Det är där de finaste stränderna finns, liksom de lyxigaste all inclusive-hotellen.

På sina ställen är det bara några tiotal meter ut till korallrevet, världens näst längsta, och närheten till fiskar och koraller gör att många håller sig till snorkel och cyklop. Både den ökande turismen och till exempel orkanen Mitch, som passerade för tio år sedan, har emellertid inneburit stora påfrestningar på korallerna.

Den spanska instruktören Sophie Segui signalerar att vi ska påbörja turen nedåt. Sakta, sakta, precis enligt teoriboken, släpper vi ur luften ur våra dykvästar.

Någon meter ner under ytan kommer rädslan. Tänk om jag inte kommer att kunna andas? Jag signalerar att jag tänker sticka upp igen, men tänker om när Sophie spänner sin allvarliga blick i min. ”Titta på mig, titta på mig”, signalerar hon med händerna. Jag får in rätt takt i andningen och paniken släpper.

Långsamt sjunker vi nedåt igen. Vattnet är stilla, vågorna märks inte längre. Ett stim blåa småfiskar vickar förbi. Ljudet från någon avlägsen motorbåt blandar sig med våra kraftiga inandningar. Och då, omgiven av det färgsprakande korallrevet och det mjukt vajande sjögräset, kommer en stor sköldpadda sömnigt simmande.

–Att träffa på en sköldpadda vid första dyket, det kan man kalla tur, säger Sophie Segui senare när vi sitter i båten igen och studsar fram över vågorna.

Det är ett år sedan hon öppnade dykskolan Anemona divers tillsammans med en kompis. Konkurrensen mellan skolorna är hård, men målgrupperna är olika konstaterar hon.

–Inne i West End är det mer fest medan våra kunder är lite lugnare och lite äldre.

I början av 1990-talet började turismen till Roatán och Útila att öka kraftigt, en ökning som bara fortsatt. Tack vare att det officiella språket på öarna är engelska, är det ett lättillgängligare turistmål än många andra i regionen.

Vår dykbåt glider mjukt in i sanden. På stranden börjar soldyrkarna söka sig en plats i skuggan och en eftermiddagsdrink hos någon av de strand­barer som har sina två-för-en-erbjudanden varje dag vid 15-snåret.

Själv satsar jag på en margarita för två dollar och den är farligt svalkande med sin färska limejuice, trots plastmuggen den serveras i.