Linbanan segar sig uppåt mot toppen av Monte Baldo, ett 2 218 meter högt berg på östsidan av Gardasjön, i bergskedjan Dolomiterna. Det gungar till en smula varje gång korgen passerar en av stolparna som bär upp linan.

Jag trängs med ett österrikiskt par och deras mountainbikes, med ett gäng italienare som ska upp och skärmflyga och med några vandringsklädda personer av blandad nationalitet.

När jag kliver ut har jag milsvid utsikt över sjön, som kilar in sig som en smal fjord mellan bergen. Turistfärjorna ser ut som små tändsticksaskar på vattenspegeln där nere. Det känns lockande att dra iväg på någon av de längre vandringslederna i nationalparken.

Här finns hur mycket som helst att göra för den som gillar vandring med eller utan övernattning, lederna är olika långa och har olika svårighetsgrad. Men i dag får det räcka med ett par timmars vandring 700 meter nerför berget, till restaurangen mellan de båda linbanorna.

Vandringsguiden pekar på ovanliga växter som vild rhododendron och små vita orkidéer, medan vi långsamt sicksackar oss neråt. Taniga fjällbjörkar kantar stigen, det doftar vildtimjan och rosmarin. Vidsträckta alpsluttningar med vallmo och högt gräs ger Sound of music-känsla, det är bara Mary Poppins som fattas. Över mitt huvud svävar två örnar.

Längre ner stupar stigen brantare och det börjar kännas ordentligt i vadmusklerna. Åskmoln tornar upp sig och det mullrar i fjärran. Efter tre timmars vandring kommer vi fram till restaurang Rifugio Monte Baldo precis när de första regndropparna börjar falla.

Under min resa bor jag på ett hotell i Bardolino, en av de små sömniga medeltidsstäderna på sydöstra sidan av den fem mil långa sjön. Det är hit till den södra änden av sjön de flesta turisterna kommer. Förutom Bardolino är Garda, Sirmione och Desenzano populära turistorter.

Men de yngre och mer aktiva föredrar norra änden av sjön, Malcesine och Torbole. Där finns möjlighet till vandring, bergsklättring, terrängcykling, kanotpaddling, paragliding, dykning, golf och ridning.

Framför allt är det seglarnas och surfarnas paradis. Ett par gånger om året ordnas stora internationella segelregattor. Det blåser nämligen alltid. Bergen i norr, som värms under dagen och kyls ner under natten, gör att sjön ”andas”. På morgonen kallas vinden Peler och kommer från norr. Vid elvatiden vänder vinden tvärt och Ora blåser från söder.

En dag tar jag och mina vänner taxi upp till Torbole. I höjd med Malescine ser vi några personer som klättrar som flugor uppför den absolut lodräta bergväggen. Ute på vattnet är det fullt av vindsurfare. Men vi ska cykla på en bit av 40 mil cykelvägar i regionen. Att trampa mountainbike på stigar i bergen måste vara fantastiskt, men också en utmaning. En del ambitiösa cyklar runt hela sjön, en sträcka på 15 mil. Jag vill bara trampa runt och upptäcka de närmaste omgivningarna.

Cykeln jag hyr är flera snäpp bättre än min egen mountainbike hemma i Sverige. Jag glider iväg på en bilfri cykelled norrut, längs floden Sarca. Blågrå mäktiga berg ramar in dalen. Jag passerar silvriga olivträd, flikbladiga fikonträd och stora citronodlingar. Stannar till, dricker vatten och tar av mig jackan. Solen värmer. Efter cirka en timme är jag i den lilla byn Arco och tar mig en titt på den medeltida borgen, innan jag återvänder på småvägar uppe på bergssluttningen.

Tillbaka i Torbole följer jag sedan cykelleden längs vattnet mot Riva del Garda. Sicksackar mig fram mellan surfare som bär upp sina brädor till närmaste husbilscamping, folk som står och tittar på en segelregatta längre ut i viken och par som går hand i hand på strandpromenaden.

Riva del Garda har en elegantare framtoning än Torbole. Här finns ett pampigt torg, omgivet av bedagade lyxhotell från början av 1900-talet. Bakom byn och längs hela den nordvästra sidan av sjön reser sig bergen brant. Det är ett populärt område för tuff klättring och för canyoning.

Jag sätter mig på en uteservering och tar en glass. Passagerarbåtar lägger ut från den lilla hamnen, ner mot Limone, som ligger några kilometer söderut. Ett nygift par har just kommit ut ur kyrkan och låter sig tålmodigt fotograferas i alla möjliga miljöer, bland annat med min cykel i förgrunden!

På kvällen strosar jag runt i de smala gränderna i Lazize, en liten stad vid sydöstra delen av Gardasjön, omringad av gamla stadsmurar. Husen är målade i klara färger, gult, rosa, grönt. Jag tittar litet extra på det gamla venetianska tullhuset från 1300-talet, som ligger nere vid vattnet.

Byggnaden är nyligen restaurerad och omgjord till teater och konferenslokal. På andra sidan torget och den lilla småbåtshamnen går jag och mina vänner in på en restaurang. Timmarna rinner iväg medan den ena rätten efter den andra kommer in på bordet, stuvade musslor, risotto, polenta med fisk.

Jag har inte särskilt dåligt samvete för alla kalorier jag stoppar i mig. I morgon tar jag mountainbiken upp på Monte Baldo.