Hafen City, designhotellet East och scendekor från en musikal om det bedagade Hamburg.
När andra hamnstäder tappar sin sjöfart eller båtar och sjömän deporteras långt bortom all mänsklighet, ja då har Hamburgs hamn bara blomstrat ännu mer. Här glider containerfartyg rakt in i hjärtat av staden och ett bedagat St. Pauli lyckas ha kvar sin romantiskt proletära lyster. På andra sidan Landungs- brücken i stadsdelen Steinwerder är det full aktivitet längs kajer, kanaler och varv. Vid Neumühlen klättrar hippa reklambyråer, webbyråer och arkitektkontor i nya avantgardistiska kontor längs flodbädden blandat med ett knippe av stadens hetaste krogar.
Längre bort i Övelgönne sitter man än i dag och vinkar åt båtarna från verandorna på sjökaptenernas gamla villor och ut mot den rikaste förorten i norra Europa, Blankenese, stryker den vackra, klassiska boulevarden Elbchaussee längs stränderna i Othmarschen. Villorna på den ”blöta” sidan av vägen, med utsikt över hamninloppet, är förstås dubbelt så dyra.
Allra längst in mot Hamburgs centrum, bara några minuter från Hauptbahnhofs snabbtåg och stadens tunga shoppinghjärta, har en del av hamnen länge förfallit. Här finns nu embryot till Hafencity, just nu den största byggarbetsplatsen i Europa. Kvar är de dramatiskt kraftfulla gamla lagerhusen i rött tegel längs kanalerna i Speicherstadt. Mot öster och söder växer bostäder för 12 000 personer och kontor för 40 000 fram längs gamla kajer och pirer.
En första bit av ”den nya staden” har redan invigts. Men det är först när man ser det strikt kubistiska stora 1960-talshuset Kaispeicher A ihop med skisser på en extrem taktillbyggnad av ett vågformat konserthus, Elbphilarmonie, som man förstår att doften av kakao och kaffe nu ersätts av en elegant exhibitionistisk kulturkamp med Bilbão och Sydney.
De flesta som kommer tillfälligt till Hamburg hamnar lätt vid Neustadt och Altstadt – nära de två sjöarna, lilla Binnenalster och stora Aussenalster. En promenad där längs Jungfernstieg och det känns som om man hamnat i den tyska borgerlighetens epicentrum. Trottoarerna, det stora varuhuset Alsterhaus, shoppinggallerian Hanse-Viertel och den vackra Alsterarkaden tävlar med New Yorks, Londons och Paris finaste i en orgie av rikedom. Den sobra skaran smuttar på sina champagneglas i rätt barhörnor.
Dagens Hamburg anses av många vara Europas största ekonomiska succé – den rikaste staden, de högsta lönerna och flest miljonärer på en hel kontinent. Mest dominerar en köpmanna- och skeppsredaradel som attraherar import- och exportfirmor som flugor till en sockerbit. Hamburg är världens mest internationella stad vid sidan av New York – räknat i antal konsulat.
Hamburgs bourgeoisie skiljer sig från övriga Tysklands. Mest för att den är så ”otysk”, snarare anglofil. Skämtsamt säger man att ”när det regnar i London, så fäller man upp paraplyerna i Hamburg”. Och när man promenerar genom de vackert anlagda engelska parkerna, så möts man av roddsport eller hör hästpolo diskuteras. Något bildat och burget genomsyrar staden. En bra symbol för staden är fortfarande Jil Sander, stadens en gång stora modedrottning. Hennes enkelt exklusiva Hamburgstil var gjord för styrelserummen och karriären, flygresan eller shoppingen, fjärran från det parisiskt fjolliga idealet à la älskarinna. I Hamburg kan kvinnor än i dag vända minkpälsen inåt och ha en elegant trenchcoat utåt.
Det bästa med Hamburg – om man tycker att Stockholm framstår som för nitiskt rivet och rappat, renskurat och steriliserat – är förstås ”skitigheten”. Ta bara det extrema St. Pauli – stadsdelen med Reeperbahn som paradgatan och ett av världens mest skamlösa ‘red light districts‘. Där är det mesta sig likt på den av plank inkapslade bordellgatan Herbertstrasse –i värsta fall så det stänker på publiken. En helt annan sorts kick är att sitta på St. Paulis bättre fiskkrogar eller läsa de lokala anarkisternas banderoller, typ ”Ät dom rika”. St. Pauli är den missförstådda stadsdelen. För mest är ju detta ett lattjolajbans på högsta kitschskalan. Ett ”Broadway-Gröna Lund” med stor dos proletär sälta och hamnromantik.
Själv låter jag mig lockas in av en dvärg på ett högljutt ställe där en skabrös kabarésångerska inför en ung skara grabbar nästan brölar ut ett ”Wollen sie einen Hottentott oder eine Blondine haben?” I nästa stund tycks en äldre generation på Pilsebörse kunna alla Hans Albers gamla sjömansvisor utantill, envist rasslar de ur en juke-box. På gay Crazy Horst är repertoaren en annan – Zarah Leander på mullrande tyska hörs om och om igen.
Min nostalgitripp fortsätter till härligt legendariska Zum Silbersack där ett bord gått igång på Hildegard Knefs ”Ich möchte mein Montag mal Sonntag haben”. Runt omkring öser musiken på högsta volym från alla technobarer och discoklubbar. Men St. Pauli är lika mycket den lilla fotbollsstadion, och hejandet på det lokala kultlaget FC St. Pauli. Här viftar supportrar sina piratflaggor och sjunger ”You‘ll never walk alone”. Det går inte alltid så bra för det så älskade laget.
Samtidigt glider turistbussarna upp utanför ”Mama Mia” och ”Dirty Dancing” vid Spielbudenplatz. Hamburg och St. Pauli lockar över två miljoner besökare till sina musikaler årligen. De coola unga vill in på China Club, en av de bästa klubbarna i Europa. Dörren är som smalast till lilla Bar Morphine. Och det hippa stället i St. Pauli är i skrivande stund Yakshi‘s Bar på East.
Vem man än är och var man än varit en lördagskväll i St. Pauli, så strålar man samman i ottan på söndag nere vid kajen och den klassiska fiskmarknaden. Över en sill- eller laxmacka, en ålsoppa, lite chill out på loppmarknaden. Eller börjar om igen med förmiddagsdans till vilt struttiga tyska schlagers.
Det är mycket man vill göra i nära kära Hamburg. Först när jag skummat igenom det mesta, vet jag var min själ slog rot. Charmigast är utan tvekan stadsdelen Ottensen. Här på trottoarserveringarna och barerna på gatorna som strålar ut från Alma-Wartenberg-Platz, kramar Hamburg sina motståndare. Bland graffiti och neopunkare borta vid Karolinenviertel vid Glashüttenstrasse får man sin dos av allt det där nya som bubblar i staden – som till exempel Anna Fuchs prisbelönta Hamburgmode. Eller så skulle jag checka in på det litterära hotellet Wedina i gulliga St. Georg, mingla längs Lange Reihes alla kaféer i ”Hamburgs Greenwich Village”. Min egen längtan är att sakta dras in i diset och dimman och ta en promenad i hamnen. I det brokigt bohemiska Schanzenviertel vill jag slå mig ner på mitt ”Frank und Frei”. Och lugna ner mig.
resor@svd.se
