Nu är vi i och för sig inte i Småland, utan i Hälsingland, men skogen är lika grön, fälten lika böljande och gårdarna lika röda, bara lite större. För Hälsingegårdarna är de pråligaste och mest påkostade bondgårdar man kan tänka sig. Bondeslott och träborgar har de kallats och de unika värden som finns bland dessa runt 1000 bevarade gårdar håller nu på att göras alltmer tillgängliga för besökare.

På Västerby i Regnsjö mellan Bollnäs och Söderhamn, satsar man särskilt på barnen. ”På gammelmormors tid” kallas programmet som ges två dagar i veckan hela sommaren. Direkt i entrén via logen får barnen klä sig i Emil-mössa och jacka, alternativt Ida-huckle och förkläde. Några könsneutrala alternativ erbjuds inte. Därefter är det lek som på gammelmormors tid som gäller. Till exempel finns ett par enkelt hopsnickrade trästyltor att vingla runt på, tunnband att snurra med en pinne, stenkulor att spela med, man kan snickra en egen fågelholk, hoppa i hö, tova ull, hoppa säck och leka handelsbod. Men roligast av allt tyckte treåringen att djuren var. De bräkande getterna som man kan gå in till i hagen och klappa, de tufsiga fåren och kaninerna som inte var helt lätta att gosa med. Dessutom testade han ponnyridning, men där bröts autenticiteten något i och med den småskavda plasthjälmen han fick ta på sig.

Annars känns det väldigt mycket som en resa tillbaka hundra år i tiden. Som det riktiga Skansen, utan gasballonger, lakritsremmar och kladdiga glasspapper. I bagarstugan bakas tunnbröd i öppen eld och det är spännande att titta in i uthusen som alla byggdes för en speciell funktion en gång i tiden: smedjan, tvättstugan, härbret och matboden. Bäst av allt är ljuden; trätiljor som knarrar under tunna sommarskor, en skir kaffekopp landar på sitt fat, den stora dörren till logen blåser igen med ett brak, getternas bräkande och barnens entusiastiska utrop, ”titta farfar vad jag har gjort”. Många verkar ha tagit med sig barnbarnen hit för att visa en lek bortom Star Wars och Hello Kitty-eran.

När rastlösheten sätter in så kan man testa att tvinna lin eller provmjölka träkossan Pärla.

Det finns även guidade visningar av husen i Västerby. Det är en gammal klungby med tre Hälsingegårdar tätt ihop. Ytterligare två gårdar flyttades bort vid laga skiftet på 1860-talet. Här finns gott om gamla bruksföremål att titta på, allt från vävar till liar och hästvagnar.

Under 1800-talets mitt fanns många självägande bönder i Hälsingland som levde goda liv av skogen, åkrarna och handeln. De kallades ibland för bondeadeln och sneglade mot slott och herresäten söderut, ända neråt Europa. Många inspirerades att bygga något liknande, med stenpalatsens ståtliga arkitektur men tillverkat av trä från hälsingeskogarna. Extraordinära bostadshus och mängder av uthus är typiskt för Hälsingegårdarna. Allt som allt kunde en Hälsingegård bestå av ett trettiotal olika byggnader, alla med tydliga funktioner. Huvudbyggnaderna är riktigt pampiga, två eller tre våningar höga, med förstukvistar med snickarglädje. Men det som mest utmärker gårdarna är alla extravaganta dekorationer. Allt är målat och pyntat, väggar, tak, golv, trappor, spisar. Folkligt måleri kombinerades med exklusiva importerade tapeter. En billigare variant var att med hjälp av schabloner måla mönster som påminde om franska sidentapeter direkt på träväggarna. Trappor målades för att de skulle se ut att vara av sten och i festsalarna fick överdådiga målningar pryda tak och väggar. Motiven hämtades ofta från Bibeln eller naturen. Trots att målningarna är flera hundra år gamla och gjorda med vattenbaserad färg så finns mycket bevarat. De rikaste köpte handtryckta tapeter med de modernaste mönstren och hängde upp i salar inspirerade av antikens Rom.

Lin blev en vanlig gröda i slutet av 1600-talet och av den så vävde man linnetyger som både användes till att smycka hemmen och som handelsvara.

Men varför har just Hälsingland så många lyxiga och påkostade bondgårdar? Förutom det kapital som linet och skogen gav, så menar många att det faktum att hälsingarna i alla tider varit självägande och jämställda bönder har gett dem möjlighet att bygga stort. Kanske var heminredning helt enkelt på modet och ett intresse som var lätt att kombinera med jordbruk. De stora och påkostade sällskapsrummen tyder också på att de gärna bjöd över grannarna för att visa upp sina vackra hem.

De pråliga festsalarna är också huvudnumret i den nya ansökan som just nu ligger inne hos Unesco, om att gårdarna vill tas upp på listan över kulturella världsarv.

Intresset har ökat för Hälsingegårdarna sedan världsarvet kom in i bilden för några år sedan. Numera tar runt femtio gårdar emot besökare. Femton av dem tar emot nattgäster eller festsällskap. I Växbo-Trolldalen finns både krog och linnefabrik och hos Engbergs i Stavsäter välkomnar man med trädgårdskafé och tunnbrödsbakning. Om gårdarna kommer med på världsarvslistan så kanske det öppnar för fler aktiviteter. Helt enkelt är det nämligen inte att på egen hand utforska Hälsingegårdarna. Avstånden är ganska stora och det är inte alltid lätt att hitta på de slingrande grusvägarna. Om man vill ha möjlighet att se inne i husen eller få sig en kopp kaffe så är det bäst att ringa först. Många gårdar sköter turisterna lite vid sidan av och tar emot i mån av tid. Och kanske är det just det som är den riktiga behållningen med Hälsingegårdarna, en glimt av ett lantliv som många av oss har rötterna i men få minns. En tid då kaffekopparna klirrade och barnen sprang barfota.