Ska du vara med på hela resan?

- Nej, jag ska vara med på den biten som går från Southampton till Cobh. Men jag har varit med på många expeditioner till Titanic tidigare, och jag brukar säga att jag vet hur vatten ser ut. Jag har räknat ut att jag tillbringat månader sammanlagt på positionen där Titanic sjönk. Och att vara med och se de här nya föremålen som hämtas upp - det var ju julafton varje dag. Jag var med när vi öppnade en resväska bland annat, det var väldigt speciellt.

”Jag vet hur vatten ser ut”, säger du - vad kan de som reser med den här kryssningen förvänta sig?

- De får nog med rätt mycket. Förutom minnesceremoni ute på platsen blir det ju föredrag, utställningar och andra saker ombord, allt i Titanics minnesspår. Efter att man varit på platsen går man upp till Halifax, dit man tog de bärgade kropparna och där det finns tre kyrkogårdar för Titanics offer. Och sedan vidare till New York. Nog tror jag det blir en speciell resa.

Du ska föreläsa ombord - vad kommer du att prata om?

- Antagligen om emigration och tredje klass, men det beror också lite på vad de vill att jag ska prata om.

Du har länge forskat om och skrivit flera böcker om Titanic - varför tror du att historien fascinerar så som den gör?

- Det finns ett sug i berättelsen, definitivt. Det är många som identifierar sig med händelsen. På utställningen (nyligen på Sjöhistoriska museet i Stockholm, reds anm) märkte jag framför allt mycket barn och ungdomar som skrev ner tankar om Titanic. Man kan åka vart som helst på jorden och be ett barn nämna en båt, de säger Titanic. Sen tror jag också att den här historien inte är så ångestladdad som till exempel Estonia som är oerhört traumatiskt fortfarande i Sverige. Det var nog Titanic också på sin tid, men man bearbetade händelsen direkt, det skrevs massor om det, sånger, visor och dikter. En annan aspekt är att Titanic blev kommersiell från dag ett, som även tsunamin och elfte september blev.

Vad är det egentligen som lockar med katastrofturism?

- Det är ungefär som att lägga pussel och läsa en deckare. Om man ska vara krass är det intressant läsa om andras olycka. Man sitter hela tiden i livbåten, man dör inte, man är trygg. Det handlar om djupa kontrollbehov hos människan. I en deckare är det ju alltid nån annan som tar livet av folk om man säger så, inte man själv.

Din senaste bok handlar om mytbildningen kring fartyget - vad är den vanligaste missuppfattningen?

- Jag tror att det är att man tror att det var huvudsakligen kvinnor och barn som räddades. Men om man tittar på statistiken så räddades av männen 323 personer och av kvinnorna 333 personer. Det skiljer ju bara tio. Och om du räknar pojkar som män och flickor som kvinnor så skiljer det bara sex personer. Men det blev en väl inarbetad myt 1912. Sen har ju filmer, som James Camerons film till exempel, skapat nya berättelser. Men de får man nog se som en typ av folksagor.