Lägg namnet Ponta do Sol på minnet. Det är en nästan magisk liten ort på Kapverdeön Santo Antao, lika perfekt som utgångspunkt för vandringsäventyr som för en gyllene timme i solnedgången. Hit kommer vi tillbaka kväll efter kväll för att slå oss ned vid Atlantens dundrande dyning och se solen gå ner.

Det fanns en gång ett fungerande flygfält här, men det var så farligt på grund av vindarna att det stängdes och i stället tävlar två norska fjordfärjor byggda på 1950- och 70-talen om att ta oss hit. Det är en timslång gungande sjöfärd från rikets andrastad Mindelo ut mot den svarta, taggiga siluetten som är Afrikas västligaste ö. Hit hittar bara 3 procent av Kap Verdes turister, ändå anses Santo Antao vackrast av landets öar.

En tiondel – 50 000 människor – av landets befolkning lever på ön där -färjornas ankomst är en händelse. Hamnplanen blir ett vimmel. Det är frukt-lådor, djur, passagerare och kartonger, hojtande bärare och chaufförer med säckar på biltaken. Färden ska gå vidare och korsa Kap Verdes mest dramatiska berg där molnen dansar genom skogsklädda raviner.

Här i landet brukar man dela taxi med andra, kollektivtaxi hör till längs 1800-talsvägar som balanserar på bergskammar kantade av stup. Taxi-förarna känner varje kurva och kör i takt med gungande kapverdisk musik tills fyra mil stensatt serpentinväg når fram till nordkustens bördiga dalar med några av Kap Verdes äldsta byar och städer.

Det gamla biskopssätet Vila de Ribeira Grande med stensatta gator, köpmannahus och 1500-talshistoria är nordkustens knutpunkt och här blir det ofta taxibyte. 50 escudos till räcker ytterligare en halvmil, nu längs stup mot Atlanten och med 15 personer – en gång även med apa och -åksjuk hund – i minibussen, sedan är vi framme.

Ponta do Sol är belöningen. Här möts man av gammaldags charm kring en fiskehamn med slitna hus i pastell, ett par krogar, pensionat och flera bed & breakfast. Här bor öns vandrare bäst, kan handla dagens matsäck över disk hos handlarna och vila ut i solnedgången.

Studenten Johanna Nordström från Göteborg reste hit av ren nyfikenhet under en fältstudie om Kap Verdes musik.

– Jag är inte religiös, men här på nordkusten är vandringen gudomlig. Det är ”Vai com Deus”, säger Johanna Nordström.

Också fransmannen André Szpera blev överväldigad av naturen och människorna när han kom hit. Nu har han stannat som äventyrsguide i tre år och ger oss två bestämda tips:

– Gå kustleden, men testa först er själva på den lika vackra men snällare leden ned i Ribeira de Pauls kulturbygd.

”Ribeira” kallas dalar som samlar bergens regnvatten och Ribeira de Paul åt nordost är fylld av grönska.

I sådana frodiga dalar befolkades Kap Verde när segeltrafiken Portugal–-Brasilien passerade och i dalsluten växte köpingar upp med namn som Sinagoga, Cha de Igreja och Vila de Ribeira Grande (Synagoga, Kyrkåker, Stordalsstad). Folkblandningen blev som i Karibien, men i dag ligger kolonialtidens pärlor helt bortom allfarvägarna, fast den lantliga, vänliga befolkningen lever kvar som förr.

Det är fattigt – vartannat hushåll saknar egen toalett – men Ribeira de Paul är ändå en leende bygd tack vare vattnet som räknas som rikedom och ständigt hörs porla.

Här följer vi vältrampade stigar mellan säkert tusen gårdar. Omkring oss odlas kål, kaffe, bananer, brödfrukt, sötpotatis, mandiak och sockerrör på böljande fält, allt under de dramatiska berg där vår dag inleddes med trekking nedför en åsneled från kratern Cova de Paul på 1 500 meters höjd.

Det är en dag med många möten. Som med den unge bonden Simon Pinto som är på väg mellan ”mammas gård och pappas gård”. Han berättar att han har 23 hel- och halvsyskon och om sockerrören som en gång slavarna förde med sig hit till Kap Verde.

– Vi är kända för vår grogue, men vi har tio olika sorters sockerrör och alla används inte till rom, säger Simon.

Kustleden är mycket ensligare men helt magnifik. Den byggdes för 200 år sedan för ett par isolerade byars skull och nås direkt från Ponta do Sol.

Ibland är den så brant och vid regn så slipprig att många borde tveka, men i långa delar är den lättvandrad trots att den klänger på lodräta stup längs Atlanten.

Bakom ett pass ligger första byn Fontainhas dit märkligt nog en biblioteksbuss kan nå fram. Men sedan upphör all farbarhet och kapverdianerna som bor kvar kånkar på allt, som på inkaleden. En skolflicka har gått i en timme med en hink fisk på huvudet och en liten pojke baxar en gasoltub.

I byn Corvo pågår stortvätt, i byn Forminguinhas spritas bönor. Det är mest hela tiden en stensatt stig, och den går som klistrad mot bergsväggarna högt över ett hav täckt av skum och saltmättat dis.

Då och då hukar vi under stup med lösa stenar eller stannar för att lyssna på havet och vinden. Efter sex timmar når vi den vackra orten Cha de Igreja, där kiosken slås upp och öl bärs fram. Vi pustar ut.

I kollektivtaxin tillbaka kommer jag i samspråk med juristen Januário Nascimento, som är ordförande i miljö-organisationen ADAD. Han vill inget hellre än att den ökande turismen görs hållbar.

– Vi har så många byar där lederna borde rustas upp och guider utbildas. Tänk om svenska Sida eller EU kunde hjälpa oss. Vi behöver ju en plan för turismen, säger han.

Ännu handlar det bara om 10 000 -besökare om året till en molnhöljd nordkust, men klart är att Santo Antao är en juvel. I sydväst, i regnkugga av berg ungefär som på Gran Canaria, finns till exempel en ständigt solig badstrand dit bara en traktorled går.

Där i sydväst, just där himlen alltid är blå, ställer sig solen varje kväll och kastar sitt släpljus längs mil av sylvass kust rakt på Ponta do Sol. Precis då har vandrarna kommit tillbaka till Ponta do Sols kaféer och barer och molnen brinner i purpur och guld.