Från en luftballong blir det plötsligt tydligt:

Vi tycks vara på månen.

Och nere på marken lever folk i tusenåriga hålor.

– Min grotta har 15 rum och en kyrka, säger Lars Möre som styr ballongen över det unika landskapet.

Det är inte månen. Inte heller ”smurflandet”, eller en värld av enorma mjukglassar – även om det faktiskt ser ut så. Det är Kappadokien, i hjärtat av Turkiet. Ett Grand canyon i olika färger, som under miljoner år formats av vind och vatten. Här finns små och stora stenformationer som bildar ett sagolandskap. Mest omtalade är de pelare som lokalt kallas fairy chimneys, sagoféernas skortstenar.

– Tänk vad naturen själv kan skapa, kommenterar en turist från Australien.

Här har svenske Lars Möre styrt lyckligt suckande gäster i luftballonger under 19 år.

– Det här liknar ingen annan plats. Och klimatet är bra, här blir det aldrig för hett, säger Lars och styr oss genom en ravin med äppelträd där vi kan plocka färsk frukt direkt från luftballongens korg.

– Det här är Love valley, berättar Lars och vi ler åt hundratals fallosliknande stenpelare i olika storlekar.

Lite senare bärs vi av vinden över det lilla samhället och det blir extra tydligt att Kappadokien bjuder på mer än märkliga stenformationer – överallt finns grottor, stora som små. En jätteklippa mitt i Ortahisar ser ut som ett grotthöghus med sina många hålor och ingångar.

Kappadokien kan vara en helgutflykt både från charterorten Antalaya eller storstaden Istanbul och det går faktiskt bra att bo i ett grotthotell. De är många till antalet och modernt inredda, som vilka hotell som helst. Så att Lars faktiskt bor med sin fru i en tusenårig grotta i lilla huvudorten Göreme är inte speciellt sensationellt. Och han använder inte ens alla sina 15 rum. Tusentals grottor är privata bostäder och det är vanligt med tv-paraboler på fasaderna.

– Jag växte upp i en grotta och mina föräldrar bor fortfarande kvar där, säger restaurangägaren Retfik Çiftçi.

Efter en trevlig lunch i skuggan på Refiks restaurang Nazar Börek Gözleme visar han sin barndomsgrotta och vi får träffa hans mamma Fatma. Grottan ligger centralt men har ändå plats för både vinodling och apelsinlundar på framsidan. Inomhus är det rymligt och modernt, med både el och internet.

– Det är 16 grader i grottan, året om och oavsett väder, förklarar Retfik.

Fatma bjuder oss på traditionellt té.

– Oh, please, ni måste se kyrkan, säger hon när vi druckit ur.

Genom en obetydlig dörr på baksidan av familjens klippa kliver vi in i en liten kyrksal som är förbluffande vacker. Väggar och tak är dekorerade i alla tänkbara färger. Det visar sig vara välbevarade kristna målningar från 600-talet. Familjens privata kyrka är alltså mer än 1400 år gammal.

När vi lämnar Fatmas hem passerar vi Flintstones cave bar, på en av utfarterna från Göremes. Inte oväntat finns även hotell och restauranger med samma namn. Och varför inte – det var i det här stenlandskapet som William Hanna och Joseph Barbera fick idén att skapa Familjen Flinta.

Kappadokien befinner sig bara i gryningen när det gäller att ta emot turister. Men något som finns för turisterna är stora och avskilda områden, Open air museums, där det går bra att på nära håll vandra förbi hela stadsdelar som är ingrävda i bergsväggarna.

Vi väljer att besöka tre syskondalar i Zelve, där det under långa perioder levde tusentals människor i berget. De sista bofasta flyttade ut 1952, får vi veta.

Zelve blir en stor upplevelse, med sina naturliga terrasser och enorma kartor av små dörrar och fönster i stenfasaderna. Men det är en kuperad vandring genom dalgångarna, det gäller att ha både ork och vatten med sig. Under vandringen träffar vi Madeleine Claesson som är på besök tillsammans med väninnan Pinar Uveyik från Ankara.

– Det här tar ju andan ur vem som helst. Känns helt overkligt. Jag har aldrig sett något liknande, säger Madeleine och blickar ut över ingången till ett tempel i berget. Hit borde fler resa.

Och det finns ännu mer att se under marken.

En dryg halvtimme från Göreme ligger Derinkuyu, en av hundratals helt underjordiska städer – som förr rymde tusentals invånare. Öppningen är ett enkelt men gigantiskt hål i marken och på insidan ligger ett enormt stenblock som ser ut att passa perfekt som lock.

Det var i dessa underjordiska städer som de kristna i Kappadokien under århundraden gömde sig undan krig och alla de erövrare som plågat de centrala delarna av nuvarande Turkiet. Här finns ett avancerat ventilationssystem som gjorde att hela byar kunde leva under marken i flera månader.

Derinkuyu är mellan sju och elva våningar djupt. Närmast ingången finns gångar med fällor för inkräktare – bland annat hål i taken där det hälldes brinnande olja på den fiende som lyckades ta sig förbi stenblocket. Nästa våning är stall, förrådsutrymmen och till och med vinodlingar. Sedan följer en djupgående labyrint av bostäder, samlingslokaler, en kyrka och en skolsal.

Men det är trångt – endast småväxta kan ta sig fram på de nedre våningarna, ofta på knä eller till och med liggande. Och bara femton procent av den underjordiska staden är öppen för allmänheten.

Att folk i de här bergen under årtusenden grävt in sig i grottor beror på att Kappadokien skapades efter massiva vulkanutbrott för upp till nio miljoner år sedan. Den porösa lavastenen var enkel att gräva ur och bäst att utnyttja det var folkslaget Hettiterna, vars rike var som störst för 3 500 år sedan. I dag är Kappadokien ett av Unescos världsarv och finns avbildat på den turkiska 50-lirasedeln.

Men det ses allra bäst på plats. Gärna från en luftballong.