När oliverna ändrar färg från grönt till purpur förbereder sig hela Korfu för olivskörden. Marken rensas, ris bränns och tunna svarta nät läggs ut under träden. Här klipper man dem inte för att kunna skaka eller slå ner oliverna, här faller de mogna ner och skördas under flera veckor. Vart man än åker på denna gröna ö, stor som halva Öland med Joniska havet på ena sidan och Adriatiska havet på den andra, växer enorma olivträd. Bara att sitta på en av öns uråldriga stenterrasser och se solljuset silas genom olivträdens kronor är värt en resa. Längs alla vägkanter blommar ljust lila cyklamen och havet är aldrig långt borta.

Höst och försommar är härliga säsonger att besöka Korfu som lider av ett något skamfilat rykte efter 1970- och 80-talen då ön invaderades av partysugna unga nordeuropéer. I dag är det mestadels par och barnfamiljer som gästar ön sommartid och allt går betydligt lugnare till, utom i Kavos, på öns sydligaste spets, där engelska huliganer festar loss under säsong. På lågsäsong är Kavos en spökstad, precis som flera av de andra turistbyarna, men resten av ön är långt ifrån igenbommad. Tvärtom. Nu kommer de som inte måste resa under skollov och alla som vill suga i sig värme.

Många utflyttade Korfubor kommer tillbaka varje sommarsäsong och de stannar långt in på hösten. Vi förstår dem. Långt in i oktober är det ännu 20–25 grader på dagarna, även om middagar utomhus kräver en värmande tröja. Stränderna är tomma och vattnet stilla, kristallklart och varmt. Vi ligger i länge och simmar både morgon och kväll.

Den som söker ensamhet vid havskanten kan hyra en lägenhet och den som vill uppleva grekiskt byliv kanske väljer ett rum i den lilla bergsbyn Chlomos, med små vita hus och vidunderlig utsikt över båda haven. Byns taverna Balis har öppet året runt och har man tur kan man få höra den utvandrade musikern ”amerikanaren” Hercules Balis, spela bouzoki och sjunga med sin hesa röst då han ibland uppträder.

Kontrasterna är starka mellan traditionellt byliv där vitlök och röda band skyddar mot onda ögat och storstadslivet i huvudorten Korfu stad. Där finns allt man kan önska sig av folkliv, restauranger och kultur. På den långa havspromenaden går folk med sina hundar, joggar eller bara sitter och tittar ut på havet. En bit ut från hamnen ligger en ensam yacht och skvalpar. Det ryktas att den tillhör Roman Abramovic – ägaren till fotbollslaget Chelsea. Vid promenadens slut samlas morgon- och kvällsbadare med efterföljande kaffe eller drink på kaféet intill.

Det är lätt att bli förälskad i denna Medelhavspärla med sina 40 000 invånare som i alla tider lockat konstnärer, musiker och poeter. Staden är elegant kontinental och historiskt och arkitektoniskt intressant efter år av ockuperande romare, venetianare, fransmän och engelsmän som alla lämnat tydliga spår. Venetianarna lever kvar med sina balkonger, fönsterluckor, tvätten som hänger mellan husen och i den italienskinfluerade maten. Här finns flera utmärkta italienska restauranger för dem som mot all förmodan tröttnar på den enkla, nyttiga grekiska maten, till stor del närproducerad.

Engelsmännen lämnade efter sig en stor kricketplan mitt i centrum och statyer av brittiska stormän i toga. Och fransmännen berikade staden med arkader, bland annat längs med den viktigaste samlingspunkten, Linton. Här sitter ”alla” på kaféerna och restaurangerna från morgon till kväll och samtalar, spanar på varandra, dricker ouzo och äter meze. På en liten tallrik serveras: en korvbit, några pommes, en skiva tunt friterad aubergine, skinka och en liten frasig ostpaj. Öns torra vita vin, öl eller unika ingefärsöl, också ett läskande arv från engelsmännen, passar till.

Det är ett måste att upptäcka ön med buss, den tar sig tyvärr inte överallt, eller hyrbil. Och det är bara att ha is i magen längs med serpentinvägarna.

– Bli inte stressad. Korfuborna är vana vid turister och backar ofta till en lämplig mötesplats, säger guiden Philip Azzopardi lugnande – han har lång vana av att köra turister med fyrhjulsdriven jeep till svåråtkomliga byar.

Under våra nio dagar är det ingen som tutar irriterat. Överallt möts vi av nyfikenhet, vänlighet och generositet. Nästan varje måltid, som är betydligt billigare än i Italien och Frankrike, bjuds vi på efterrätt eller ett glas likör. Är den knallorange, är det öns speciella kumquat-likör.

Stränder finns för alla smaker. Långa och breda sandstränder på västsidan där vinden från Adriatiska havet ligger på. Här finns inte många byar eftersom kusten under århundraden varit hårt plågad av pirater. För att söka skydd byggdes byarna i bergen. Missa inte ett av Medelhavets vackraste medeltida kloster, Paleokatritsa, högt upp på en klippa. Stanna kvar på den munkägda baren intill och vänta på solnedgången.

I viken nedanför kan man hyra båtar och ta sig till pyttestränder och grottor. Nordsidan har mindre sandstränder, mer klippor och söta fiskebyar. Ta en tur upp till gamla Perithia, en öde by som ligger vidunderligt vackert i en dal och nu långsamt håller på att återvända till livet. Bland ruinerna finns tre tavernor och det ryktas att ett av de nyrenoverade husen ägs av en svensk.

Östsidan, inte långt från Albanien och det grekiska inlandet, är lugnast och har varmast vatten. Vikarna är många och alla med stenklädda stränder. Långa, smala träbryggor sticker ut som tungor. Här ligger den söta fiskebyn Benitses, som håller på att hitta tillbaka till sitt ursprung efter år av turistanpassning.

Särskilt betagna blir vi i lilla Boukari beach vars två tavernor rekommenderas varmt. En förmiddag när vi sitter på den stranden och lapar sol, kommer en fiskebåt in i viken för att dra upp sina nät. Sedan lägger den till vid bryggan och krögarna köper av dagens fångst. Två timmar senare får vi dessa nyfångade små röda firrar, friterande i olivolja. Vi gör som grekerna vid borden bredvid, äter med fingrarna och sköljer ner det vita fiskköttet med svalt, vitt vin.