Stadsdelen Saint-Germain-des-Prés i Paris är för evigt förknippad med 1900-talets kulturella strömningar. Just här vid korsningen Boulevard Saint–Germain och Rue de Rennes är känslan nästan komiskt mycket Paris. Brasserie Lipp, Café Deux Magots och framför allt Café de Flore från 1887 var vattenhål för hela världens intellektuella: Hemingway, Proust, Beauvoir, Sartre. Fortfarande syns unga funderande kvinnor i dystra polotröjor och kort korpsvart hår förstrött dricka sin cafe crème.

En tidig morgon när den sötsalta doften av nybakade croissanter ligger som ett sömnigt duntäcke över Café de Flore är redan stamgästerna på plats – från politiker med tax i koppel till stilettklackade äldre damer i designerjeans. Den gamle kyparen Raymond har blivit så uppmärksammad för sina stora mustascher att han tvingats ta långledigt. Jovisst är det turisttätt, men samtidigt känns kaféet högst levande när kyparen vars rygg är rakare än tjurfäktaren i Kalle Ankas julafton balanserar mellan nymornade franska tv-skådisar och kvarterets slaktare.

Kanske är det någonting med ljuset som strilar in från boulevarden och platanernas bleka, nästan blyga stammar i kontrast mot de röda lädersofforna, mörka träborden och mässingsdetaljerna. Kanske är det tack vare det sanslösa sorlet.

Under tidig kväll blir stämningen mer dynamisk, när klirret från silverbrickorna avslöjar champagneglasen som bärs ut till en ny publik.

Café de Flore. Boulevard Saint–Germain 172, Paris. www.cafe-de-flore-com

Även om det finns en spännande vardag att upptäcka bortom duvornas och turisternas Venedig, är Caffè Florian vid Markusplatsen värt varenda visit. Innanför de antika fönsternischerna råder rena rama himmelriket för alla som söker själva definitionen av ett klassiskt kafé: strikta servitörer som snirklar sig genom gnistrande guldsalar med silverfat i handen.

Caffè Florian öppnade redan 1720. Här finns en air av total tidlöshet, en känsla som för övrigt gäller hela Venedig. En meditativ måndagsmorgon kan stadens egen försiktiga ton och märkvärdiga melankoli kännas ända in i salongerna. Floriano Francescani visste vad han gjorde när han förvandlade den lilla kaffebutiken till kafé. Snart blev han också den förste venetianare att tillåta kvinnor att ta plats vid de dyrbara dropparna. Kanske var det också därför som Casanova snart valde Florian till mötesplats för sina eskapader. Notera de snillrika, snurrbara kaféborden som gjorda för att passa eleganta, stärkta klänningar.

Även om priset på en cappuccino är värt sin vikt i guld, har kaféet också en naturlig plats i många vanliga venetianares blodomlopp. Gammal som ung håller den lokala traditionen vid liv – hand i hand med de prinsessor, toppolitiker och prisade författare som förgyllt Florian i snart 300 år.

Caffè Florian, Piazza San Marco, Venedig, www.caffeflorian.com

Sachertårta, apfelstrudel och kaisersmarrn är bara några berömda bakverk som lockar på Café Central, kanske det mest eleganta av Wiens många klassiska kaffehus. Men många Nobelpristagare, bohemer och turister har genom åren nöjt sig med en melange – det österriska sättet att dricka kaffe med hälften varm, skummad mjölk – och bara stirrat ut genom de höga fönstren och försjunkit i sina tankar. De höga valven i detta gamla palats gör att rösterna runtomkring mest surrar som dåsiga bin.

Stamgästerna fick smeknamnet centralisten, en av dem var författaren Alfred Polgar: ЃhCentrals invånare utgörs framför allt av människor vars avståndstagande till mänskligheten är lika stort som dess behov av att vara med människor som vill vara ensamma, men behöver sällskap för att vara det.Ѓh

Sedan öppningen 1876 har Café Central haft en styrande ställning, både bland stans poeter och politiker. Många samlades framför schackbrädet, andra läste en av de 250 dagstidningar som gjorde Central till ett slags dåtida internetcafé. Och under några krigsår använde Röda armén den grandiosa balsalen en trappa upp som baskethall.

Än i dag sitter man länge och tar sig tid. Även om nymodigheter som caffelatte har letat sig in på kafélistan, är en snabb espresso vid bardisken något som fortfarande känns helt avlägset Central. Begreppet må vara slitet, men på Café Central har tiden verkligen stått still.

Café Central, Herrengasse 14, Wien, www.palaisevents.at

En äldre herre klädd i lång päls och jeans äter sin frukostomelett vid bardisken. Vid ett bord sitter en kvinna i kritstreck och bläddrar bland bankpapper, medan den äldre mannen i grå hästsvans tycks göra ändringar i ett manuskript. På Café Odeon i Zürich har alltid kulturen och kapitalet, bohemerna och bourgeoisien, levt sida vid sida. Så var det också i denna Schweiz största stad som dadaismen föddes år 1916, en våg av medveten naivitet mitt bland de blankpolerade bankpalatsen.

Café Odeon är en jugenddröm från 1911. Inspirerad av Wiens många kaffehus valde Jakob Uster att öppna något för det välbärgade men kaféfattiga Zürich. Det tog inte lång tid innan kaféet, med sitt läge nära knutpunkten Bellevue och stadens opera- och teaterhus, blev en institution. Zürich invaderades av individer med svaghet för fria tankar, och allra bäst tycktes idéerna må på Odeon. Thomas Mann, Somerset Maugham och Bertold Brecht hette några litterära stammisar. James Joyce sägs ha skrivit mycket av Odysseus här. En annan funderade frenetiskt över sina formler som han skissade fram på tidningspapper och servetter. Hans namn var Albert Einstein.

Under första världskriget anlände synden med fröken Zelle, som kom med tåget från Paris och blev en succé. Hon dansade orientalisk dans och lindade engelska och franska officerare runt sitt finger. Samtidigt hade Trotskij och Lenin lämnat Wien och skrev nu vidare på sitt manifest från Zürich.

Många decennier senare skedde en annan revolution på Odeon. Kravaller på 1970-talet tvingade kaféet att stänga, när man öppnade igen hade halva huset blivit apotek. I dag råder åter lugnet innanför de stora fönstren – medan ljudlösa spårvagnar punktligt glider förbi därute.

Café Odeon. Limmatquai 2, Zürich, www.odeon.ch