Morgonflyget från Arlanda till Genève och förbokad transfer gör att jag är framme redan vid lunchtid. Hotel Pralong ligger förnämligt precis vid liftarna och med maffig utsikt mot det skarpt skurna berget La Croix des Verdons, som är närmare 2 800 meter högt.

Det har snöat rejält under december månad, vilket har täckt området med närmare två meter snö.

- Men vi vill ha mer, säger den unge mannen i receptionen, för nu har det varit högtryck i mer än två veckor. En meter till med nysnö vore alldeles lagom.

Med förbokade hyrskidor och liftpass tar det inte mer än en halvtimme från ankomsten till dess att jag sitter i liften på väg upp mot högre höjder. Efter ett långt åk i den perfekt preparerade pisten är det dags för lunch på Le Chalet de Pierres, där jag bekvämt gör en stoppsladd några meter från uteserveringen.

Solen skiner från en klarblå himmel och värmer gott, trots att det nya året bara är ett par veckor gammalt.

Le Chalet, som en gång i tiden var en lada för höförvaring, är en institution i Courchevel. En lunch här är ett måste för besökaren. Det är framförallt skaldjur och fisk som gäller. Servitören frestar med ett halvt dussin ostron och ett glas chablis till att börja med.

Glassarfaktorn är hög bland lunchgästerna, med idel pälsklädda kvinnor och knähundar av minsta sort. Men här finns också de seriösa skidåkarna, som smått svettiga njuter av en kall öl och salad nicoise. Lunchen fortsätter för min del med grillade havskräftor och crème caramel.

De två sista skidtimmarna lockar Chanrossaområdet, allra längst i väster. Härligt blåröda pister, perfekta för långa carvingsvängar.

På hotel Pralong väntar bastun och en timmes förbokad aromamassage. Spaterapeuten Marta tar väl hand om ömmande skidmuskler och det är lätt att slumra till i vilstolen vid poolen efter behandlingen.

Att välja middagsrestaurang i Courchevel är inte det lättaste, för här finns ett koncentrat av idel gourmetkrogar. En av höjdarna är Le Chabichou, där kökschefen Michel Rochedy efter enträget arbete skaffat sig två stolta Michelinstjärnor.

Det är klokt att boka bord redan hemifrån, för stället är mäkta populärt. Michel tar personligen emot sina gäster, och i samband med att han presenterar menyn berättar han entusiastiskt om sin matfilosofi.

- Det är enkelheten förstås, och att hålla smakerna så rena som möjligt, säger Michel med ett leende. Rätterna ska dessutom vara lagade med lokala råvaror i så stor utsträckning som möjligt.

Det handlar om färsk fisk och skaldjur, grönsaker och kött från bondgårdar längre ner i dalen och ostar med mersmak som släktingar tillverkar.

- Jag ser köket som en stor orkester där alla har sin givna roll - och jag är dirigenten, betonar Michel, som är inne på sitt 48:e år som kock.

För att hålla inspirationen levande tar han en promenad vid soluppgången varje morgon.

Det får bli avsmakningsmenyn på fem rätter. Efter ett inledande glas med champagne och små kaviarsnittar serveras en symfoni av delikatesser med råvaror som havskräftstjärtar, hummer, pilgrimsmusslor och piggvar.

Drygt 1 100 spänn för hela menyn känns mer än prisvärt, med tanke på att varmrätterna har ett snittpris på över 500 kronor.

Vinpaketet matchar mer än väl, med både riesling, chablis och årgångsbordeaux. Och den avslutande desserten med Valhronachoklad är ett konstverk i sig.

Tidigt nästa morgon väntar bergsguiden Rolland vid skiduthyrningen för att en guidad dagstur både i och utanför skidsystemet.

Han har varit skidlärare i Courchevel under mer än 20 års tid och började åka skidor redan vid två års ålder.

- Slutet av januari, efter det att helgfirarna åkt hem, är kanske den bästa tiden i Tre Dalarna, menar Rolland. Ingen trängsel i backarna, ofta rejält med snö och riktigt fina möjligheter till offpiståkning.

Vi njuter av de riktigt långa och breda pisterna i granndalen, ner mot Meribel-Mottaret på 1 750 meters höjd, för att sedan ta oss upp på den östra sidan, mot den sista dalen Les Menuires.

Här lockar Rolland med ett äventyrligt utförsåk vid sidan av pisterna, som kräver både klättring och hög puls. Pudersnön lyser med sin frånvaro, men vi finner ändå ett stort område med orörda ytor. En hel timme tar åket och jag är rejält trött när vi är nere i dalgången.

Vi pustar ut med varsin cappucino på ett av kaféerna, med betydligt lägre priser än i Courchevel, och sätter sedan fart igen mot hemdalen.

Lunchen tillsammans på Le Cap Horns väldiga uteservering mitt i skidsystemet, fortsätter i samma stil som gårdagens sittning på La Chalet de Pierres.

Ett glas champagne, ett dussin ostron, grillat lamm med varsitt glas Puligny-Montrachet och jordgubbstarte.

Senare ska jag besöka designhotellet Saint Roch för både en spabehandling och middag. Den unge kökschefen Ronald Kernen sägs skapa vilda ”cross over-rätter” med mersmak.

Rolland tipsar även om den italienska resturangen Il Vino, där Enrico Bernardi, utsedd till världens bäste sommelier, väljer rätter efter de viner man som gäst föredrar.

Det bådar mer än gott!

LÄS MER; Fler gourmetalternativ i Frankrike