Ett Rio de Janeiro halverar sin brottslighet, får en ny anständighet, mänskligare anda. Marseille har en ny renässans, reser sig upp ur hat, rädsla, fördomar. Ett Beirut som bombas sönder och samman – nu återuppbyggt med sprättig shopping och ett oemotståndligt nattliv. Ett Miami som dränks i kubanska flyktingar, slits sönder av kriminalitet och rasande kravaller – idag tvåspråkig kommersiell och chauvinistisk partystad som styr och ställer i halva Latinamerika. Ett Berlin tillplattat av ryssar och de allierade, indelat i zoner, sen kluvet av kalla krigets gråa mur – nu ungt, sexigt, kreativt nydanande för en hel värld.

New Orleans både dränkt och kränkt så sent som 2005, har redan gjort en kaxig come back inför hela världen. Och så har vi sagan om Barcelona – som under 1980-talet var hårt drabbad av kriminalitet och nerlusad av narkomaner från halva Europa, men som plötsligt reste sig ur dyn och blev Europas nya ledande design- och turistdrottning.

Precis när dessa rader skrivs – och både São Paulo och Rio upplever en kraftig minskning i brott – så blir istället plötsligt Salvador i Bahia, Brasiliens tredje största stad, värstingen på år och dag. Nu i dagarna gick polisen i strejk, en våldsvåg bröt ut. 33 mördade på 24 timmar, 115 offer på några dagar. En stad i skräck, med äventyrad karneval, invånare i chock och turister som bokar av. Kommer förmodligen att ta år att reparera. Malmös problem känns vid en jämförelse mer hanterbara.

Det tycks ändå vara möjligt att för politiker, polis och genom starka invånares egna initiativ få bort det värsta våldet i en storstad – däremot kan rädslan och mediers myter bita sig fast i åratal. Sveriges Television slog för något år sedan till och sände en amerikansk dokumentär Manda Bala (Send a Bullet) – på liv och död i São Paulo. Det var bara ett problem: Från dokumentärens färd från inspelning, bearbetning, införsäljning och till slut tablåplacering, gjorde São Paulo resan från världens kanske farligaste storstad till Sydamerikas säkraste.

En liknande fadäs skulle inte gå obemärkt förbi om det gällde en mer känd storstad, men ”det okända” håller nästan alltid att skrämmas med. Och samtidigt säljer rädsla tidningar och göder politiska partier.

Rädslan skrämmer mer än brotten. Många är lite smårädda för att gå upp på vinden eller ned i källaren, framför allt på kvällen. Andra är livrädda för att gå ensamma längs någon mörk gata. Väldigt få är rädda för att sitta vid köksbordet eller i soffan i vardagsrummet –trots att det är där de flesta brott begås. Brott begås ofta av de närmaste, men det är och förblir ”främlingen”, ”det okända”, som skrämmer.

Men viktigast; långt innan politiker och polis lyckades vända utvecklingen i New York så satsade staden på en extrem kampanj – ”I love New York”. Den vände sig till 80 procent till de egna invånarna, höjde deras självkänsla. Man hade kommit till insikten att många new yorkare hade börjat snacka skit om sin egen stad. Och att det är början till slutet. Då eskalerar utflyttningen av människor och företag, besökarna sviker, skatteunderlaget sinar.

När hoppet inte längre finns, först då är allt över.

Bobo Karlsson skriver regelbundet i SvD. Läs hans krönikor på svd.se