Till följd av stadens nivåskillnader ser husen i gamla stan ut som en dramatisk pappkuliss i dimman. Praktfullt, mäktigt och tungt. Edinburgh är Skottlands stolthet och Edinburgh Castle är som taget ur en saga. Man förstår att stora filosofer, författare och artister har valt Edinburgh som inspirationskälla.

Turistrutten slingrar sig längst huvudgatan The Royal Mile och upp till slottet förbi de trivsamma kvarteren runt om. Överallt lockar pubar med whisky och olika sorters ale. Men efter den vanliga öl-whisky-slott-rutten är det skönt att ta sig till en annan del av staden.

De slitna arbetarkvarteren Leith håller sakta på att få en ansiktslyftning. Det var här handlingen i boken Trainspotting utspelade sig (fast filmen filmades huvudsakligen i Glasgow) och det är här man fortfarande finner flest baconstinkande men charmiga greasy spoon-kaféer.

Runt varje hörn finns minst en nedsliten pub där kvinnor alltjämt ses som ett udda inslag. Som stark kontrast mot den lite dystra omgivningen och de inrökta pubarna står baren Sofi's, med en personlig inredning och blandad publik. Baren ägs av svenska paret Anna Lagerqvist-Christoffersson och hennes man Mike Christoffersson.

Sedan sju år tillbaka bor de i staden och äger tre av Edinburghs hippaste krogar, alla belägna i Leith.

– Hade vi känt till Edinburgh bättre hade vi aldrig öppnat vår första bar i de här kvarteren, förklarar de. Ryktet har alltid varit tveksamt. Här är det är lite fulare och lite ruffigare men hyrorna är fortfarande låga. Just därför börjar det flytta in många studenter och fler och fler konstnärer och nu är vi oerhört glada för att krogarna ligger just här.

Det är en skön stämning bland de många gästerna. Anna berättar att de öppnade den första baren för att de själva saknade ett ställe dit de kunde gå för en öl eller en kaffe efter jobbet men också festa en hel kväll. De gamla pubarna lockade inte riktigt.

– Valet stod mellan de traditionella gamla barerna eller de lite finare ställena i gamla stan. Det fanns inget annat. Men vi ville ha något annorlunda och våra pubar är en slags blandning av båda, och alla är välkomna. De originella och de vanliga. Ensamma tjejer och stora killgäng.

Paret stortrivs i staden och saknar bara Stockholm på somrarna. Det bästa med Edinburgh är enligt dem människorna. Förutom att skottarna är trevliga så finns här människor från hela världen och därför en stor tolerans. Att vara trendig är oviktigt och de sociala kraven enkla.

– Man är framförallt inte lika hysterisk som svenskarna när det gäller vädret, ler Anna. Det är ingen issue här. Man kan aldrig planera att grilla ute eller liknande – det regnar ju alltid, så varför stressa över det?

Regnet duggar mycket riktigt utanför. Och mycket riktigt är det ingen som kommenterar det ruggiga vädret eller den granitgrå himlen.

Det är i kvarteren kring Broughton Street som stan pulserar av originalitet. På den minst sagt extravaganta second hand-butiken Thread bare vintage filosoferar den excentriska ägarinnan Cecile Paul med konstnärerna Jonathan Freemantle och Anna Setana om Edinburghs sköna atmosfär.

Jonathan kommer från Sydafrika men har bott i Edinburgh i många år.

– Edinburgh är som stor by, det är intimt och hemtamt. Alltid springer man på någon man känner, säger han.

Cecile instämmer och tillägger:

– Här finns många författare, konstnärer, designers. Och en tolerans mot alla oliktänkande.

Anna tycker att hennes hemstad Amsterdam är en slags motsats till Edinburgh.

– Amsterdam har en image av att vara öppet och tolerant. Alla verkar så fria, så accepterande. Men skrapar man lite på fasaden ser man hur oerhört konservativa många är. Här är det precis tvärtom: En konservativ och kall yta med ett varmt och generöst bultande hjärta under.

Mittemot butiken ligger den polska restaurangen Pani Smolinska. Att kliva in här är som att komma hem till en lite udda äldre dam i Krakow. Borden är klädda med spetsdukar och på väggarna hänger kitschiga tavlor. Polackerna är den invandrargrupp som märks mest i Edinburgh. Flera av gatorna har minst två polska mataffärer.

Kring Broughton Street finns även många gaykaféer och barer, eko-butiker och nischade restauranger. Restaurangen Café Nom de Plumes ägare Colin Turnbull och Alan Nichols berättar att Edinburgh redan för 25 år sedan var populärt inom gayvärlden i Europa.

– Det har alltid varit en tolerant atmosfär här, en slags fördomsfrihet som har blivit ännu starkare under senare år, säger de.

Colin och Alan tror att Edinburghs öppenhet beror mycket på stadens framträdande universitet med studenter från hela världen.

– Edinburgh står för den mer intellektuella och kulturella sidan av Skottland, säger de.

Den sidan märks inte minst på det avantgardistiska Forest café i gamla stan, runt hörnet från universitetet. Mer kreativt än så blir det knappast. Folk från hela världen och i alla åldrar umgås, diskuterar livet, konst och litteratur.

På kaféet kan man byta sina gamla paltor mot nya begagnade. Samma sak gäller böcker och filmer. Det hålls diskussionskvällar och konserter, filmvisningar och poesiaftnar.

Efter en värmande ekologisk chailatte passar det bra med en promenad uppför Calton Hill, en av de sju kullarna runt Edinburgh. Det tar en svettig halvtimme att ta sig upp, men utsikten är värd varenda svettpärla. Härifrån ser kullen Arthurs Seat ut som en enorm grön val.

The National Monument högst upp förstärker det dramatiska intrycket. Studenten Julia från Shanghai brukar ta med sig kameran och vandra upp hit för att fotografera och rensa huvudet mellan tentorna.

– Jag älskar Edinburgh, förklarar hon. Det är en konstig stad. Den verkar vara en sak, men efter ett tag upptäcker man nya, dolda sidor. Det är häftigt.