Vad är skillnaden mellan Irland och Island? En bokstav och sex månader. Så lyder ett skämt som cirkulerade i västra hörnet av Europa vid förra årsskiftet.

Att säga att Irland drabbats hårt av den pågående finanskrisen är knappast en överdrift. Arbetslösheten stiger, den rusande bostadsmarknaden har tvärnitat och självklart märks de politiska slitningarna och det ekonomiska världsläget även i huvudstaden.

Från att ha inspirerat till satiriska boktitlar som Guide to (south) Dublin – how to get by on, like, €10 000 a day syns nu ett annat beteendemönster bland Dublins invånare. Lördagsfolkmassorna på förr nästan ogenomträngliga shoppingstråket Grafton street har tunnats ut och nyöppnade restauranger tvingas ta till lockpriser trots lysande recensioner i Irish times.

Dublin hösten 2009 har drag av en stad i identitetskris. Från att ha varit det kanske stoltaste exemplet på den keltiska tigerekonomins framfart vet man nu inte riktigt vad man ska ha för karaktär. Och som så många gånger är det när en stad är mitt uppe i omvälvande förändring som den blir som mest spännande. Känslan av att allt kan hända finns där.

Men Dublin har fortfarande den unika charm som präglar en alldeles lagom behändig storstad. Här finns allt det – puls, uteliv, shopping, restauranger – som får svenskar att gång på gång besöka London – minus det ogripbara och känslan av att inte hinna med. Dublin hinner du med, och framför allt, Dublin hinner med dig.

Viktiga egenskaper som Dublinborna nämligen behållit genom krisen är vänlighet, talförhet och sinne för humor. Ett bevis på det sistnämnda är den graffitimålning av en rödskäggig leprechaun i klassiska gröna kläder – men med ut-och-invända fickor i gesten för luspank – som nyligen, kanske fortfarande, prydde en brandgavel mellan spårvägsstationerna St Stephens Green och Harcourt.

Borta är alltså sagans kruka med guld – men regnbågen finns kvar. Jag såg den själv i somras över Dublinbukten.