–Idag har jag gjort mitt bästa åk. Någonsin, säger Micke.
Det blir tyst. Micke är stjärnan bland oss. Den som har varit nästan överallt i Alperna. Det är alltså ett tungt uttalande som svävar i luften över bordet, där frusna fingrar sluter sig kring muggar med sött glüwein.
Det är första dagen på säsongen som toppliften är öppen, och den majestät som utgjort kuliss de senaste dagarna är nu vår. Marmolada är Dolomiternas högsta topp och Punta Rocca gör high five med himlen på 3270 meters höjd.
Dolomiterna är storslagna. Som taggiga huggtänder som tagit ett fast bett i himlen. Berget rodnar under solens kyss och skiftningarna, från transparent till ljusröd, tar udden av den hårda formen.
Vi befinner oss i Corvara i italienska Alta Badia. Orten, med sina drygt 1300 invånare, ingår i skidsystemet Dolomiti super ski. Systemet är så stort att det skulle räcka till för flera veckors varierad skidåkning. Med ett skidpass får man tillgång till 1200 kilometer pist och 450 liftar, i många delar ihoplänkade men vissa orter i systemet kräver skidbuss eller hyrbil.
Corvara ligger på den klassiska skidrundan Sellaronda. Turen, som anses vara en av Alpernas finaste, går runt Sellamassivet och passerar orter som Arabba och Canazei. En medelgod åkare får räkna med en hel dag för att ta sig runt.
Charmiga Arabba liknar en stor julkrubba placerad vid foten av Sellamassivet. Vissa av husen har halmtak och det vita kyrktornet sticker upp som ett utropstecken mitt i byn. Och nog förtjänar Arabba ett utropstecken. Byn omges av några av Dolomiternas bästa backar och vyerna är en knock i magen.
Letar man efter ett större utbud restauranger och hotell är Corvara ett bättre val. Här, i en hölada, ligger after ski-stället där alla vill vara. På L’Murin gungar ljuskronan i taket fram och tillbaka när uppskattningsvis 200 italienare sjunger med i någon gammal dänga.
Det är inte så höglänt åkning som västerut i Alperna. Flera av bergspassen är stängda och alla talar snö. Den 99-åriga gubben på restaurangen uppe på Boè är gammal skidlärare. Han ser ut genom panoramafönstret. Strax bakom Corvara mörknar himlen. Han tittar. Han smackar. Vi väntar nervöst på hans utlåtande. Så kommer det:
–Mer snö. Det kommer mer snö.
Han får rätt, och morgonen möter oss med sol och puder som nyvispad grädde. Dolomiterna bjuder på otaliga möjligheter till fin offpist. En förutsättning är dock ett gott snöläge, eftersom klipporna är precis så vassa som de ser ut. Många anlitar en guide som visar vägen.
Mästerskapsbacken Gran Risa försvinner som ett avgrundshål ned i skogen. Vi står vid gaffeln. Röd eller svart. Svart eller röd. Vi tar röd. Micke tar svart.
–Vi ses därnere.
Det här är inte backen man står och småslumrar i. Det är pister flankerade av skog och det skuggiga läget på baksidan av berget gör att isiga partier ligger stenhårda. Lutningen ned mot byn La Villa är bitvis uppåt 54 procent och adrenalinet blir din bästa vän.
Tjugo minuter senare står vi i solen nedanför backen och dumflinar. Så där som bara tillfredställda skidåkare kan göra. Vi tar kabinbanan upp till Piz La Ila igen och glider ned till restaurangen Ütia de Trausines. På trädäcket utanför serveras ångande fat med polenta och svamp.
Vårt bord står på första parkett, bara ett träräcke mellan oss och scenen. Föreställningen är Dolomiterna och vi kommer att ge den rungande applåder.
