Här börjar El Dorado. Det är myten om kungen som varje morgon beströdde sig med guld. Det är myten om den gyllene staden. Det är den karibiska kusten i Colombia. Härifrån begav sig de spanska conquistadorerna in mot Andernas berg 1541. Rena guldfebern rådde och det är hit som turisterna nu kommer för att ströva längs stränder som av den brittiska tidningen The Guardian utnämndes till världen näst vackraste, bara slagna av en spansk konkurrent.

– Men riskerna? Är ni inte kloka, sa vännerna. Åka till Colombia?

Här vid kusten är säkerheten för turister helt okej. Gerillan har tryckts tillbaks mot söder och öster. Det tragiska Colombia vill förvandla sig till det lyckliga landet och vacklar in i framtiden med en okuvlig beslutsamhet att en dag bli älskat. Här finner vi två städer – och två kärlekar.

Cartagena grundades 1533 och är staden att ströva runt i, ett världsarv och en gammal spansk kolonial besittning med låga hus, långa träbalkonger, överallt små torg där gatu­musikanter spelar och dansar för fullt på kvällarna, en ringmur som man vandrar på och från vilken man lyssnar till den omåttligt populära musiken, vallenato, som strömmar upp från gränderna.

Det är faktiskt drömlikt. Och varmt. 35 grader mitt på dagen.

På en halvö utanför ligger den moderna staden med turisthotell som liksom far upp ur vattnet och på vägen dit den gamla fästningen, San Felipe de Barajas, störst på de amerikanska kontinenterna och ett skydd mot pirater. I 30 knops fart far vi ut mot myllret av öar och hamnar på San Pedro de Majagua.

Här skulle man vilja stanna livet ut, vila på stränderna, snacka lite med killen i baren i skuggan ovanför, titta på delfinshower, snorkla och sedan kvarta i något av de små, ­moderna husen tillsammans med Fredag eller vem man nu råkar ha med sig på resan.

Cartagena är som ett dockskåp och det är dit de utländska turisterna åker, medan många colombianer väljer Santa Marta, 20 mil norrut längs kusten. Det är den äldsta kolonialstaden, grundad 1523, bullrig, lite ruffig med idylliska torg och en lång, härlig strandpromenad.

Söderut breder 30 kilometer underbara stränder ut sig och norrut ligger Tayrona nationalpark. Det var dess stränder som The Guardians reseskribent, Gavin Mc­Owan, utnämnde till tvåa i världen.

Här väller regnskogen ner i havet, backpackers tältar vid strandkanten och sover under stjärnorna medan de mer välbeställda bor i ljuvliga och fullt moderna hyddor en bit upp och äter på små barer inklämda mellan sand och regnskog.

Tar man bussen från Santa Marta (tre kronor) når man på en kvart Taganga, en lite sliten och oansenlig by som kurar längst inne i en vik. Den är centrum för dykning och härifrån når man några av Colombias finaste korall­rev med båt.

Vi äter grillade langostino svepta i vinlöv och dricker fantastiska juicer. Det finns inte en tropisk frukt som man inte gör juice av. Det är lulo och corozo och canelazo som består av vatten, socker, tropiska frukter, rom eller aguardente och kanel.

Colombia, the only risk is wanting to stay, står det på turist­näringens logga. De kunde lika gärna ha sagt: Lämna oss inte i sticket. Tyck om oss. Man ser det på ögonen och man gör det gärna.

Att åka runt i Colombia är ibland som att hamna i en italiensk film från 1950-­talet, mitt i en dröm om livet som det en gång var. I småstäderna står ballongförsäljare och positivhalare på torgen. Unga män kommer ridande raka i ryggen och parkerar sina hästar framför stadshuset.

Vid kyrkan ligger en liten butik där man kan köpa amuletter. Saknar du ett ben köper du ett litet ben i silver, hänger upp det i kyrkan och ber en bön, så ordnar det sig.

No risk, wanting to stay.