Skulle du bestiga Mount Everest med förbundna ögon? Förmodligen inte. Inte jag heller, men det känns som att det är det vi gör när dimman ligger skoningslöst tät och regnet vräker ner över oss. Äventyret vi befinner oss mitt i stavas Jotunheimen – jättarnas hem – ett stycke vildmark med oräkneliga spetsiga toppar och mäktiga vyer.

Målet för dagen är den coolaste övernattningsstugan på denna del av klotet: Fannaråkhytta, 2 068 meter över havet, alltså på nästan samma höjd som Kebnekaise. Den före detta meteorologiska stationen kan skryta med att av The Times ha utsetts till en av världens 13 mest spektakulärt belägna hotell.

Det krävs en hel del svett för att ta sig hit. Att norrmän i alla åldrar och nästan alltid iförda toppluva springer förbi oss försöker vi förtränga. Och på frågan om hur långt det är kvar lär vi oss the hard way att de avståndsangivelser vi får nog är höjdmetrar snarare än längdditon.

Vi får medhåll i våra suckar av belgiska Marylin Vandergugten, som konstaterar att hon aldrig hört en norrman på tur säga att något är jobbigt.

– Nej, det tycks bara finnas olika grader av ordet fantastiskt i deras vokabulär, säger hon med ett lätt plågat leende och maken Christian nickar instämmande.

Efter flera timmars slit når vi målet för dagen och trots att sikten är lika med noll känns det i hela kroppen vilken storslagen plats det här är.

Fannaråkhyttas utsatta läge fascinerade Siri Bente Haugen till den grad att hon sökte jobb här. Som friluftstjej med passion för fjäll, glaciärer och vild natur hade hon inte kunnat hamna på ett bättre ställe. Under de tre veckor hon jobbar som stugvärd är det full rulle med arbetsuppgifter som spänner från bakning till att guida fjällvandrare över de närbelägna glaciärerna.

– Jag stortrivs här, det är min tredje säsong här. Fannaråkhytta ligger högst upp, längst bort och är ändå hyfsat lättåtkomligt. Dessutom är arbetskamraterna toppen, vi känner varandra väl och jobbar bra ihop.

Hon nämner också den storslagna utsikten från hyttan som en starkt bidragande orsak till att hon sökt sig hit. Att stå i köket och diska samtidigt som man blickar ut över något av det vildaste Norge har i alpinväg är livskvalitet av stora mått.

Haken är bara att under 280 av årets dagar regerar dimma häruppe. Vindstilla och klarblå himmel är det färre än tio dagar per år. Men ändå. Storslagenheten kan man ju ta del av på bilder och skulle det mot förmodan vara dimma kan man ju alltid ha snöbollskrig på farstutrappen – mitt i sommaren. Det snöar nämligen ofta här, i princip året runt.

Och mycket riktigt. Morgonen därpå kläds stenlandskapet runt stugan av ett centimetertjockt snötäcke och jag måste titta två gånger på kalendern för att inse att det verkligen är mitten av augusti och inget annat.

I storstugan där frukosten serveras har personalen tänt levande ljus, det doftar underbart av nybakat bröd, och av kanel från kastrullen med havregrynsgröt som står och puttrar på vedspisen. Vi blir lite tagna av den speciella stämningen och blir stående i dörröppningen.

”Fint merket middels tung rute”, säger guideboken om dagens etapp ner till Skogadalsbøen, men med översnöade stigmarkeringar blir nedstigningen lite trixigare än vi räknat med. Dimman som stryker runt oss lägger ytterligare dramatik till vandringen.

När vi efter att ha forcerat mängder av stenpartier kommer ner till Keisarpasset lösgör sig två rosiga norrmän ur dimman. Hans Syvertsen och Tommy Kokvold påbörjade sin vandring i Bøvertun och är på väg till klättermeckat Turtagrø där de planerar att bestiga landets tredje högsta topp, Stora Skagastølstind (2 403 m ö h) i Hurrunganemassivet. Det här är deras premiärbesök i Jotunheimen, tidigare har de mest hållit till i Hardangervidda.

Höga toppar och luftiga vandringar har Jotunheimen gott om. Den för många välkända Besseggen, Norges mest kända och populäraste fjälltur som varje år vandras av över 40 000 människor finns just här. Under turen har man en vacker utsikt över sjöarna Bessvatnet och 400 meter nedanför ligger sjön Gjende med sin magiskt turkosa färg, tack vare glaciärslam som sköljts ner.

Lars Aage Hilde, som driver fjällanläggningen i Gjendebu, rekommenderar dock Besseggens betydligt mer okända alternativ Bukkelägret. Den går på en bergskam mellan Gjendebu och Memurubu och enligt honom är vyerna minst lika storslagna om inte strået vassare.

Sagt och gjort. Morgonen därpå lämnar vi Gjendebu med sikte mot Bukkelägret. Regnet öser ner och Lars Aage hade förmodligen rätt när han informerade oss om att det här är den regnigaste sommaren sedan 1940.

Där stigningen blir brantare och klipporna tar vid har kedjor hängts upp för att vandrare lättare ska ta sig fram. Nu är det kanske inte fullt så dramatiskt som det låter eftersom vi ofta blir omsprungna av norska barnfamiljer med ystra sexåringar i spetsen – men rejält brant och jobbigt är det ändå.

Dimman har lättat och uppe på bergskammen kan vi se ut över sjön Gjende flera hundra meter längre ner. De omgivande, höga bergstopparna tar andan ur oss. Det är nästan så att man kan höra stroferna ur någon Edward Grieg-symfoni om man spetsar öronen.

Vi stannar till för en energi- och fotopaus och det är så råkallt att dunjackan åker på, mitt i sommaren.

Rejält möra i benen når vi äntligen Memurubu efter en brant nedstigning från Sjugurdtinden. Vårt Jotunheimenäventyr börjar närma sig slutet och vi är nöjda att ha fått se så många av den norska nationalparkens olika ansikten. Från fjord till fjäll, från böljande ängar till sterila stenöknar och allt däremellan.

När vi kliver in i storstugan på Memurubu spärras vår väg av en ocean av vandringskängor, tillhörande alla dem som troligen siktar på att vandra Besseggen nästa dag. Det gör att valet av Bukkelägret känns ännu bättre – vi har fått ha vår upplevelse lite mer i fred.

Så är en fjällupplevelse när den är som allra bäst.