Diktaturer fascinerar Micael Bindefeld.

– Men man får skynda på nu, det finns inte så många kvar. Tack och lov.

Festarrangören säger det med allvar och eftertryck, men också med glimten i ögat. Han är medveten om att diktaturer är ett känsligt ämne, inte minst när man diskuterar dem i termer som resmål. Ger man regimen legitimitet när man väljer att besöka landet, eller stödjer man det förtryckta folket? Micael Bindefelds ståndpunkt är tveklöst det senare.

– Jag har svårt att förlika mig med det där resonemanget om att man ska undvika att besöka diktaturer. Jag tror naturligtvis inte att jag har kraften att starta demokratiska processer genom att besöka dem. Men jag är fullkomligt övertygad om att resande till stängda länder ger människorna där energi och insikter om hur man lever utanför deras värld – och samtidigt visar att det finns ett engagemang för dem och deras situation. Och vi som varit där blir också kommunikatörer för människorna i dessa länder.

Han pratar länge och mycket om sina resor, vars upplägg ligger långt från den organiserade så kallade chockturismen – som i sin värsta form kapitaliserar på människors lidande. Oftast reser han med några få nära vänner.

Micael har sin senaste resa i färskt minne. För tre veckor sedan kom han tillbaka från Nordkorea, dit han rest med åtta kompisar. Han är uppfylld av upplevelserna, liksom av en obehagskänsla över hur han utan tvekan rättade in sig i ledet. Att han bugade djupt för en av världens värsta diktatorer och lydigt stannade inne på hotellet, eftersom gruppen inte fick lämna det utan en övervakande guide.

Frågan är vad som kan mäta sig med Nordkorea.

Micael Bindefeld

Vissa förhållningsorder delade researrangören med sig av redan före avfärd. Bland annat informerades gruppen om det där med bugandet, som skulle ske bland annat vid Kim Il-Sungs staty, med den tillagda kommentaren att om man inte vill visa respekt för landets president så bör man avstå från att resa till DPRK, Democratic People's Republic of Korea.

– Vi åkte ju inte dit för att opponera oss mot regimens regler och traditioner. Men det kändes ändå förnedrande, säger Micael.

Han har tidigare besökt bland annat Sudan, Burma, Zimbabwe, Syrien och Libyen – de två sistnämnda högaktuella i nyhetsrapporteringen. Att resa till diktaturer tycker han ger en stark närvarokänsla. Det är den synliga effekten av isoleringen som attraherar honom: I en alltmer globaliserad värld där de flesta städer och folk blir alltmer lika varandra – där vi i västvärlden äter samma mat och shoppar samma varumärken – så ser tiden i diktaturer ofta ut att ha stått still. På gott och ont.

Enligt det sätt som sajten travelerscenturyclub.org delar in världen har Micael besökt ungefär 85 “länder”. När man nått 100 kan man bli medlem i klubben. Men det är inte ett mål – han är istället på jakt efter starka upplevelser och minnen som lever längre.

– Men frågan är vad som kan mäta sig med Nordkorea.

Det senast besökta landet skiljer sig från allt han tidigare upplevt. Dels var han och hans vänner mycket mer begränsade i vad de tilläts göra och se – och de fick alla underteckna papper där de förband sig att inte skriva negativt om sina upplevelser.

De reste i och runt huvudstaden Pyongyang med två guider. De fick åka ett par timmar på motorvägen söderut till gränsen mot Sydkorea och ungefär lika långt norrut från staden. Den omskrivna svälten såg de inte till från de vägar där de hade tillåtelse att färdas, tvärtom fanns där milsvida risfält och majsodlingar – men inga traktorer. Under en timmas bilresa under Nordkoreas viktigaste motorväg mötte de fyra-fem fordon.

Sina mobiler hade de fått lämna ifrån sig vid flygplatsen och internet saknas i hela landet. En av vännerna är övertygad om att den ena guiden förstod svenska, liksom att de var avlyssnade på hotellrummen. Men det var mer en känsla och inget de fick bevis på. När en i gruppen ville ut och springa en morgon utbröt ett långt resonerande – som slutade med att joggingturen beviljades på villkor att en av guiderna fick springa bredvid.

Till den mest absurda upplevelsen utser Micael besöket i Kim Il-Sungs mausoleum. Efter att ha lämnat ifrån sig allt utom kläderna i garderoben och spottat ut eventuella tuggummin fick de först skorna desinficerade av kemiska vätskor i en biltvättsliknande maskin.

Därefter leddes de genom en portal med ett antal superfläktar som blåste så hårt att plaggen lyfte – för att avlägsna hår och damm så att besökaren blir ren och värdig att beträda rummet där den balsamerade ledarens kropp vilar i en glassarkofag. Man måste sedan visa sin respekt för den döde ledaren genom att efter tydliga direktiv buga djupt med hela överkroppen.

Men konkurrensen om absurditeten är hård. Som besöket i International Friendship Exhibition – en hundra rum stor byggnad fylld med tiotusentals presenter till Kim Il-Sung – från ett tågsätt skänkt av Stalin till en silverskål från Madeleine Albright. Enligt guiden strömmar presenterna alltjämt in, trots att Kim Il-Sung varit död i 16 år.

Den mest storslagna upplevelsen var dock Arirang, en årlig ”gymnastisk- och artistisk föreställning” som hållits de senaste åren för att fira den döde Kim Il-Sungs födelsedag. I föreställningen deltar drygt 100 000 människor - från fem år och uppåt. Föreställningens fond utgörs av det ”mosaiktifo” av färgade papper som deltagarna på läktaren håller upp enligt ett strikt och inrepeterat schema, ofta så exakt att bilden ser ut att röra sig.

På planen gör resterande deltagare synkroniserade och hårt regisserade formationer. De olika avsnitten i uppvisningen har titlar som Äppelskörden, Silkesindustrin, Återföreningen och Vänskap med Kina. Föreställningen samlar varje kväll under cirka två månader runt 15 000 åskådare. En om möjligt ännu pampigare uppvisning väntar nästa år, då man firar 100-årsdagen av Kim Il-Sungs födelse.

– Det är svindlande! Som fem OS-invigningar i ett. Och med oerhört avancerad laserteknik, säger Micael.

Som den projektledare han är kunde Micael inte undgå att fundera över logistiken bakom uppvisningen. Drygt 100 000 människor som ska äta, bli sminkade, gå på toaletten ... Och var förvarar de rekvisitan?

En sådan upplevelse är svårslagen, men han har redan planer inför nästa års resa. Det lutar åt att det blir Iran.