"Till minne over omkomna på havet. Tankerne går till alle dem som reiste ut, men aldri hjem."

Minnesstenen är rest av Averøys fiskarlag. Bortom den öppnar sig den ofta vilda Atlanten, och under den förrädiska Hustadvikas vågor har med tiden uppstått en skeppskyrkogård.

Vi befinner oss på Vestlandets yttersta, vindpinade kobbar mot havet, men forna tiders fiskare här vid ett av Norges bästa fiskevatten hade knappast kunnat tänka sig att vi skulle kunna ta oss hit med bil.

Men sedan 1989 kan man det. Några mil sydväst om Kristiansund löper Atlanterhavsvegen, en märklig, mäktig vägsträcka som trots att den bara är 8,3 kilometer lång inte bara är kulturminnesmärkt och "århundradets byggnadsverk" i Norge, utan också världens vackraste bilväg enligt den brittiska tidningen The Guardian.

Via sju broar slingrar vägen över kobbar och skär mellan Kårvåg på Averøy och Vevang i Eida. Konstruktionen av vägen hade sina sidor, bland annat drog åtta orkaner in under den sex år långa byggtiden.

I dag skiner solen och trutar och tärnor svävar på den salta vinden, men resenärer med smak för det dramatiska föredrar att besöka vägen när höststormar vräker mäktiga vågor mot land.

Det överraskar inte att många biltillverkare har spelat in reklamfilmer på Atlanterhavsvegen, gärna med Storseisundbrons hisnande, svängda valvbåge i bakgrunden. De cirka 120 bofasta som levde på holmarna kring år 1900 har reducerats till två familjer.

För att ta sig hit från Kristiansund kör man genom den spektakulära, 5,7 kilometer långa Atlanterhavstunneln som öppnades 2009 och löper djupt under havsviken. Tunnelavgiften är ganska saltad så jag frågar vakten om det finns någon alternativ väg för återfärden.

– Da må du kjøpe deg en båt, svarar han och tillägger att bofasta som pendlar mellan Averøy och Kristiansund betalar upp till 30 000 kronor om året i tunnelavgifter – trots att de har 40 procent rabatt.

Prisnivån i Norge gör att man som besökare inte blir alltför styv i korken. Sannolikt har inte många svenskar setts vaska champagne på brasseri Bryggekanten i Kristiansund.

Turisterna som färdas längs Atlanterhavsvegen kommer från många håll. Ryska barnfamiljer, ett brittiskt motorcykelgäng, franska cyklister och en del veteranbilsentusiaster, som John Erik Skjeftestad och Berit Rogestad från Oslo som susar fram med havsvinden i håret i en röd MG Midget från 1979.

Och så Johann Dülfer, före detta homeopat från tyska Chemnitz. Han är här för tredje gången med sin rymliga och välutrustade husbil. Allt han, hustrun, den 84-åriga svärmodern och newfoundlandshunden behöver finns med, inklusive matförråd eftersom priserna är som de är.

Han har parkerat nära bron vid Myrbærholmen, en av de bästa fiskeplatserna, och säger att de i går drog upp omkring 100 portionsstora sejar. Här finns också gott om torsk och makrill. Ute på bron sänker en lång rad fiskare sina drag rakt ned i det stora stimmet som står i det strömmande, klara vattnet.

Grannen på p-platsen är änklingen Holger Montag med sin minimala franska husvagn av märket Eriba. Han har varit här många gånger och visar ett tummat exemplar av en lokaltidning från 2008 där han poserar med den 13 kilo tunga sej han just dragit upp.

Det finns alltså hur mycket fin färsk fisk som helst, ändå envisas man med att salta och torka torsk och sej till "klippfisk". Det är en metod från medeltiden då det var enda sättet att bevara den, men torrfisken är ännu, till skillnad från färsk fisk, självskriven på de flesta krogmenyer.

De torra fiskflaken – namnet kommer av att fisken torkades utfläkt på klipporna – var en av kustens huvudnäringar under 1700- och 1800-talen och väldiga mängder exporterades från Kristiansund till Sydeuropa.

Fisken blev något av nationalrätt i Portugal under namnet bacalhau (bacalao i Spanien), men här råder en viss förvirring. Bachalau tycks gå tillbaka på det gammalnorska ordet för torsk, backefisk, men sedan det varit och vänt i Sydeuropa kom det tillbaka som kabeljo. Å andra sidan torkade både portugiser och basker redan på medeltiden den fisk de fångade vid Newfoundland.

Klippfisken kan tillagas på olika sätt. Enligt ett populärt bacalaorecept varvas fisk med lök, potatis och tomat och får sedan stå i ugnen i fyra timmar så att det blir ett slags grått mos av alltsammans. Många anser det vara en delikatess.

Detta är en både intagande och dramatisk trakt att färdas i: havet och de slipade klipporna med klöver, ljung, fetknopp och blåklockor i skrevorna, inåt land de dovt mörka fjällen fläckade av kvarbliven snö. Till skillnad mot på serpentinvägarna längs fjordarna – Norge har nära 30 000 kilometer fastlandskust mot Sveriges 11 500 – slipper man här köra med hjärtat i halsgropen.

Risken är i stället att uppmärksamheten sjunker när blicken söker sig till havs. Som färdväg till jazzfestivalen i Molde i juli – årligen sedan 1961 – står denna i en klass för sig.

Vi tar en snabb båt ut till lilla Håholmen, en gång ett vindpinat fiskeläge i havsbandet, nu en bräkande hotellidyll med boendet utspritt i de hukande gamla stugorna. Här finns såväl finkrog som enklare servering med förträffliga fiskburgare. Man finner en egen klippa och kan tro sig vara alldeles ensam med vinden, havet och sjöfåglars skrin.

Tillbaka på vägen och snart vid Strömsholmen, där Anders Drogen just kränger av sig våtdräkten i dykcentret. Familjen har varit fiskare i generationer, men det är först nu som Anders har börjat se sig om under ytan i den undervattensvärld som är hans levebröd. Med ett siktdjup på omkring 20 meter, trolska, artrika tångskogar, många vrak, mjuka koraller och ett myllrande djurliv räknas detta till Europas bästa dykvatten – dock endast tolv grader varmt.

Härifrån kan man också åka ut och snorkla bland sälar, eller, för den lite våghalsigare, dyka med späckhuggare.

– Späckhuggare? undrar jag. Det låter som en kamikaze-utflykt. "The brave ones don't come home", som det heter.

– Nädå, säger centrets ägare Olav Magne Strömsholm. De äter inte oss.

– Men de äter ju valkalvar, till exempel.

– De känner väl på sig att vi inte hör till deras bytesdjur.

Jag misstänker att en späckhuggare som inte fått sig en valkalv på länge kan vara beredd att justera sin diet en smula, men den som återvänder har en bra historia att berätta.

I den blånande skymningen kör vi tillbaka mot Kristiansund där det ska visa sig att till och med kinakrogen har klippfisk på menyn, men en bit färsk breiflabb eller torskrygg får vi leta länge efter.