Guide till Magdalena Mecwelds favoritstränder

Besvikelsen var total och jag var förbannad. Var fanns den mjuka vita sanden? Var fanns solnedgången? Och var – var fanns palmerna?!

Min väns beskrivningar hade varit målande, dramatiska och spektakulära. Sanden skulle vara vit, mjuk som mjöl, vattnet kristallklart och korallerna levande. Nipah på Tioman Island i Malaysia var sinnesbilden för den perfekta stranden. I alla fall enligt vännen som under alla år och alltid med en drömmande blick återkom just dit i sina berättelser.

Troligtvis hade han blandat samman olika drömbilder eller så hade platsen, som så mycket annat, förändrats. Sanden var nämligen grovkornig och brun, här fanns stora buskar istället för palmer och vattnet var grumligt med döda koraller och farliga strömmar. Dessutom bestod den enda rätten på den enda restaurangen av överkokta nudlar indränkta i sojasås med ett stekt ägg. Man kunde få nudlarna utan ägg också.

Min mest spektakulära strandupplevelse infann sig istället flera år senare på Kendwa Beach på Zanzibar då jag satte ner fötterna i potatismjölvit pulvrig sand. Äntligen överensstämde verkligheten med mina personliga drömbilder av hur en paradisstrand ska se ut. Det var som att befinna sig i en photoshopad skärmsläckare. Jag trodde inte mina ögon och ändå var jag mitt inne i bilden. Sanden var vitare än den vitaste snö och vattnet knallturkost. Men… maten bestod av sönderkokta bönor, de högljudda italienska turisterna var arroganta och priserna långt över backpackerbudget.

Efter många års resande på både tomma paradisstränder i Asien och Afrika och överfyllda playor i Europa vet jag idag vad mina kriterier för en perfekt strand är. 1. Sand fin som mjöl. 2. Kristallklart, turkost och ljummet vatten. 3. Solnedgång. 4. Utsökt mat i området. 5. Trevliga och avslappnade människor. Ytterligare plus är om det finns bra massage i närheten och färska, iskalla kokosnötter att tömma.

Det vackraste solnedgångarna finns på Ko Lanta i Thailand. Därför blir östkusten där, hur vacker stranden än är, alltid en besvikelse för mig. När solen går ned vet man att det i samma stund pågår en spektakulär show på andra sidan. En sådan strand är Than Sadet på Ko Phangan. Vacker, ja visst, men ack så trist. De vackra färgerna som solen sprider uteblir och kvar sitter ett gäng backpackers och stirrar ut i den gråa horisonten. Jag vet; man får vackra soluppgångar på östra sidan – om man ids ta sig upp i ottan.

Allt sammantaget är det ändå ön Ko Phangan som vinner min strandtävling, med favoriter som Ao Plaaylaem – som liknar Maldiverna med kritvit korallsand och vatten så klart att man ser fiskarna komma simmande när man stått stilla en liten stund. I en del av vikarna finns få människor och de som faktiskt har hittat hit är långresenärer som hyr sina bungalows i månader, därför blir man lätt god vän med många och kan, om man vill, dela långa trevliga middagar.

På stranden Had Khom vid byn Chaloklum på norra sidan av ön är priserna lägre än någon annanstans på ön, kanske för att byn strax intill är så stor att den rymmer skola, restauranger och tempel. De som bor här har arbeten som sträcker sig utanför turistindustrin. Man kan själv gå till affären och handla sin frukt och sina grönsaker. Här finns såväl internet som resebyrå och utmärkt cappucino och mat. Man kan dessutom lära känna thailändare och prata om annat än vad saker kostar.

Istället för stora hotell är det familjeägda små hyddor precis på stranden som gäller och man lär känna familjerna och deras liv. På stranden finns inga restauranger – det har bungalowägarna sett till. Istället får man promenera några minuter till byn eller äta på sin bungalowrestaurang. Där kan annorlunda och utsökta rätter serveras, som annars är förbehållna lokalbor. På stranden finns ingen massage men den finns i byn.

Men det finns också fantastiska stränder på nära håll, som vi ibland glömmer bort. De europeiska stränderna saknar förstås palmer och tropikernas ångande hetta, men det finns pärlor.

Det forna Jugoslaviens hela kust med Dubrovnik, Budva och alla öar har spektakulära stränder med garanterade solnedgångar. Dock ingen sand, vilket kan innebära viss besvikelse – men å andra sidan slipper man få kameran och picknicken förstörd. Här finns istället vita, kritvita små stenar som får vattnet att bli så där krispigt kristallklart turkosgrönt att ögonen kisar.

Nordöstra Mallorcas kilometerlånga öde strand Alcudia liknar i mycket Goas. Här kan man promenera i timmar utan att möta en levande själ (i alla fall i september). Och så min barndoms Sopot i Polen, förstås, med flera kilometer pulversand och klart grönt Östersjövatten.

Perfekta exempel på lyckade strandstäder är annars Venice Beach i Los Angeles, San Sebastian i Spanien och Tel Avivs sköna stränder i Israel. Båda är milslånga och vita med både palmer och solnedgångar – och har en stad alldeles intill.

Kvar finns alla stränder jag drömmer om att besöka, som Ipanema i Rio, La Digue i Seychellerna, Tulum i Mexico och så de vackraste jag sett på teve: Nya Kaledonien i Stilla havet. Det är dit nästa drömresa går.

Med allt detta sagt måste jag konstatera att det finns undantag till varje regel: Min indiska favoritstrand, Agonda i Goa, har varken kristallklart vatten eller pulversand. Istället kryllar denna tre kilometer långa strand av stillsamt och spännande liv. Av koliv, hundliv och sporadiskt folkliv. Eftersom stranden är platt och lång används den också som transportväg, särskilt kvällstid. Få saker är så avslappnande som att se de förbicyklande, promenerande människorna, yogautövarna, kossorna och hundarna. Och solen som varje kväll ger en helt unik föreställning.

Vart är vi på väg? Testa dig själv!