Namn: Ingrid Petri

Ålder: 21 år.

Hemstad: Leksand.

Viktigast i packningen: Yogamattan.

Bästa restipset: Volontärjobba under resan.

När 21-åriga Ingrid Petri bestämde sig för att göra sin första halvårslånga resa utanför Europa hade hon en sak klar för sig: hon ville inte flänga runt som en backpacker.

– Jag föredrar att vara på ett ställe länge, jag vill inte bara resa runt och se så mycket som möjligt, utan stanna upp, bidra och uppleva kulturen.

Hon hade hört att Calcutta var en bra plats om man ville volontärjobba. Staden är sedan Moder Teresas dagar välgörenhetens huvudstad. Antalet organisationer som tar emot frivilligarbetare är många.

– Jag hade på något vis föreställt mig att det skulle vara en plats av misär och ångest, men i stället fanns det så mycket värme, säger hon och berättar att volontärerna där hon jobbar öser kärlek över patienterna i livets slutskede.

Arbetet sker på Nrimal Hriday, eller Hem för döende som det också kallas. Där tvättar Ingrid Petri indiska kvinnor och masserar puckelryggar. Många av volontärerna bor billigt tillsammans i en sovsal och på kvällarna samlas de i trädgården på Fairlawn hotel för en öl.

För att rensa tankarna brukar hon gå upp på hotellets tak för ett yogapass eller till den stora parken utanför monumentet Victoria Memorial.

– Det är en stor maffig byggnad som britterna byggde, där kan man hitta tystnaden och lugnet, något som annars är svårt i den här staden. Det är troligen den enda naturupplevelse Calcutta har att erbjuda.

Efter tiden som volontärjobbare planerar hon att resa vidare: Varanasi, Richikech och Daramsala står på tur att upptäcka på egen hand – guideböcker ger hon inte så mycket för.

– Jag är ju inte turist.

Namn: Giwon Nam och Hyemin Cho

Ålder: 25 år.

Yrke: Student i multimediadesign respektive egen företagare.

Besökta länder: Thailand, Filippinerna, Kambodja och Vietnam.

Viktigast i packningen: Mobiltelefonen.

Restips: Res inte till ett ställe för att det är berömt, utan leta själv på nätet efter ställen som inte är så populära.

Statistik: En miljon koreaner besökte Thailand 2007. Källa: Thailändska turistbyrån.

Västerländska turister med kortärmade skjortor och fiskarbyxor tycker det koreanska paret är riktigt löjliga.

- De ser ju ut som fattiga nördar, går de klädda så där hemma?

Vid strandkanten på den thailändska semesterorten Ko Samui knappt 50 mil söder om Bangkok sitter den 25-åriga studenten Giwon Nam och leker med mobilen. Flickvännen Hyemin Cho som har en veckas semester söker förgäves hans uppmärksamhet.

- Det är Lonely Planets mobilapplikation över Bangkok, vi letar efter ett bra boende när vi kommer dit, förklarar Giwon Nam.

Det är hans tredje resa till Thailand på lika många år. I år bestämde han sig för att inte resa med killkompisarna utan med flickvännen som jobbar i Vietnam. Efter sin första utlandsresa fick han resfeber och har sedan dess besökt flera sydostasiatiska länder.

- Man söker hela tiden nya upplevelser och mer och mer exotiska platser. Hemma i Korea är det som att leva i en låda, säger Giwon Nam.

Paret tror att en av anledningarna till att de själva och allt fler av deras vänner nu reser utomlands på semestern är att det utvecklar en som människa. Men den här gången ska de mest njuta av varandras sällskap på en plats och inte flänga runt så mycket och göra av med pengar.

- På min förra resa brände jag nog 900 dollar i veckan. Men så plötsligt tog min kompis pengar slut i Kambodja, så han blev kvar där tills hans föräldrar skickade mer, berättar Giwon Nam och skrattar rått.

Fahib Hossain

Ålder: 53 år.

Yrke: Revisor.

Hemstad: Dhaka, Bangladesh.

Restips: ”Bangladesh är väl fint! Finns det något bättre?”

I resereportagen beskrivs ofta korallön S:t Martin i Bangladesh som stranden som väntar på turisterna. Tillsammans med landets slogan ”Kom innan turisterna gör det” ger det en genomfalsk bild av landet. För alla är redan här.

Stranden är knökfull med turister. Från Bangladesh.

– Har du sett vilken fin fisk – och till halva priset, säger Fahib nöjt och håller upp den torkade fisken för sin son Muhammed.

Familjen hade hört mycket om landets enda korallö och bestämde sig för att komma hit.

Resan med buss från Dhaka tog åtta timmar och de var under hela resan oroliga för att ön inte skulle vara värd all möda.

– Alla våra förväntningar har verkligen infriats. Jag kan inte tänka mig någon vackrare plats. Säg mig finns det något vackrare på jorden? frågar Fahib retoriskt.

I morse gick han själv ut på en promenad innan familjen vaknade och han är fortfarande tagen av naturen. Men simmar det gör han inte.

– Varför skulle jag?

Han är inte ensam om den inställningen. I vattenbrynet står hundratals människor som pingviner med fötterna i vattnet och stirrar förhäxat ut mot havet. Snäck- och korallförsäljaren erbjuder te och den bengaliska bukten trycker på med all sin kraft.

I horisonten kör vattenskotrar runt, runt i cirklar och från de nybyggda hotellen ekar hammarslagen. Efter år av katastrofer växer ekonomin och landets turistindustri okontrollerat.

Sasha Korianov och Elena Karbec

Ålder: 22 respektive 18 år.

Hemstad: Khabarovsk, Ryssland.

Viktigast i packningen: Mobiltelefonen.

Yrke: Juriststudent respektive socialarbetare.

Bästa tipset: Thailand – för glassen.

Den thailändska ön Koh Samui har seglat upp som en av den ryska massturismens nya tropiska favoritdestinationer. Som så många andra är ryssarna Sasha Korianov och Elena Karbec inte här för templen eller kulturen.

– Vi kom till Thailand för att bli brända av solen, äta glass och röka gräs, säger Sasha Korianov och skrattar.

Förr var det amerikaner som ingen ville ha bredvid sig vid poolen och både i ryska Pravda och svenska Vagabond har ryska kvinnor i fisknätstrumpor till baddräkt och stilettklackar tillsammans med överviktiga män med Rolexklockor i guld blivit hårt angripna för att vara högljudda, aldrig le och bete sig illa mot både lokalbefolkning och turister.

De första ryssarna som kom till Thailand under 1990-talet var nyrika oligarkers som efter att ha fickparkerade privatplanen på den thailändska marinens flygplats utanför Pattaya, lämnade nycklarna på basen för att fylla badkaren med champagne under en helg. Men i takt med hävda visumrestriktioner är besökarna i dag både fler och mer olika.

Det unga paret är de första i släkten som semestrar utanför Ryssland.

– Vi såg ett program om Koh Samui på rysk tv och bestämde oss för att komma hit, berättar Sasha Korianov.

Sammantaget är ryssar är en av de snabbast växande nya turistgrupperna i Thailand. Ett tydligt tecken på det är att fler och fler skyltar med kyrilliska bokstäver har dykt upp på turistgatorna och biljettförsäljarna lärt sig ord som davai (köp den), och deshyovyi (billigt). Ryssarnas intåg i den thailändska turistindustrin har inte gått obemärkt förbi. På löpsedeln till ett av turistmagasinen i semesterorten Pattaya kunde man för en tid sedan läsa: ”Ryssen kommer inte. De är redan här”.

Namn: David Lee och Yuefeng Lu.

Ålder: 27 och 26 år.

Yrke: Civilingenjör respektive dataprogrammerare.

Bor: Beijing, Kina.

Restips: Hainan – Kinas Hawaii.

27-åriga David Lee tar ytterligare ett kort på sin fru Yuefeng Lu framför templet i bergen nära staden Ubud på Bali. De har haft semester i tre dagar och har nu endast två dagar kvar. Trots att det är första gången de är på Bali är de inte särskilt hänförda av varken naturen eller lugnet på den indonesiska ön.

– Åker du till en annan plats i Kina är också allt annorlunda, det är ett stort land säger David Lee och lägger ner kameran.

Som många kineser har de en veckas ledighet per år från jobbet och nu får inget gå fel.

– Vi har läst på alla kinesiska hemsidor om var det är bäst att åka. Efter att ha sparat pengar hela året bestämde vi oss för att resa någonstans där det är varmt och lugnt, säger Yuefeng Lu.

De är inte ensamma om det beslutet.

Med en rejäl semesterkassa ger sig 54 miljoner kineser ut på semester i år. Tillsammans kommer de att spendera 6.68 miljarder dollar. Ändå är det bara cirka tio år sedan Kinas ledning gav klartecken för folket att göra turistresor till ett fåtal godkända länder. Världsturistorganisationen uppskattar att antalet kinesiska turister kommer att uppgå till 100 miljoner år 2020

David Lee och Yuefeng Lu valde medvetet bort charterresorna för att få tid för varandra och slippa stressa runt i en grupp. I det kuperat landskapet bland klippor och grönska är de långt från den kinesiska massturismen. David Lee är resvan och har tidigare varit i USA två gånger på semester.

De är, som de flesta kinesiska turister, högutbildade och har haft möjligheter att spara pengar i ett års tid för att ha råd.

– Det bästa med Bali är hotellen, vi gillar lyxen, utsikten och stjärnhimlen på kvällarna, säger Yuefeng Lu.

Bägge tror att ännu fler kineser kommer att börja resa bara det blir lättare att få utresevisum. Fortfarande är flera länder ännu inte tillåtna resmål – däribland Taiwan – medan Kanada och USA har restriktioner för kinesiska turister eftersom det finns en rädsla för att de inte ska återvända till Kina.

I en europisk studie från 2006 med titeln Kineserna kommer kom forskare från universitet i Hamburg med slutsatsen att kinesiska turister främst vill resa till stora och rika länder: Klimatet, historien eller landets politiska stabilitet spelade ingen roll. Men i en ännu färskare studie utförd av Kairos Future om vad kinesiska Europaturister bloggar om kom man fram till att det som imponerade kineserna var just de europeiska ländernas kultur och historia. Andra populära teman var naturen, maten och arkitekturen.

– Nästa år reser vi kanske till Europa, säger Yuefeng Lu som redan börjat planera nästa resa.

De har läst mycket om Europa och kanske blir det en vecka i någon europeisk huvudstad.

De lär få sällskap.

Paul Banner, London, Storbritannien

Ålder: 28 år.

Har varit ute och rest 18 månader i Sydostasien.

Bästa restipset: Byt olja och luftfilter regelbundet. Tanka på riktiga bensinstationer eftersom bensinen är renare än den man köper i plastflaskor.

Den 28-årige britten Paul Banner tog fram kartan, satte fingret i Kambodjas nordöstra hörn och bestämde sig för att göra allvar av idén att komma så långt bort som möjligt från alla andra turister i Sydostasien.

Idén är det inget fel på. På kartan är det om inte en vit fläck, så i alla fall väglöst land.

– Jag har inte läst så mycket böcker om den här platsen och den enda kartan jag har är guidebokens, men det ska nog gå, säger Paul Banner och borstar av kroppen och mopeden som är täckta av rött damm.

Att resa på två hjul genom Sydostasiens hjärta för att söka det oexploaterade, äkta och orörda visade sig dock vara en tuff utmaning.

– Jag kan inte så mycket om mopeder utan hoppas väl mest att det ska ordna sig. Jag funderade ett tag på att ha med en reservslang, men så tänkte jag att då behöver jag även en pump och, ja, sedan föll det liksom bort.

Tanken från början var att köpa en motorcykel i Phnom Pehn men pengarna räckte inte, så det fick bli en moped. Tusentals kilometer senare, längst upp i landets nordöstra hörn, ångrar han sig inte. Att komma bort från jobb, krav och London är värt riskerna.

– Om mopeden kraschar är jag långt bort från det mesta, så jag borde verkligen fundera ett varv till på det här med reservdelar.

Britten Paul Banner är en av de resenärer som åker en omväg på flera mil för att undvika all inclusive-anläggningarna och är beredd att riskera mycket för en sak: det ultimata äventyret. Belöningen är värd all oro. Att sakta puttra fram längs ändlösa jordvägar och se landet förändras i samma takt som han färdas är svårslaget.

Den fyra år gamla kartan visade sig snabbt vara värdelös eftersom kineserna har byggt en mängd nya vägar. Men trots en del missöden har allt löst sig – hittills.

– I varje buske över hela världen verkar det finnas människor som kan laga motorer, säger han och ler.

Han har under färden lärt sig en hel del om motorer och berättar att ibland när han kört över floder har motorn stannat ett tag för att starta igen efter några timmar.

– Jag vet inte riktigt hur det är? Men jag tror motorn tar skada av att doppas i vatten?

Hans plan är att köra på stigar genom väglöst land från staden Sen Monorom norrut till Ban Lung. En mytomspunnen sträcka bland MC-entusiaster med smak för terrängkörning.

Men innan han beger sig iväg in i det okända vill han träffa några etniska minoriteter.

Paul Banner ser det som viktigt att ta sig ur turistbubblan och ta stor hänsyn till landets kultur.

Emre Ozkan

Ålder: 28 år.

Rest: varit ute och rest i tre månader i Indien.

Bästa plats: Calcutta, för människorna.

28-årige Emre Ozkan tröttnade på arbetslivets hetsiga tempo och sa upp sig. Köpte en enkelbiljett till Indien. Packade ner en yogamatta och bestämde sig för att ta de första stapplande stegen på en annorlunda färd, en resa inåt, mot alltings medelpunkt och börja ett nytt spirituellt och andligt liv.

Det höll i en vecka.

– Jag är så sjukt besviken! Efter att ha rest från tempel till tempel inser jag att allting är genomkommersialiserat. Hela landet är ett andligt snabbköp, så jag sket i allt, köpte en guidebok och blev en backpacker.

Emre Ozkan är upprörd, gestikulerar vilt och pratat högljutt där han sitter på innergården till ett av de billigaste hotellen i Calcutta. Berättelserna han bär på om olika andliga ledare som erbjudit vägledning mot betalning är många och han ångrar inget – förutom sin naivitet.

– Efter att ha gjort mig av med alla mina böcker om andlighet blev packningen dessutom betydligt lättare, säger han.

Som en av få turkiska backpackers i Kalkutta tog det ett tag innan han kom in i kulturen, men eftersom han reser själv var det lättare.

– Det är det bästa sättet att resa. Man tvingas bli social och träffar oerhört mycket olika människor.

I dag sitter backpackeruniformen med tygpåse och sandaler som en smäck. Genom olika grupper på nätet och resesidor som Couch Surfing (www.couchsurfing.org) – ett världsomspännande nätverk för att skapa kontakter mellan resenärer och de samhällen som de besöker – lärde han känna ännu fler människor. Han ser sin första stora utlandsresa som en brytpunkt i livet.

– Folk i Turkiet tror att det är komplicerat att resa, men jag vill visa att om jag klarar av det så kan alla göra det. Men det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Hatoyama Miyuki, 25 år från Osaka i Japan

Yrke: student och resenär.

Restips: När du är i Rom gör som romarna.

Viktigast i packningen: Packa så lite som möjligt.

Mitt på den fyra kilometer långa sandlådan med pudervit sand, där solnedgången är ett skådespel för sig, sitter japanskan Hatoyama med sin Rocky. Semesterflirten med strandraggaren för två år sedan visade sig hållbar och nu har hon rest tillbaka till ön Boracay på Filippinerna där de träffades.

- Distansförhållanden är svåra, men vi har hållit kontakten genom internet.

Ön liknar ingen annan av Filippinernas turistöar och har kallats Sydostasiens Mallorca. 1989 utsågs den halvkilometern långa White Beach till världens vackraste strand av tidningen Forbes. Sedan dess råder allt annat än stilla lugn. Ön är bara nio kilometer lång men innehåller mer fest än många av landets övriga 7 000 öar tillsammans.

- Jag gillar Boracay, även innan jag träffade Rocky hade jag kul här med kompisarna.

Myten om japanska backpackers som charmigt dumdristiga späddes på när en japan på jakt efter billigt boende i Bagdad 2004 kidnappades och halshöggs.

Men Hatoyama Miyuki avfärdar nidbilden. Hon har aldrig köpt en guidebok, aldrig rest i grupp och har 25 länder avprickade på världskartan. Hennes föräldrar reste ofta utomlands på olika gruppresor men själv föredrar hon att resa ensam för att uppleva äventyret och vidga sina vyer.

- När jag började resa ville jag se världen i min egen takt och med mina egna ögon. Men nu reser jag för att träffa vänner och min kille så klart, säger Hatoyama Miyuki.