Ofta hör man människor säga att förr reste man minsann mer på riktigt. Som när man satte sig på M/S Kungsholm i Göteborg, tuffade sakta västerut med Svenska Amerika Linien.

När jag hamnade i New York på sent 1970-tal bodde jag inte långt från 57th Street Pier, där en gång i tiden de svenska båtarna lade till. På en krog i Brooklyn sprang jag på en mycket erfaren svensk servitör. Han hade varit med sedan länge och berättade att Amerika Liniens passagerare under överresan satt och åt svenskt smörgåsbord.

Väl framme hämtade rederiet med droska och körde dem till sin egen krog, Restaurant Kungsholm, mitt på Manhattan. Där satt de och åt svenskt smörgåsbord. Nära piren fanns ett ”kondis”, där manskapet kunde få leverpastej och gurk-macka.

Det finns ju en myt att vi människor är så äventyrliga, individuella. Att vi brinner av nyfikenhet och lusten att göra något nytt. Tänk det tror inte jag på för ett ögonblick. Egentligen är det så att vi rakt igenom livet gör samma saker om och om igen, vare sig det gäller resmål, val av bilmärke, vilket vin vi dricker, vilken artist vi lyssnar på, vilken krog vi hänger på... Fast vi försöker förstås framställa oss som om motsatsen gäller, att vi är avantgardistiska små revolutionärer.

Vanan grundläggs nog i ett från början omedvetet rop efter igenkännande och trygghet. När stora amerikanska företag blev multinationella började deras affärsmän ett intensivt resande. De fick genast ett problem: de kunde knappt sova i övriga världens för små sängar. Då byggdes Hilton och Sheraton runt om i världen – med rum där allt var större.

Så var det dags för Sony, Honda och gänget att skicka sina japanska kostymklädda brigader runt om i världen. De fick genast ett problem: de kunde inte äta vår konstiga mat. Så fick vi sushi-barerna runt om i världen – från början varken cool eller sunt, utan bara ett japanskt vaneätande.

När Fritidsresor startade med sina våningar vid Medelhavet så var Luxus kaffe en av sponsorerna. En del gör sig lustiga över det. Många kan skratta åt en Sibylla korvkiosk eller en Systembolagsskylt i Las Palmas, eller när dansbanden drar igång hos Ving vid Playa Ingles.

Det har alltid varit populärt att häckla vanliga svenskars vanor och beteende. I nästa stund imponeras samma skrattande personer av brittisk överklass som väljer en gin & tonic eller kanske en kopp te och lite scones, på sitt Raffles i Singapore eller Oriental i Bangkok. Vem som är mest eller minst äventyrare har jag svårt att avgöra.

Få hävdade att Ingmar Bergman saknade fantasi för att han pendlade till sitt Fårö och sällan var utomlands. De vänner man har med hus i skärgården avundas ofta. Vad är det då som är så konstigt att andra ständigt vill återvända till sitt Mallorca, till sin Riviera, en grekisk ö eller en älskad strand i Thailand. Att ha den stora glädjen att känna igen receptionen, få heja på livsmedelshandlaren, krama om servitören på kaféet, bli bjuden på en välkommen-åter-drink av favoritbartendern.

Alla jagar vi ett ”andra hem”.

Man börjar med sin lilla språkkurs i Brighton, sen är man Londonentusiast för all framtid. Eller så blev det en liten språkkurs på Rivieran. Sen sitter man där på kaféerna i Paris eller med ostronen i Bretagne och suger på pensionen 50 år senare.

Att vara au pair-flicka eller surfare i ett visst land, eller få gå på ett visst tjusigt universitet, är att lägga grunden till något som sen får oerhörda maktkonsekvenser – vanans makt. En gång Le Monde alltid Le Monde, en gång New York Times, alltid New York Times.

På 1960- och 70-talet delades chartersvenskar upp på ett liknande sätt. När man läste Vings då så äventyrliga annonser, fick man lätt uppfattningen att vi svenskar var ett nyfiket folkslag. Sanningen är väl snarare att de som då började resa till Spanien fortfarande återvänder dit. De som då började resa till Grekland har återvänt till sitt kära Grekland varje år.

Så är det i alla grupper. Få de hippa reklamare, arkitekter, krögare, designer som varit 10-20-30 gånger i sitt så coola och kreativa New York att istället dra en enda gång till Chicago – och du kämpar i svår uppförsbacke. Den som frekvent dras till sitt überälskade Barcelona har knappt satt sin fot i Madrid – och tvärtom.

Magdalena Öhrn, informationschef på Ving berättar:

– Vi hade exempelvis en gäst på Sunwing Arguineguin på Gran Canaria, som hade varit där 32 gånger. Suttit vid samma bord i matsalen, bott i samma rum genom alla år.

Peter Hellström, på Fritidsresors pressavdelning berättar:

– På det genuint grekiska familjeägda Remezzo på Samos begär många resenärer att få samma rum år efter år. Över hälften av resenärerna i år var där även förra året.

Det man känner igen, det man läst om i tidningar, minns från litteraturen, sett på film, följt i tv-serier – det man har vant sig vid – ja, dit vill man också. ”Man har ju liksom redan varit där”, som någon uttryckte sig. Det är därför vi alla har så lätt att ta till oss ett Paris eller ett New York redan vid första besöket.

Så seglade ju Miami plötsligt upp på turistkartan. Serien Miami Vice, som turistmyndigheterna först försökte stoppa inspelningen av på grund av allt skjutande och knarkande, blev ju i själva verket som en reklamrulle som sändes 100 gånger i 80 länder.

Man förstår Berlin stad som generöst ger filmstöd om manuset förlägger handlingen till Berlin och staden själv egentligen innehar huvudrollen. Så ska man bli ”Europas New York” – via det upprepade återseendet. Vanans makt.

Så kan många av oss drömma om Marrakech – för vi har läst böckerna, sett filmerna. Men åker man till Tunisien så blir många kvar på stranden, kommer möjligen upp på en kamel. För vem drömmer om storstaden Tunis? Nästan ingen, för den är inte romantiserad hos oss. Drömmen vävs bara kring det man redan känner till.

Tro nu inte att jag klankar ner på andra och själv anser mig fantasifull. När jag kommer till mitt älskade Paris går det alltid åt två-tre dagar att göra det jag alltid gjort och vill göra – ta ett glas vin på Café de Flore, äta middag på Le Balzar, bege mig till Café Prune och Hotel du Nord vid Canal St-Martin.

När jag bodde i New York reste jag tio år i streck till Los Angeles, checkade in på samma Tropicana Motel på Santa Monica Boulevard i West Hollywood. Jag ville alltid ha samma rum vid poolen. Jag åt min första middag, alltid chili con carne, på Barney's Beanery, två kvarter bort.

Så revs plötsligt mitt kultförklarade rockmotell. Jag blev villrådig. Andra hotell blev för mig för främmande, hade fel läge, fel pris, fel personal. LA fungerade inte längre som mitt andra hem, mitt pendlande upphörde plötsligt. Vanans makt var bruten. Uppvaknandet var brutalt.