Tåget stannar med ett gnissel. Försäljare rusar mot kupéfönstren, en grupp munkar går ombord och utanför den lilla tågstationen står motorcyklar, tuk-tuk och taxi för att ta de nyss anlända in eller ut ur Hua Hin.

Tåget har en stor betydelse för denna förr lite sömniga fiskeby. Bangkokborna kan på bara några timmar ta sig till en av landets mest populära badorter. Men populär allra mest för de inhemska turisterna. Anledningen är förstås kungen. Åtminstone tidigare år har han bott här stora delar av året.

Tågstationen är som tagen ur en saga, med rödgul stationsbyggnad i trä och gammal hederlig stationsklocka som stinsen slår i. Här finns också en av stadens stora sevärdheter: kungens egen väntsal, en paviljong med snirkligt tak och glimmande ornament.

Jag går ner mot centrum och rakt in i ett tempel. Det känns lite som att tränga sig på, men en man ser min tveksamhet och nickar att här är det öppet för alla. Går rakt igenom tempelområdet och strax efter öppnar sig staden med knattrande mopeder och restauranger med verandor mot gatan.

Hua Hin har blivit populärt också bland oss svenskar. Vid sidan om Ko Lanta i Krabis örike är detta en hemvist för många under blågul flagg. Här finns hotell, bageri och restauranger som är svenskägda.

Inte minst reser många hit för golfens skull. Och för den som reser på egen hand är tågresan hit från Bangkok ett alldeles lagom äventyr på fyra timmar.

Stranden i Hua Hin, liksom i grannorten Cha Am, är folkliga, och allra särskilt på söndagarna då delar av dem påminner om en Jacques Tati-film. Strandpoliser vaktar till häst, de travar fram och åter i sanden bland kolgrillar och lekande barn.

I himlen syns drakar i regnbågens färger med långa lekande svansar. På strandens södra del gnistar en buddhastaty i jätteformat och på de släta stenarna i vattenbrynet sitter en och annan turist i yogaställning.

Hua Hin är en mindre stad, 38 000 invånare, och skiljer sig från många av de stora resmålen i Thailand. De högresta hotellen är få, låga träbyggnader kantar gatorna och känslan går mot 60-tal.

En av många orsaker att åka hit är träpirerna som skjuter ut i vattnet där den ena skaldjursrestaurangen efter den andra lockar med jättelika akvarier där man pekar på den hummer eller fisk man vill få tillagad.

En annan är de stora shoppinggatorna Thanon Naresdamri och Thanon Dechanuchit som kantas av skräddare, kaféer och mäklare. Här i Hua Hins utkanter händer det mest, här byggs hus för fler tillfälliga besökare och staden växer åt alla håll så det knakar.

På Sofitel knakar golvplankorna. Det gamla järnvägshotellet som byggts om och numera andas flärd är dagens mål för min promenad. Jag har varit i Hua Hin säkert tio gånger och vill aldrig missa afternoon tea. Stora takfläktar vispar i taket och från pianot strömmar blå toner av lågmäld jazz.

I trädgården utanför har buskar klippts till formen av fåglar och elefanter. Teet serveras i blåblommigt porslin. Buffén består av diverse fingermat som laxrullader, persikopaj och scones. I de knarrande korgstolarna ser vi solen sänka sig.

På havet tuffar fiskebåtar ut mot horisonten och båtarna som vaktar kungens palats tänder sina lanternor.