Mitt hjärta bankar förtvivlat när jag sneglar mot vägen som i en skarp kurva försvinner ner mellan La Cumbres snöfläckiga bergsklippor. Det är tidig morgon och vi befinner oss strax utanför La Paz i Bolivia. 4 700 meter ovanför havsytan men här är det inte bara höjden som gör luften tunn. Tillsammans med fyra andra nervösa turister ska jag cykla de sju milen nerför den gamla Yungasvägen – även kallad Dödens väg. Mina naglar har aldrig varit kortare.

– Då kör vi, följ mig! ropar guiden Alex och sticker rutinerat iväg på sin mountainbike.

Researrangörens blågula träningsoveraller är på, växlar och bromsar insmorda och vattenflaskor påfyllda. Det finns ingen tid att spilla och vi följer lydigt efter.

Fram till för bara några år sedan var Yungasvägen fullt trafikerad åt båda hållen. Bilar, lastbilar och bussar trängdes på den ibland endast tre meter breda vägen, där det till skillnad från i övriga landet råder vänstertrafik. Vid möten tvingas det fordon som kör nedåt att ta in till vägkanten eller backa. Detta tillsammans med dåliga väderförhållanden har gjort att vägen kallats ”världens farligaste väg”, och hundratals människor har omkommit här genom åren.

Sedan 2006 finns en annan säkrare bilväg och den gamla Yungasvägen används nu nästan enbart av nyfikna backpackers på mountainbikes.

Den första biten av vägen, innan den delar sig i en ny och en gammal sträckning, är asfalterad. En och annan lastbil susar förbi och underlaget gör cyklingen smidig, även om jag för säkerhets skull är beredd med handbromsarna.

Här är det ingen idé att försöka sig på några dumma tricks.

Några alpackor på bete glor skeptiskt och i nerförsbackens fart når vi snart avfarten till den beryktade grusvägen. Vita moln slingrar mellan de lummiga bergen där stupen når hundratals meter rakt ner i den mörkgröna djungeln. Ovanför går grusvägen och det är här den tuffa delen av Dödens väg börjar.

Alex kollar våra cyklar igen och upprepar att vi måste säga till om vi blir trötta i fingrarna. Här är det konstant bromsande som gäller och om man inte orkar kan det gå illa.

– Men oroa er inte, vår bil åker sakta efter hela vägen. Vill ni avbryta cyklingen är det bara att hoppa in i den.

Just när vi ska ge oss iväg susar en grupp från en annan arrangör förbi och ropar ”passing on your right”. Detta är en annan av turens viktiga regler. Vill du köra om någon måste du meddela från vilken sida och då det nästan bara är utländska turister sker varningen på engelska.

Vi låter gruppen passera och sätter sedan fötterna mot tramporna under ängslig tystnad. Vägen är ojämn med gupp och rullgrus och får alla att minska hastigheten. Här är det ingen idé att försöka sig på några dumma tricks.

Händerna kniper hårt om bromsarna och blicken är ständigt fokuserad, men medan vi rullar fram över Dödens väg börjar den värsta rädslan sakta släppa och ersätts snart av kittlande spänning. När vi stannar för det obligatoriska gruppfotot framför stupet på den farligaste sträckan, har jag knappt förstått att vi är där. De rostiga korsen längs bergväggarna talar dock om en annan verklighet.

Trots att de flesta olyckor skett i biltrafik, har även en och annan oförsiktig cyklist farit illa. Jag vill inte bli en av dem och fortsätter hålla långsamt tempo.

Ju längre ner vi tar oss, desto varmare och fuktigare blir det. Träd och buskar ändrar karaktär, vi cyklar genom porlande vattenfall och omgivningen fylls av nya ljud och dofter. När vi stannar för fikapaus åker de slitna vindjackorna av och vi fyller på kroppens sockerförråd med läsk och sötsliskiga bolivianska kakor. Stämningen i gruppen är livad och de återstående kilometerna känns bara behagliga.

Så cyklar vi in i en liten by med ruckliga plåtskjul längs vägen och Alex bromsar in. Cykelturen är plötsligt över. Vi har tagit oss från 4 700 meter ner till 1 100 meter över havet på bara några timmar, men framförallt – vi har överlevt Dödens väg.

Lättnaden över att vara framme gör oss upprymda där vi i det nu tropiska klimatet pustar ut med rödmosiga kinder och svettiga hjälmavtryck i pannan.

– Titta, jag har redan fått myggbett! ropar en kille i gruppen som tidigare frös i sin blågula träningsoverall.

När de leriga cyklarna lastats upp på taket kör vi till ett hotell i byn Yolosa där flera andra minibussar står parkerade. Längs poolkanten vilar cyklister med varsin öl i handen och omkring dem växer stora palmträd. Jag tar en välbehövlig dusch och styr sedan stegen mot restaurangens buffé.

Efter två timmar på hotellet är det dags att åka. Halva gruppen väljer att fortsätta mot den populära bergsbyn Coroico, medan resten av oss följer med minibussen tillbaka till La Paz, som vi väntas nå i skymningen. Chauffören sätter på en cd med latinamerikanska ballader och vänder sig mot oss:

– Vill ni åka den gamla eller nya vägen hem?

Han får ett enstämmigt och mycket snabbt svar och snart brummar vi uppför backarna igen. Denna gång på en tvåfilig och inte lika ökänd väg.

Foto: Linda Widman och Pacha adventure