För många har självfallet Miami Beach och South Beach i alla år handlat om att komma så nära stranden som möjligt. Det ligger så att säga i namnet, och är en majoritets längtan om en äkta semester i höstmörkret och vinterkylan. Men en allt större grupp som beger sig till värmen och solen vänder numera havet och stranden ryggen.

Och många är beredda att betala nästan hur mycket som helst för att under tre-fyra dagar ligga vid rätt pool. Istället för att gratis plaska i havet i en vecka eller två.

Kommer man till vissa städer ser ju de flesta hotellgäster ut som om de ska gå ut och shoppa, gå på museum eller har fixat biljetter till en av alla musikaler. Eller i värsta fall, bara är där i affärer. Och på många banalare soliga destinationer kommer tvångströjan fram redan i frukostrummet att snart är det dags att gå ner till stranden och havet för att bada.

En handfull hotell i Miami blandar istället lika delar Sex in the city, sex, drugs and rock'n'roll och party, party. På många sätt har Miami - eller snarare Miami och mytologin runt South Beach och Miami Beach - blivit som ett Studio 54 vid havet, i solen. Och poolen spelar den stora huvudrollen, där man tar time out, spanar in och laddar upp.

Men där det gärna dricks champagne i dagsljus och cocktails så tidigt som möjligt. Där svarta hiphopare med sina kroppshyddor tävlar i pondus med en sockerpappa med cigarr i stolen bredvid. Och där gränserna kan flyta mellan fotomodell, vanlig sötnos och porrstjärna, oberoende av kön. Och där alla kan spana in de intimaste tatueringar, som man annars kan tvingas att gå hem med någon i natten för att få en skymt av. Mobiltelefonerna går varma inför aftonens bravader.

De flesta av hotellen, som är berömda för världens kanske vackraste pooler, har gaddat ihop sig sida vid sida på Collins avenue i norra South Beach. Det hotell och den pool som utan tvekan gjort det största segertåget genom all världens tidningar är Delano.

Hotellkungen Ian Schrager tog med Philippe Starck på 1990-talet tag i denna bedagade kronjuvel - och såväl hotellbranschen som designbranschen fick en ny rivstart. Ett spännande klientel från Hollywood och Manhattan har än idag en stamstol vid denna magnifika palmprydda pool.

Ett snäpp mer lågmäld är grannen The Raleigh, av somliga kallad aristokraten vid havet. Deras kurviga tropiska drömpoollanserade hela området på 1940-talet. De ben som då stack upp ur vattnet var Esther Williams.

En personlig favorit är det mer nonchalant anonyma National. Med Miamis längsta, ja nästan oändliga pool, inramad av palmer, hamnar man ända rakt ut på den i dessa kretsar ofta så förbjudna stranden.

Raka motsatsen är de två mer sprättigt mondäna partynästena - Gansevoort South plus W Hotel. Framförallt Gansevoort med sina rötter i Manhattans Meatpacking district har lyckats transferera sitt skimmer av fåfängt cred och vip-hysteri rakt till solstolarna vid sin hippa takpool.

Gyttret av de oftast mindre strandhotellen i art déco-stil längs Ocean drive, som ursprungligen var spjutspetsen i själva lanseringen av South Beach, har idag banaliserats och ofta överkommersialiserats. Och strandpromenaden får för varje år ett allt vulgärare krogutbud och ett allt högljuddare klientel.

Men bara något kvarter in finns förstås pärlor med pooler. Angler's ett par kvarter från havet är den intimt exklusiva boutiquecharmören, där minipoolen blir den tropiska dekorationen. Ett kvarter från strandströgets stök och stoj ligger lilla The Hotel och lurar med sin lojt lockande takpool.

De två hippa designhotell som hårddragit den senaste Miamitrenden - stay away from the beach - är The Mondrian och The Standard. De har helt enkelt vänt ryggen mot havet, valt att slå sig ned tio kvarter från stranden, på andra sidan av South Beach och med sin utsikt, sina pooler och solstolar vända mot Downtowns skyline.

Personligen kan jag charmas av den attityd som nya Epic Hotel i Downtown har, non-beach getaway. Att ligga 16 trappor upp vid deras pool och spana rakt in i skyskrapornas så kallade kokainarkitektur, kolla lastbåtarna på Miami River rakt nedanför och kryssningsfartygen en bit bort ger en klar känsla av Miami Vice. Och är man ensam får man en guldfisk på rummet.

Totalt sanslöst och inbäddat i grönska i ett Beverly Hills-liknande villasamhälle är Biltmore Hotel i Coral Gables. Denna totalrustade spanska slottsmiljö kan få vem som helst att tappa andan, inte minst av poolen, stor som en sjö. Och här hann förstås Johnny Weissmüller vara badvakt innan han blev Tarzan med världen.

Men det mest mångsidiga myllret vid en pool finner man vid det nästan hysteriska Fontainebleau med sina cirka 1500 rum. Arkitekten Morris Lapidus hade som valspråk Too much is not enough. När man nyligen rustade hotellet för en miljard dollar började man sen shoppa de sexigaste krogarna från London och New York.

När jag försöker hänga med den paranta presskvinnan genom spa, krogar och ut mot den eleganta poolen med sina klassiska cabanas, så upprepar hon om och om igen sitt mantra: Här i Miami handlar allt om party, sex, ha kul.

Vid min rundvandring förstod jag dock att risken är stor att de flesta av rummen är bokade av föga glamorösa storföretag. Under senhösten fylldes hotellen istället traditionsenligt av tusentals gay beach boys inför det årliga White Party. Så följde närmare tusen konstnärer och hundratals gallerister till Art Basel Miami Beach.

Då flödar champagnen, alla vill ha ett poolparty. Och nu i mars när det är Winter Music Conference så blir det istället tusentals discjockeys, festfixare och skivbolagsproducenter som ser till att Miami lever upp till sitt rykte som Party City USA.

Jo, en sak till: Nästan ingen badar förstås i de allra mest hippa poolerna. Det är inte alltid så lätt det här att ha ”kul kul”, när man ska vara cool cool.