– Det bor en konstnär i varje islänning. Här vill alla vara unika, säger designern Guðrún Kristín Sveinbjörnsdóttir, kvinnan bakom det isländska klädmärket GuSt.

Hennes butik ligger strategiskt på Reykjaviks pulsåder, shoppinggatan Laugavegur. Med sina feminina, personliga och lättburna kreationer har hon hittat ett koncept som lockar kvinnor i alla åldrar och priserna är förvånansvärt humana.

– Min stil var galnare i början, men jag är ju också affärskvinna med en vinstdrivande rörelse. Så självklart vill jag att mina plagg ska passa alla, säger Guðrún Kristín, som bär smeknamnet Gunna Stina.

Garvat laxskinn är det hetaste materialet bland isländska designers just nu och hos GuSt finns det i stövlar, skärp och väskor. Gunna Stinas supersnygga stövlar i laxskinn är dock inte hennes egen design, utan kommer från butiken 21a på Skólavörðustígur.

Att varje islänning vill vara unik märks tydligt när vi strosar fram längs Laugavegur. Trendmedvetenheten är påtaglig.

Garanterat unik blir den som införskaffar ett smycke på Gullsmidja Hansínu Jens. Här verkar den berömde, isländska guldsmeden och skulptören Jens Guðjónsson och hans dotter Hansína Jensdóttir. Smakar det så kostar det, naturligtvis. Men örhängena, armbanden, halsbanden och ringarna är verkligen säregna och personliga.

– Jag har målat mycket och inspireras av konstnärer som Dalí och Picasso. Det märks även i mitt arbete, min stil är lite klumpig, kärv och med glimten i ögat, säger Clint Eastwood-lookaliken Jens Guðjónsson, som inte har några som helst planer på att pensionera sig. Han älskar sitt arbete alldeles för mycket.

Hippt värre är det hos AC Bananas på hypertrendiga klädbutiken Naked Ape på Bankastraeti. AC Bananas är en av de unga designers som säljer sina kreationer i butiken vars interiör är en hyllning till 80-talet med pastellfärger, graffitikonst och vinylskivor. Sysslat med mode har han gjort sedan han var liten och han är självlärd. Hans stil består av neon- och pastellfärger blandat med nitar och coola solglasögon. Många av webbshopkunderna kommer från Hongkong och Japan. Han tycker att Reykjavikborna blir alltmer modemedvetna, men de borde våga lite mer.

Fikasugna som vi är kliver vi rakt in på ett riktigt kultställe, Mokka Kaffi, som är ett av Reykjaviks äldsta kaféer. Inredningen är original från 1950-talet och även bakverken har tydlig retrostil. Missa inte våfflorna med grädde! Eftersom Reykjavikborna är omåttliga kaffeälskare har du tur om du lyckas klämma dig in bland alla stammisar, som vanligtvis fyller ställets sittplatser till brädden. Har du en bärbar dator med dig är chansen stor att du kan koppla upp dig gratis på något av stadens kaféer. En snabb titt in i fönstren på kaféerna längs Laugavegur avslöjar att lap- topen är en minst lika populär accessoar som lattemuggen.

Frågar man Reykjavikborna vilket kafé som har den godaste espresson blir svaret ofta Kaffitár, beläget på Bankastraeti. Där blir vi serverade kaffe av ingen mindre än 2006 års vinnare av isländska baristamästerskapen, Imma-Ingibjörg Jóna Sigurðardóttir. I världsmästerskapen i Bern samma år placerade hon sig på en hedervärd sjätteplats och varför är inte svårt att förstå. Frågan är om vi någonsin druckit en bättre dubbel espresso. Själv föredrar hon french press och konstaterar att ”alla gillar kaffe i den här stan”. Så har det alltid varit, säger hon.

–Kaffet smakar helt enkelt bäst på Island.

Ett annat fenomen vid sidan av kaffet är islänningarnas positiva inställning till det mesta. Alla, och då menar jag alla, från killen i korvkiosken till den kvinnliga busschauffören som i pumps och midjelångt blont hår kör oss till flygplatsen i svinottan, välkomnar med ett leende. Går alla islänningar på lyckopiller?

Nej, de föds med ett leende på läpparna. Åtminstone om man ska tro alla de statistiska undersökningar som Islands befolkning deltagit i. Som en förhållandevis isolerad nation med endast 300000 invånare är de naturligtvis statistikernas dröm. Samtidigt har landet stundtals toppat självmordsstatistiken i världen. Men det får vi återkomma till en annan gång.

–De flesta nyheter i isländska medier är positiva. Eurovisionsschlagern är till exempel jättestor här, säger Ragnar Rael i den kombinerade skiv- och secondhandklädbutiken Smekkleysa.

Sedan fortsätter han att räkna upp det som han tror är islänningarnas källa till glädje – starka familjeband och ett samhällssystem som tillåter att människor får misslyckas.

Ragnar får medhåll av den amerikanske journalisten Eric Weiner, som konstaterar att Islands läge mitt emellan Europa och USA är mer än bara geografiskt.

–Här finns den amerikanska entreprenörsandan som många europeiska länder saknar, säger han till tidningen Reykjavík Grapevine.

En annan källa till glädje på Island är det omvittnat vilda partylivet. När det närmar sig helg går snart sagt alla man ur huse för att festa järnet. Ragnar Rael har förklaringen:

–Vi islänningar jobbar så mycket att vi helt enkelt måste festa ordentligt för att slappna av, själv har jag två jobb utöver skolan.

Udda kombinationer av extrajobb är inte ovanligt här. Ragnars kollega Benni jobbar förutom på Smekkleysa inom äldrevården leder dessutom en egen radioshow.

–Sova kan man göra när man blir gammal.

Eftersom det är lördag tycker Ragnar absolut att vi ska besöka stans loppmarknad, Kolaportið, som ligger på Posthusstraeti nära hamnen. Här får vi en skymt av det ursprungliga, lite kitschiga Island som den hippa delen av befolkningen helst talar tyst om. Äntligen får vi smaka en av landets säregna specialiteter hákarl – surhaj.

Hos Gudmundur B Sveinsson och Esther ’Osk Karlsðóttir hittar vi denna delikatess men även andra isländska specialiteter som torskkinder, marinerat valkött och torkad kolja. Esther, som har bott många år i Sverige, guidar oss runt i fiskdisken.

–Visste du att de isländska Mount Everest-bestigarna hade torkad fisk med sig i packningen under sin expedition? Bäst smakar den om man brer lite smör på den först.

Med viss skepsis provsmakar vi surhajen, som åtminstone smakar bättre än den luktar, lite som väldigt mogen camembert. Bäst hade nog varit om vi haft några droppar Svarta döden, ett inhemskt brännvin, att skölja ner den med.

Surhajen tillreds genom att haj- filéer gravas, grävs ned ett par veckor och sedan får hänga på tork. Den syrliga smaken kommer av att hajen inte har någon urinblåsa utan kissar ut genom huden.

Ett premiärbesök på Island blir förstås inte fulländat förrän du har badat i en rykande varm källa. Behändigt på vägen mellan flygplatsen Keflavík och Reykjavik ligger Blå Lagunen, som är precis så mycket turistfälla som det låter. Men tro mig, få saker går upp mot att stilla kajka runt i det välgörande vattnet och låta tankarna flyta bort för en stund. Bli inte kvar för länge bara, då blir huden skrynklig. Och om du vill kunna kamma ut håret efteråt – glöm inte att massera in ordentligt med den hårinpackning som erbjuds innan du hoppar i plurret.