Jag har alltid rest på egen hand och nästan alltid valt det mest äventyrliga och ofta krångliga sättet. De kortaste resorna har varat en månad, de längsta ett halvår. Ofta har jag haft dottern i släptåg. Första och sista charterresan gick till Mallorca 1991 och var en ospecificerad sista minuten-resa.

Inte ens då, som oerfaren 20-åring, stod jag ut med charterkänslan utan flydde från bekväma hotellet i Magaluf till ett litet rum i Palma. Istället för Julio Iglesias vid poolen hördes lågmäld flamenco från kaféet nedanför min lilla balkong.

Nu 20 år senare är det åter dags. Det blir min sjätte Thailandsresa, men första med charter, dit. Jag ska vila ut. Låta mig omhändertas, serveras och få en ”riktig semester”. Slippa tänka. Bara vara. Vännerna har gjort det och rekommenderat. Beställt taxfree, druckit whiskey till frukost på planet och klappat i händer vid landning. Med ett sinne fyllt av fördomar trotsar jag min bävan och beställer resan till Phuket.

Det börjar redan två veckor innan avgång. Researrangören skickar ett trevligt mail där jag får veta att min resa närmar sig, hur vädret i Phuket är, vad saker kostar, lite om kulturen, vad jag kan göra och vad jag inte får glömma att ta med. Redan nu kan jag beställa taxfree-varor och lockas av de förföriska bilderna i den hemskickade katalogen.

Två veckor senare sitter jag på ett fullsatt plan direkt till Phuket. Jag slipper mellanlanda i Bangkoks stress, varifrån jag annars alltid tagit nattåget vidare ner till öarna. Men jag missar samtidigt den myllrande tågstationen med dess dofter, de nyfikna medresenärerna som ibland blivit vänner och den fantastiska thailändska tågmaten. Ja, och så de effektiva konduktörerna som bäddat fint i kupén med frasiga bomullslakan inför natten.

Charterångesten greppar hårdare tag om mig då jag äntrar den luftkonditionerade iskalla lobbyn

Kabinpersonalen på planet är extremt vänlig, de fixar, trixar, hjälper gråtande barn och deras vintertrötta föräldrar. Maten är vanlig och okej flygplansmat, men all dricka kostar extra, vilket är nytt för en reguljärflygare som mig som är van vid gratis vin och obegränsat med vatten.

Vid passkontrollen är det stim och oreda, två berusade svenskar skriker välbekanta svordomar åt den vänliga tullpersonalen. Utanför i hettan står en rad uniformsklädda guider från svenska researrangörer. Man känner igen dem på parasollerna med loggor på. Jag letar efter ett orange och får sedan vänta på resten av turisterna inne i den heta bussen.

Charterångesten greppar hårdare tag om mig då jag äntrar den luftkonditionerade iskalla lobbyn på Sunwing Hotel i Bang Tao. Rummet har alla faciliteter och utsikt över en av de koboltblå simbassängerna kantade med gröna palmer. Jag stänger genast av luftkonditioneringen för att få tillbaka den ångande tropikkänslan.

Hotellet är som ett helt land med olika delar för barn, för vuxna och för tonåringar. Den vackra stranden är fylld av solstolar och parasoller. Trots att klockan bara är åtta på morgonen är restaurangen så gott som full. De flesta verkar vara svenskar men här och var hörs ryska och finska. Vid ett av borden sitter Stefano Catenacci med familj och vid ett annat Peter Magnusson. Den nya komedin Nu eller aldrig spelas in på hotellet.

Frukostbuffén är generös. Här finns korv, äggröra, kokta ägg, stekta ägg, rostbröd, frallor, sallad, frukt och allt annat man kan tänka sig. Till min lycka även en thaiavdelning med nudlar och soppa. Till de många barnens förtjusning går hotellets maskotgosedjur, Lollo och Bernie, omkring och kramas.

Att resa själv har fördelen att man lätt knyter kontakter. Jag slår mig ner med en obligatorisk deckare på en solstol vid en av de blå poolerna. Bredvid mig sitter Linda Laszlo-Ek, jurist från Stockholm, med maken Jonas Ek, företagare, och barnen Victor, 5 år, och Olivia, 7 år. Linda berättar att hon länge hade fördomar om charter men att de nu är skingrade.

– Det är ju bekvämt och opretentiöst. Det här är vår andra charterresa. Min pappa kommer från Spanien så vi har alltid åkt dit tidigare och jag reser mycket över hela världen i mitt jobb. Det här konceptet är fulländat för barnfamiljer. Här finns allt: pooler, aktiviteter, Lollo och Bernie, disko och shower. Varje dag är det någonting nytt för barnen. De älskar det och vi älskar det. Idag fick vi till och med lite tid för oss själva på stranden. För oss är detta riktig lyx, säger hon.

I den stora familjepoolen är det vattengympa till Anna Bergendahls This is my life. Ett 30-tal entusiastiska deltagare lyfter på armarna och hoppar högt. Det är svårt att motstå glädjen och musiken och jag hoppar i och deltar i mitt livs första pass.

Senare blir det sköna samtal vid poolen med ännu en trevlig kvinna och jag märker hur jag sakta kommer in i charter-livet. Jag åker även med på en safaritur i djungeln och träffar ännu ett omvänt par, Maria och Fredrik Rosendal, hon affärsutvecklare, han arkitekt, med barnen Signe 2,5 år och Harry, 1 år. Maria vägrade charter och fick övertalas av maken.

– Jag fick svälja charterstoltheten och hänga på, säger hon glatt men tillägger: Hade vi inte haft barn hade jag aldrig åkt hit. Då hade det nog blivit favoriten Indien igen.

Året innan var familjen på en egensnickrad resa till Albanien. Satt först på plan till Aten, sedan bussar och färjor vidare mot Tirana. De tycker att det är skönt att ha säkerheten som följer med chartern. Och trots Marias näsrynkande är hon villig att göra om det.

– Man kan ju faktiskt välja. Vill man ha äventyr så är det bara att dra iväg själv.

Och det är precis vad jag slutligen gör. Istället för att äta på hotellrestaurangen smyger jag iväg till ett gatukök några hundra meter bort och vräker i mig färsk citrongräsgrillad red snapper, tom yam-soppa och fantastiskt ris med färsk mango och kokosmjölk. Jag sticker till Phuket och strosar runt bland gamla kolonialbyggnader. Jag tar båten över till Krabi för en efterlängtad ”hydda-på-stranden”-dos.

När jag återvänder till hotellet efter två dagar känns det som att komma hem till Sverige. Tryggt, bekant och avslappnat. Jag förstår varför slutkörda vuxna mitt i karriären vill slappa vid poolen och få allt serverat. Särskilt de med små barn. Och kanske kommer jag att åka på en liknande resa igen. Men inte på ett bra tag. Nu väntar istället ett äventyr till magiska Maui på Hawaii. Helt på egen hand, med tält, spritkök och ett liggunderlag.