Flygplanet har varit på väg i en timme från det brasilianska fastlandet. Genom fönstret syns bara hängande molntussar som reflekteras mot en lugn havsyta. Så gör planet en gir och Fernando de Noronha gör entré i synfältet. Den dramatiskt taggiga konturen där nere tycks ha något påhittat och lätt överdrivet över sig, och liknar mest ett stycke dataspelsgrafik. Att Noronha i flera avseenden kommer att motsvara sitt fantasieggande utseende är ändå svårt att ana.

I Brasilien har den avlägsna ön och dess unikt orörda natur ett närmast mytomspunnet rykte. Alla brasilianare som har råd att drömma vill resa hit åtminstone en gång i livet. Ett talande exempel är när Mick Jagger senast frågade en brasiliansk tv-reporter vart i landet han borde åka. Svaret kom omedelbart: ”Har ni varit på Fernando de Noronha, mr Jagger?”

På öns lilla flygplats betalar vi nationalparksavgiften, en summa för varje dag som minskar ju längre man stannar. Avgifterna bidrar till en effektiv naturvård och bidrar till att antalet besökare på ön kan begränsas strikt. Noronha känns aldrig någonsin överbefolkat och på öns känsliga platser syns sällan ens ett kolapapper.

Vi hittar snart fram till vår pousada, ett litet familjehotell vi bokat i förväg. Vänlige André tar emot med ett brett leende. Visar oss öns centrum Remedios, en by med affärer, restauranger och en vitmenad 1700-talskyrka, alltsammans inbäddat i lummig grönska och rödblommande flamboyant-träd. Utanför Remedios finns dessutom ett välbevarat historiskt fort. Portugiserna byggde inte mindre än tio fort på ön. Läget mellan nya och gamla världen ansågs strategiskt. Gamla kanoner ligger och rostar på bröstvärnen och utsikten från toppen är smått saliggörande.

Vi släntrar sedan ner i det sena eftermiddagsljuset till den magnifika stranden Praia de Conceicao, som sträcker sig över hela synfältet. En armada av stora fregattfåglar blir matade med fisk av ett par killar samtidigt som surfare kastar sig i ut sammetslena vågor. Ovanför oss lutar sig 300 meter höga Pico do Moro, ett bisarrt berg som dominerar ön och skymtar lite varstans där man råkar befinna sig. Som ren bonus står en ståtlig regnbåge parkerad längst bort i panoramat. Vi börjar redan greppa varför välkända guideboken Lonely planet kallar Fernando de Noronha för en av världens vackraste platser.

Andrés frukost nästa morgon är inte heller dålig: äggen i omeletten är nyvärpta och den färska mangon är plockad i den egna trädgården.

Öns enda busslinje för oss till Praia do Sueste, som inte bara är en alldeles utsökt badstrand. Denna vidsträckta lagun visar sig vara full med sävligt betande jättehavssköldpaddor. Sköldpaddorna makar inte på sig nämnvärt när man kommer snorklande, vilket är typiskt för djurlivet här. Alla djur på ön tycks vara införstådda med att människor här är strängt fördjudna att störa dem.

Bakom nästa udde ligger Praia do Leao, Lejonstranden, storslaget placerad i ett fridfullt trädlöst landskap. En strand med drivor av tjock lejongul sand som frasar under fotsulorna. Här kan man förspilla en drömlik eftermiddag med sol, bad och snorkling vid korallreven utanför. Och dessutom umgås med de vackra sandfärgade rockorna som kommer upp nästan till strandkanten. Denna art är skygg och ickeaggressiv och man kan betrakta djuren helt tryggt på ett par meters håll.

Nästa strand, Bahia do Sancho, utmärker sig till och med på Noronha. Att Sancho brukar förekomma på olika resemagasins listor över planetens finaste stränder är inte helt obegripligt. En jätte tycks ha tagit en stor tugga av ön och innanför de lodräta kanterna lämnat kvar ett avsnitt nästan löjligt insmickrande natur och en pärla till sandstrand.

Vi klättrar ner genom en spricka i berget med hjälp av en järnstege och går andaktsfullt några prövande steg. Tanken återkommer mer än en gång. Noronha är liksom så... välgjord. Här på Bahia do Sancho är det som om en ambitiös scenograf burit hit hink efter hink med puderfin sand, placerat varendra grön kvist och hängranka i rätt vinklar och satt ut palmerna på sina exakt rätta platser. Och slutligen garnerat med rader av vita sjöfåglar i träden.

Följande morgon går vi upp tidigt. Delfinbukten, Bahia dos Golfinhos, är ännu ett ställe på ön som skulle passa i en barnbok. Varje morgon vid soluppgången samlas hundratals delfiner för att leka i en bukt med brant stupande skogsklädda stränder. En kikare är dock bra att ha här, eftersom man inte kommer delfinerna särskilt nära. Myndigheterna gör nog rätt i att förbjuda alla besök nere vid vattnet. Troligen skulle det till slut endast bli människor, och inte delfiner, som åskådarna skulle få se leka.

Trots alla dessa förunderliga stränder kommer många till Noronha främst för dykningens skull. Normalsikten här påstås vara runt fantastiska 50 meter. Man ser hursomhelst väldigt långt, vilket ger en annorlunda och mäktigare dykupplevelse. Hela landskap träder fram utanför cyklopet. Noronhas dramatiska bergsformationer fortsätter under vattnet och det marina djurlivet i Atlanten tycks ha ön som allmän mötesplats. En smärre brasiliansk undervattenskarneval passerar oss, med koraller och färgstinna stim, bistra barracudor och fler och större rockor. Det lär även finnas haj, manta och val i närheten, men dem missar vi. De bästa dykplatserna ligger utanför småöarna Ihla Rata och Ihla de Fora och den nyfikne kan här göra ett baptismo – ett nybörjardyk med ledsagare.

Kvällarna på Noronha är en lugn affär. På Bar do Cachorro kan man lära sig att dansa till forro, nordbrasiliansk dansmusik. Mycket mer händer inte och det behövs inte heller. Den sällsamma naturen, det låga antalet besökare och det isolerade läget i Atlanten, allt samverkar till att man slappnar av med alla sinnen på Noronha. En annan orsak är säkerheten, annars ett problem i Brasilien.

− Vi väntar fortfarande på vår första stöld på ön. Den är för liten för sådant, menar André.

Ett fullgott alternativ till de få barerna är en kvällspromenad. Här promenerar vi under en natthimmel som är mjölig av stjärnor medan vågorna slår som tunga släggor nere vid stranden. Från byn hörs enstaka hundskall och gitarrmusik. Ett ögonblick att påminna sig under en svensk höstkväll när man undrar om Noronha verkligen finns på riktigt eller bara var något man drömde häromnatten.

Förresten, vem var Fernando de Noronha? Jo, en portugisisk aristokrat som fick ön i present på 1600-talet. Han besökte den aldrig, trots att den bär hans namn. Han får skylla sig själv.