Lysande blått i palatsets innergård.
– Marocko var det närmaste långt borta jag kunde komma. Så säger Gita Sellman, föreståndare för Academia Arabescas palats i Marrakech, om sitt val att flytta från Sverige till Marocko.
Jag träffar henne i skymningen då jag anländer till Marrakech, trött och något lättad över att ha funnit palatset som ligger djupt inne i de vindlande gångarna i den tusenåriga staden. En oansenlig dörr i en trång gränd är porten mot palatset. Där innanför gömmer sig en fontän med rosenblad, apelsinträd och blått kakel som speglar sig mot motsatt vägg i den optiska rytm som kännetecknar arabisk ornamentation. Fantasin sätts igång inför alla de otaliga trädgårdar och palats som måste gömma sig bakom var och varannan enkel port i Marrakech.
– Det finns omkring 3 000 palats i Marrakech, berättar Gita Sellman. Cirka 700 av dem ägs av utlänningar som ofta intresserat sig för att vårda och restaurerar dem varsamt.
Vem som helst är välkommen till palatset i Marrakech som drivs av den ideella föreningen Academia Arabesca, förutsatt att gästen i fråga respekterar den arabiska kulturen. Det kan innebära att man avstår från att gå omkring i shorts eller låter bli att blicka ner på grannarna nedanför eftersom palatset råkar vara grannskapets högsta byggnad. I gengäld får gästen välja en generös morgonrock för några korta steg mellan solstolen och trappan och alla erbjuds dessutom en initierad rundtur genom staden av Gita Sellman.
Gita Sellman har dansat nästan hela sitt liv, nu förestår hon Academia Arabescas palats men forskar också parallellt i dans. Hon tillhandahar ett av världens mest omfattande bibliotek över dokumentation av utomeuropeisk dans.
– Här på palatset finns ro att arbeta koncentrerat, säger Gita och visar mig skrivplatserna som hör till nästintill varje rum.
– Författare brukar komma ner hit för att skriva. Det blir många spännande diskussioner om kvällarna.
Palatsets många rum är ytterst individuella. Rummen längs de långa terrasserna är öppna och prydda med de sedvanliga arabiska sofforna med tillhörande kuddar medan de mindre sov- och skrivrummen intill innergårdens trädgård är svala och rofyllda. Nere i trädgården är det förbjudet att dricka alkohol, det får gästerna göra uppe på takterrasssen om de vill, men efter några dagar i Marocko känns det snarare skönt att slippa den socialt tvångsmässiga drinken eller glaset vin. Hellre då ett fat saftiga apelsiner med ett yvigt knippe mynta.
Den första kvällen med Gita sitter vi på palatsets tak. Härifrån hörs varenda böneutropare i hela Marrakech och tillsammans med de blinkande lamporna från minareten skapas en märklig symfoni av rossligt basunerande högtalare och elektrisk lycka. Snart slocknar minareten i takt med de stillnande rösterna och jag tassar försiktigt mot mitt rum över de äkta mattorna. Den här gången lyckas jag komma ihåg att byta mellan ute- och innetofflor på balkongterrasser och trappor som binder de många rummen samman.
Nästa dag visar Gita mig de andra palatset som tillhandahålls av Academia Arabesca. På den korta vägen dit hinner jag lära mig en hel del om arabisk kultur och staden Marrakech.
– Varje arabisk stadsdel har fem ting, säger Gita då vi vandrar förbi ett litet bageri som inte ser ut att vara mer än ett hål i väggen men som tydligen hyser en ugn för hela kvarterets brödbak.
– De fem tingen är, fortsätter hon, en moské för själen, ett badhus för kroppen, en fontän för vatten, ett bageri för det dagliga brödet och så en basar för resten av prylarna man behöver.
Man bor mitt i labyrinten av gränder i medinan. Bilden nedan: Föreståndarinnan Gita Sellman.
Det lilla bageriet i kvarteret är enkelt, en pojke står och väntar intill väggen med bröd som ska gräddas. Jag frågar Gita hur jag lättast ska hitta i Marrakech och hon ger mig en karta med ett virrvarr av gångar och vägar.
– Marrakech är organiskt uppbyggt och inte alls geometriskt planerat. Vägarna ter sig likt nervtrådarna i hjärnan och skjuter ut som som ett träds kvistar, en här och en där. Det finns också en judisk stadsdel, men den är planerad och geometrisk. Och den moderna staden är anlagd av fransmännen och planlagd i stjärnformation, precis som avenyerna kring Triumfbågen i Paris.
Det är inte långt till det andra palatset, men stämningen där är annorlunda även om också detta palats gömmer sig bakom en enkel port.
Palatset andas enkelhet och koncentration och inredningsstilen går i berberfolkets geometriska former.
– Hit är det tänkt att forskare kan komma och arbeta och närma sig arabisk kultur, säger Gita Sellman och visar mig den arabiska toaletten som man valt att behålla. Sedan ber hon mig sitta ned i en väldig stol med enorma armstöd.
– En stol värdig en sultan, eller hur?
Man kommer direkt ut i folkvimlet utanför palatsets väggar.
