Riad Enija är ett litet himmelrike. Från den lugna solterrassen mitt i medinan ligger hela staden och Koutoubia-minareten nära. Vilar sig i solen gör man gärna, men ännu är årstiden för kall för dopp i poolen.
En cyklist rakt genom hopen får oss att hoppa till, sedan ett osannolikt stort lass ägg som rullas fram på träkärra medan en hästdroska håller igen. I Marrakech medina känns människomyllret nästan medeltida. Det fyller alla sinnnen, varje sekund är ett skådespel på gator och torg.
Djupt inne i en återvändsgränd är staden lugnare och här möter snart vårt lilla paradis, ett finstämt hotell. Fortfarande avslöjar husfasaderna ingenting om vad som finns på andra sidan och porten vi stiger in genom är helt anonym. En reception väntar dock innanför och strax intill öppnar sig små inbjudande gårdar, en med skuggande plantering och porlande liten fontän. Det är alldeles lugnt, vi har funnit vår riad.
- Vår far ville att Riad El Cadi skulle kännas familjär och fungera som ett högkvalitativt guesthouse, berättar systrarna Julia och Anna Bartels.
Hela Riad El Cadi med sina kringbyggda gårdar och dussinet rum är på sätt och vis en kulturoas. Systrarna Bartels förvaltar det hela som arvet efter sin framlidne far, Tysklands mångårige ambassadör i Marocko.
På gården hör vi en slinga tysk operamusik leta sig ut mellan bibliotekets tunga portar i snidat trä. Allt andas känsla för stil, ett slags morisk minimalism med marockanska antikviteter som starka accenter.
- Stannar man i Marrakech bara ett par dagar ska man inte känna några måsten, understryker Anna Bartels. Ägna istället timmar åt att bara sitta på kafé. Studera folklivet på Marrakechs lika kända som jättelika marknadsplatsen Jama” el Fna och gå i bazarerna, det är det som är grejen här. Vill ni se museer kanske Koranskolan är det ni kan prioritera.
Just som Marrakechs alla minareter börjar eka om skymningstimmen har vi hittat till vilstolarna på vår riads väldiga takterrass. Vi lutar oss tillbaka medan servitören bär fram ett svalt, vitt vin. I kvällsdiset bara anar vi Atlasbergen. Fem minuters promenad härifrån kommer snart koleldarna att tändas på Jama” el Fna som varje kväll förvandlas till en av världens största utomhusrestauranger. Där samlas många
tusentals marockaner - både lokalbor och tillresta från kust och berg. Ikväll kommer maten på Jama” el Fna att lagas även för oss.
Morgonen därpå står jag av ren nyfikenhet utanför ett annat hotell som jag tipsats om. Här är grändens hotellport lite större, men läget är lika anonymt som för riad El Cadi, om än snäppet närmare marknadsplatsen. Nu väntar besök hos uppsalafödde Björn Conerdings - det är på hans riad SvD knackar på. Björn visar sig vara utlandssvensk i förskingringen och snart sitter vi och pratar engelska i hans susande palmträdgård medan fåglarna kvittrar.
Det har gått över tio år sedan Björn och hans fru Ursula lämnade Europa och ett tidigare uppdrag för UNESCO. I Marrakech gjorde Conerdings som många andra européer - köpte ett köpmannapalats, renoverade det och öppnade hotell. Deras gäster möts nu inte bara av en ovanligt stor och frodig trädgårdsoas utan dessutom av särpräglad lyx à la Tusen och en Natt med mängder av silke.
Riad Enija ägdes tidigare av en silkeshandlare från Fez och är flera hundra år gammal. Rummen - totalt tolv varav fem sviter - är också fulla av karaktärsstarka möbler, de utstrålar överdåd och de vetter i de flesta fall med tunga, vackra portar av ädelträ mot underbart kaklade gårdar, varav två har stora blomsterprydda springbrunnar. Nog skulle vi mer än gärna ha bott även här. Stilen är emellanåt personlig och lite yvig: till exempel hålls katter och skölpaddor som husdjur och gästerna får gå i köket som de vill.
- Det finns idag över 400 så kallade riader i Marrakech men inte så många av dem är äkta som man förleds att tro, framhåller Björn. Kom ihåg att riad framför allt betyder trädgård med representationsyta - utan trädgård ingen äkta riad.
Precis som på Riad El Cadi har Riad Enija en solterrass med superb utsikt ovan stadskärnans, medinans, alla tak.
Sedd från Riad Enija reser sig självaste hållpunkten i Marrakech, den ståtliga Koutoubia-minareten, riktigt högt. Kanhända som en påminnelse om att det finns paradis och paradis.
