”Om ni ska vandra i bergen på egen hand måste ni se upp för björnar. Undvik att gå i skogsområden tidigt på morgonen och sent på kvällen. Försök absolut inte att ta några närbilder på björnar som bökar i soptunnor. Och var beredda på att vissa fjällstationer endast har torrdass ute i skogen. För övrigt så har ni valt ett av Rumäniens mest spektakulära områden!”

Mejlet från Dan Marin på rumänska Wolf House i den lilla byn Zarnesti både inspirerade och skrämde. Men allvarligt talat, även rumänska björnar borde väl vara mer rädda för människor än tvärtom?

Förvisso. En stor skillnad mellan den svenska och den rumänska björnstammen är emellertid att medan svenska nallar vanligtvis håller sig för sig själva i skogen, går björnarna i Rumänien på sina håll bokstavligt talat på gatorna och letar efter matrester.

Med drygt 3 000 björnar på en yta hälften så stor som Sverige är Rumänien också det björntätaste landet i Europa. Även varg och lo räknas i tusental och bidrar till att rovdjursturismen i Rumänien växer stadigt.

Tågresan mellan Bukarest och den lilla orten Sinaia, enligt guideboken ”Rumäniens Chamonix”, är en sträcka på tolv mil och tar två timmar.

På sommaren lockar de branta gatorna få besökare och det är trevligt att strosa runt bland de stora, fantasifulla stenhusen som för tankarna till spökhusen i filmerna om Scooby Doo och familjen Addams.

– Se upp för björnarna bara! varnar vår husvärd Inena allvarligt på en blandning av tyska, engelska och teckenspråk, vilket får oss att försiktigt tassa runt på gatorna om kvällarna, med ständiga blickar över axeln.

Men några björnar syns inte till.

Sinaia ligger i det sydöstra hörnet av Transsylvanien, som är ett landskap i västra och norra Rumänien. I öst, väst och syd avgränsas det av bergskedjan Karpaterna.

Till ytan upptar Transsylvanien ungefär halva Rumänien – men i turistbroschyrer påstås Transsylvanien vara betydligt större än så. Så magnetiskt verkar det sägenomspunna namnet på tillresta besökare.

Transsylvanien är mest känt som greve Draculas hemland. Medeltida borgar finns det gott om i denna mytiska trakt, men mindre känd är den vilda naturen med täta urskogar, 14 bergstoppar över 2000 meter, nationalparker med exotiska namn som Piatra Craiului och en levande landsbygd där häst och vagn tycks vara det mest självklara sättet att förflytta sig.

Vandringslederna är många. Vi väljer de från Sinaia lättillgängliga Bucegibergen för några dagar till fots med lätt packning, med ett par dagars paus i staden Bran och så ytterligare några dagars vandring med den spektakulära ravinen Valea Crápáturi som storslagen final.

I Karpaterna vandrar man så gott som ensam. Bara en och annan fåraherde betraktar oss stilla, med får i hundratal som myllrar likt ulliga tussar längs bergssidorna. Dramatiska affischer på både trädstammar och fjällstugornas väggar påminner om björnfaran, och ingen fåraherde skulle någonsin drömma om att lämna sina djur obevakade.

Medan vi avslutar vår middag bestående av varm korv och polenta – på fjällstationen Babele och dryga 2 000 meters höjd med vidsträckt utsikt åt alla håll – baxar stugvärden en flera kvadratmeter stor plåt och lutar den mot ytterdörren.

– Skydd mot björnar, förklarar någon.

Mitt i natten väcks vi av ett väldigt skrammel. Plåten framför dörren! Men det är ingen björn som är i farten, utan en stormby. Åskan som mullrar och blixtarna som stundtals lyser upp hela himlen suddar ut gränserna mellan här och nu och en gammaldags svartvit skräckfilm.

Vädrets makter är som alltid opålitliga i bergstrakter och Karpaterna är inget undantag. Enkla, meterhöga träkors påminner om vandrare som fått sätta livet till då blixten slagit ned på en oskyddad slätt ovanför trädgränsen.

Den lilla byn Bran är en av Rumäniens största turistattraktioner och lockar hundratusentals besökare varje år. Inte mindre än sju filmer om greve Dracula har spelats in här.

Slottet som vakar över den lilla staden byggdes på 1200-talet, dock inte av fursten Vlad Tepes, känd som Dracului, djävulens son och den som lär ha inspirerat Bram Stoker att skriva sin världsberömda roman.

Legenden om greve Dracula lever vid det här laget sitt alldeles egna liv och ingen tycks bry sig det minsta varken om att den påhittade berättelsen är ett hopkok av flera olika historiska personer och mer eller mindre fantasifyllda legender, eller att vare sig Vlad Tepes eller Bram Stoker någonsin satte sin fot i Bran.

Idag är slottet så fint restaurerat att det knappast påminner om ett näste för gamla tiders vampyrer. Men en oavsiktlig snabbtitt in i ”kontrollrummet”, där bilderna från borgens övervakningskameror synas, påminner om att vampyrer trots allt inte är något att leka med: En rejäl fläta vitlök hänger beskyddande i taket.

Kommersen på den lilla marknaden nedanför slottet är intensiv. Det genomgående temat är vampyrer och greve Dracula, som uppenbarar sig på temuggar, tallrikar, askfat, t-shirts och vinetiketter. Föga förvånande finns i byn också Vampire camping och Skeleton taverna.

Det är en särskild känsla att lämna vampyrnästet och tingeltanglet i Bran till fots. Landskapet varierar från vida öppna fjällhedar och magiskt skimrande bokskogar till makalöst praktfulla blomsterängar som får idén om sju olika svenska midsommarblommor att blekna.

Ängarna slås med lie på gamla tiders manér och den knähöga färgprakten som också rymmer mängder av fjärilar är nästan overklig.

Dasset som tillhör bergshyttan Curmátura på 1 250 meters höjd ligger en bit bort i skogen. Det spelar liten roll när man har utsikt över magnifika berg täckta av böljande skog. Den ensamme unge stugvärden gör en stor poäng av att endast servera Slow food, i betydelsen att även enkla smårätter tar tid. Men vem har bråttom?

Ett par dagar senare i den lilla byn Zarnesti vid bergens fot, konstaterar vi att Dan Marin som mejlade innan vår avresa är ute på björnskådning med en grupp turister. Att vi aldrig fick se någon björn känns både som en lättnad och en besvikelse, men vi tröstar oss med en väl kyld inhemsk öl.

Ölets namn? Föga överraskande ursus, det latinska ordet för björn.