Till dykdestinationer som ön Roatan utanför Honduras Atlantkust är det visserligen krångligt att ta sig, men väl där erbjuds fenomenal dykning. Så mycket lättare är det att åka charter till Röda havet. Utanför Hurghada gör till exempel det svenskägda Colona dykutflykter.
Himlen är kolsvart, stjärnorna glittrar. Vi anar bara svagt konturerna av ön vi är på väg mot. Så stängs motorn av. Ut med ankaret, en lampa tänds ombord, på med sakerna, kolla att allt sitter som det ska, sedan baklänges ned i det mörka vattnet.
Det är 13-årige Arvids 29:e dyk sedan han tog sitt certifikat för drygt ett år sedan och för första gången ska vi, far och son, göra ett nattdyk i tropiska vatten, på ön Ilha Grande inte långt från Rio de Janeiro i Brasilien.
Annat var det när Arvid under en oktoberhelg i Stockholms skärgård tog sitt dykarcertifikat, iklädd lånad våtdräkt och med en vattentemperatur på fyra grader.
- Första gången jag dök var jättespännande. Dykning är kul, man kan se fiskar, vrak och sådant. Det är mycket coolare att se vrak än älgar i skogen. Och det är skönare att simma omkring än att springa i skogen, säger Arvid som högst motvilligt följer med de helger familjen åker till landet.
Dykning passar inte alla, men många fler än man kanske tror passar för dykning. Lugn och
metodiskt tänkande är egenskaper som premieras i dykningen, snarare än fysisk styrka (även om det inte skadar med en hygglig grundkondition).
Jag har själv haft dykarcertifikat i drygt 25 år, men när barnen var små blev det ofta inte mer än några enstaka dyk per säsong. Nu är läget ett annat, barnen är på väg att bli stora och det gäller att hitta något som passar alla, eller åtminstone flera i familjen.
Det som gör dykningen så bra är att det inte behöver vara någon skillnad mellan barn och vuxna. Visserligen är alla saker tunga att släpa på, men väl i vattnet neutraliseras tyngden och dykaren blir viktlös.
Dykning kräver uthållighet och fokusering. Två som dyker är alltid ett lag och säker dykning förutsätter ett nära och prestigelöst samarbete. Innan vi går ned i vattnet kontrollerar vi varandras utrustning, väl under vattnet håller vi kontakt med hjälp av teckenspråk.
Visst var det lite obehagligt första gången Arvid skulle dyka på riktigt. Tänk om han skulle glömma bort att andas - vi var ju minst tio meter under vattenytan. Det var lite som när man på natten smög sig in för att lyssna på sina nyfödda barn för att försäkra sig om att de inte drabbats av plötslig spädbarnsdöd.
Nu känner jag ingen oro. Vi skojar och driver med varandra, men båda vet när det är allvar. Eller som Arvid uttrycker det:
- Det är jättekul att göra saker med sin pappa, Man softar ihop, det är laid-back och kul att också träffa andra människor och snacka om dykningen.
De flesta dyker bara på semestern i varma vatten. Och visst är det kallt och mörkt hemma i Östersjön (västkusten har bättre sikt), men samtidigt är det något speciellt att dyka på hemmaplan. Det ger vardagen en ny dimension. En av våra favoritplatser heter Alviksvraket som ligger just i Alvik. Hit har vi hittat med hjälp av Marcus och hans pappa - två än mer hängivna dykare än vi själva.
Visst, det är inte Vasa som tronar på havsbottnen och vi är inte först, men det är ändå något speciellt när vi tömmer våra västar och sjunker ned mot botten, samtidigt som Tranebergsbrons trafik brummar ovanför våra huvuden.
Har vi tur så kanske vi får se bamseabborren Kalle - bara inte någon vinterfiskare fått upp honom.
