”Everything is so old in Europe”, säger den amerikanske mannen vi möter i turistvimlet. Efter några dagar i ett av Frankrikes mest historietäta områden är jag benägen att hålla med. Pittoresk är ett ord som passar på det mesta i denna lantliga del av Europa, där många historiskt avgörande slag utspelat sig och där de senaste femtio åren inte märks nämnvärt.

Det började med en utlovad utlandssemester som kändes så långt borta där på julafton. Sen var det plötsligt juli och fem barn och två vuxna med fulla almanackor konstaterade att det är avresa inom en vecka som gäller om resan alls ska bli av. Det blev till att improvisera. Normandie med dess dramatiska kust och historiska betydelse var ursprungsplanen, och visade sig fungera: Eftersom vi sökte på ett stort område så fanns det privata semesterhus att välja bland trots att vi var sent ute.

Vi fastnade för ett stenhus från 1800-talet i byn Gouville sûr Mer, i distriktet Manche. Med hjälp av skral skolfranska och ett översättningsprogram lyckades vi knåpa ihop ett mejl om att vi skulle anlända betydligt senare än reglerna på bokningssajten tillät. Anledningen var bilresan, som framkallade en mindre chock när vi började räkna. Sammanlagt 220 mil, enkel väg. Det betyder 22 timmars effektiv körning.

Familjesemestern inleddes alltså med två hela dagar i bil, med en kort hotellnatt i Tyskland. Vi vuxna körde i skift och barnen turades om att muntra upp den som för tillfället tappat humöret. Det har sina fördelar att vara många, och smarta telefoner och bärbara spelkonsoler är också bra för den som inte mår illa.

Körningen på Autobahn var snabb och tyskt effektiv. Dock en dubbel upplevelse: Det är kul att få köra riktigt fort, men det dyker lätt upp obehagliga tvångstankar om hur en olycksplats ser ut där bilar krockat i över 200 km/h.

När vi kom in i Frankrike var hastigheten mer normal, men körningen besvärligare. Där finns nämligen inte biogas, som vår bil drivs med. I stället tvingades vi använda reservtanken för bensin, så stoppen blev täta.

Sent på kvällen rullade vi in framför vårt hus för veckan. Ägarna talade enbart franska, men vi lyckades klura ut att det var fruns barndomshem, som nu fungerade som parets pension. Huset visade sig vara synnerligen omilt renoverat och inte mycket av 1800-talskänslan fanns kvar – men i gengäld var det bekvämt.

När vi tidigt nästa morgon promenerade längs bygatan, kantad av uråldriga stenhus, infann sig känslan av att tiden stått still. Vi köpte varma baguetter på bageriet, lite ost i ostaffären och kände oss som en del av en månghundraårig fransk livsstil.

Byarna på landsbygden i Normandie är förvillande lika varandra med ringlande bygator som uppenbarligen inte planlagts med tanke på biltrafik. Stenhusen varvas med kyrkor och åsnehagar och bageri, affär, kafé och restaurang finns i de flesta samhällen. Av avfolkningen syns mycket lite, i alla fall i juli.

Atlantens salta vågor bjuder på dramatiska bad. Det starka tidvattnet gör att badet får anpassas i tid, men det finns gott om stränder och man kan välja om man vill trängas eller inte. Vi badade på kvällarna och gjorde utflykter på dagarna.

En dagsutflykt gick till Le Mont-Saint-Michel, ett spektakulärt kloster, byggt på toppen av ett berg på en halvö i havet. När tidvattnet rullar in är detta en egen ö. Längst ner ligger den medeltida byn med myller och prång och allra högst på toppen ståtar klostret med anor från 700-talet. Det är verkligen en fantasieggande plats. Dock är detta ingen plats för lugn eftertanke: Ön tar emot tre miljoner besökare varje år och bara själva parkeringsproceduren blir en mardrömsupplevelse.

Skönare känsla var det att besöka ett slott i byn intill vår. Trots andra världskrigets härjningar så fullkomligt kryllar det av gamla slott som lyckats bli hjälpligt restaurerade tack vare någon historieintresserad mecenat. De är öppna för besökare, men inte alls lika överbefolkade som de stora turistmålen.

Château fort de Pirou byggdes av adelsmännen i Pirou på 1100-talet för att skydda staden Coutances från angripare via engelska kanalen. På 1700-talet gjordes fortet om till ett jordbruk och förföll sedan. Sedan 1968 ingår det i det franska kulturarvet.

Varken historien eller själva byggnaden var lika spektakulär som Le Mont-Saint-Michel, men själva upplevelsen var så mycket bättre. Vi kunde i lugn och ro skrota omkring på borggården, gå in i alla småhus, klättra runt i huvudbyggnaden, titta på fiskarna i dammen, läsa legenden om slottet på väggmålningar och verkligen uppleva – utan vare sig glassförsäljare eller köer i sikte. Sammanlagt var vi tre familjer i hela borgen och jag tror att vi alla var eniga om att just detta besök var veckans mysigaste.

Norrut, på andra sidan den normandiska landtungan, ligger den åtta mil långa kuststräcka som spelade en avgörande roll under andra världskrigets slutskede. Här inleddes Operation Over- lord, där de allierade landsteg i Normandie för att mota bort tyskarna. Kusten är delvis dramatisk med stora stup mot vattnet och det är lätt att föreställa sig det mardrömsscenario som utspelade sig här med början den 6 juni 1944. Fortfarande finns skyttegravar, bunkrar och mängder av monument kvar i området.

Mest känd är den amerikanska kyrkogården med sina tusentals vita marmorkors i spikraka rader, varav många är okända soldaters gravar. Här vimlar det av amerikanska turister och man blir berörd av stämningen. Filmen Rädda menige Ryan börjar just här.

När storstäderna världen över blir allt mer lika varandra känns den franska landsbygden genuin, vilket gjorde oss glatt överraskade.

Den franska restaurangtraditionen med linnedukar och utdragna flerrättersmiddagar är också i högsta grad levande – och därför var det väldigt praktiskt för oss med fem barn att kunna äta middag hemma i vårt eget stenhus, på Rue de Paradis.