Hade man gått här för tjugo år sedan hade man blivit skjuten. Det känns nästan overkligt att tänka sig i dag, bland alla turister, gatumusikanter och de fortfarande relativt nybyggda husfasaderna.

Men på andra sidan Brandenburger Tor stod muren, och där vi i dag ser ambassader trängas med lyxhotellet Adlon – som är en kopia av det legendariska hotell som stod här innan andra världskriget – fanns det ingenting. Det var ett ingenmansland och en gräns mellan två system.

På gamla foton ser man en öde öppen plats, några vakttorn och ett förkolnat nästan svart Brandenburger Tor. Nu kan den sugne köpa en kaffe på den amerikanska kedjan Starbucks, precis där kommunisternas paradgata Unter den Linden övergår i Pariser Platz, och sedan sakta strosa genom den i dag ljust marmorfärgade Brandenburgporten.

Ner till förintelsemonumentet på vänster sida, där man lätt går vilse bland de stora stenblockens labyrint, och så vidare till Potsdamer Platz, ett annat gränsområde där tomma ängar fått ge vika för stål och glas. Berlin har förändrats, och det är inte alltid självklart för förstagångsbesökaren vad som var väst och vad som en gång var öst.

Det finns inte många spår av muren. När den första euforin efter öppnandet den 9 november lagt sig och DDR dragit sin sista suck var de allra flesta berlinbor överens om att delar av muren måste bevaras för eftervärlden – ”bara inte i våra kvarter”.

Mil efter mil revs och kvar blev en dryg kilometerlång sträcka längs floden Spree i stadsdelen Friedrichshain, dit konstnärer från hela världen bjöds in för att måla vars ett avsnitt. I dag är East side gallery en av den återförenade stadens mest fotograferade turistattraktioner och ett av få originalavsnitt av muren.

Till 20-årsjubileet har de konstnärer som fortfarande lever bjudits in igen för att bättra på och fräscha upp sina verk.

Den korta del mur som står på Potsdamer Platz är ditsatt i efterhand. En efterkonstruktion för att tillfredställa nyfikna turister – som gärna låter sig fotograferas med vakterna i sovjetisk uniform som marscherar fram och tillbaka. '

Även Checkpoint Charlie, den legendariska gränsövergången på Friedrichstrasse en bit bort, är ny. På 1990-talet fanns enbart skylten kvar där det stod att man lämnade den amerikanska sektorn. Nu ligger här en betydligt turistvänligare version, med en minnesplats över murens offer och försäljare som säljer DDR-medaljer och ryska pälsmössor.

Den historieintresserade bör hellre styra stegen mot museet intill, som praktiskt nog heter Museum am Checkpoint Charlie, där man får en kuslig känsla för hur livet i skuggan av muren såg ut, inklusive alla uppfinningsrika flyktvägar som använts genom åren.

Berlin har alltid varit en symbolladdad stad. Från dekadensens 20-tal, till Hitlers planer på att bygga Germania, hela världens huvudstad, och den senare delningen mellan de fyra segermakterna. Östberlin blev DDR:s skyltfönster. Här kunde man köpa exotiska frukter som resten av landet enbart kunde drömma om, medan maten fick flygas in till västra delen av staden.

Västberlin låg som en ö i fiendeland och eftersom staden förvaltades av fransmän, britter och amerikaner var den formellt aldrig en del av Förbundsrepubliken Tyskland. Följden blev att barer och nattklubbar kunde strunta i de stränga öppningsregler som gällde i Västtyskland, liksom att alla män som bodde i Västberlin blev befriade från militärtjänsten.

Två faktorer som lockade studenter, konstnärer och vänsterintellektuella. De stora borgarvåningar som stod tomma efter att välbärgade oroliga berlinbor flytt västerut, blev perfekta kollektiv. Västberlin blev känt i hela världen för sin liberala inställning till sex, party och droger, och lockade under perioder till sig stjärnor som David Bowie och Iggy Pop.

Det fanns ingen direkt industri, inga storföretag ville slå sig ner bakom järnridån, och eftersom det inte var till Västberlin man flyttade för att göra karriär, fanns det nästan inga rika människor. Hyrorna var billiga, mat och förnödenheter subventionerades av väst och man kunde leva gott även på en relativt låg inkomst.

Än i dag är Berlin betydligt billigare än alla andra västeuropeiska huvudstäder och lockar fortfarande till sig konstnärer, författare och studenter.

Men Berlin håller på att förändras. För tio år sedan flyttade parlamentet hit från Bonn, och i politikernas kölvatten har lobbyister, journalister och företag följt.

I hippa stadsdelar i forna öst, som Mitte och Prenzlauer Berg, trängs trendiga restauranger med dyra butiker och lyxiga bilar. Hyrorna har stigit kraftigt och inbitna berlinare klagar på att hela staden håller på att lattefieras, eftersom allt fler avskalat vita kaféer ersätter en gång inrökta kvarterskrogar.

Den som vill få en känsla för hur Berlin var förr bör därför hålla sig i väst. För när miljarder plöjts ner för att rusta upp forna öst så har inte pengarna räckt till för att även renovera gamla Västberlin. Stadsdelar som Kreuzberg och Schöneberg är betydligt mer slitna än sina grannar ”på andra sidan muren”.

Men det är en del av charmen med dagens Berlin, ingen del av staden är den andra lik och på en helg kan man både hinna med att dricka champagne i Charlottenburg, titta på konst i Mitte och dansa hela natten i en fabrikslokal i Friedrichshain.