Vi träffas på Campo Giovanni e Paolo – alldeles vid dogernas egen kyrka i Venedig. Katarina Rothfjell tar en hastig espresso vid den skönt slitna trädisken på det anrika favoritkaféet och så är vi på väg.

Staden med sina oändliga irrvägar och enkelriktade små gränder har hon i bakfickan. Så har Katarina Rothfjell också haft Venedig som hem i snart 20 år. Efter att hon hade gått ut Beckmans i Stockholm kom hon hit första gången på en studieresa och blev förälskad – och snabbt bekant med bland annat glastraditionen på Murano.

Ackompanjerade av vårvarma toner från dragspel, vandrar vi snart djupare in i hennes favoritkvarter Castello, området strax norr om turisternas San Marco.

–På sommaren brukar jag ta innervägarna för att slippa solen och alla människor, säger hon efter att ha passerat den väldiga gamla båtbyggarfabriken Arsenale.

Vi landar på ett fint litet torg, Campiello del Piovan. I närheten driver en amerikansk kompis krogen Al Covo med sin toskanske make.

–De jobbar jämt. Diane gör alla bakverk själv. Hennes make är sommelier, så de har bra viner också, säger Katarina Rothfjell, för dagen smyckad i halsband ur egen kollektion.

Är Venedig fast i sitt förgångna eller finns plats för nyskapande?

–De är väldigt inne på det traditionella, de lever ju mycket på traditionen. Det här är förresten en väldigt vacker kyrka: La Pietà, där Vivaldi döptes…

Vi kommer fram till torget Campo Bandiera e Moro, ett annat av hennes älsklingstorg, värt en vilopaus.

På den något mer pulserande gatan Sallizada dei Greci stannar vi till framför Da Remigio – populär hemvist för lokalbefolkningen.

–De har mycket fisk, skaldjur och risotto, ett bra ställe. Venetianarna är annars köpmän i blodet och skinnar gärna turisterna, skrattar hon.

Vi kommer ut på det mycket sympatiska torget Campo Santa Maria Formosa. Här ligger också museet och biblioteket Querini Stampalia, för övrigt ett av de ställen i staden som säljer Katarina Rothfjells smycken.

Att komma in i den venetianska gemenskapen har inte varit helt enkelt. Men tack vare sina söner har Katarina lyckats föra in lite svensk mentalitet i umgänget; att man faktiskt kan träffas hemma hos varandra.

–Svenskar som är bofasta i Venedig kan räknas på ena handens fingrar, trots att det är en plats som ger så väldigt mycket och samtidigt är både provinsiell och internationell.