En av Medelhavets skatter ligger precis utanför Marseille. Bara en kvart från smog och sydfranskt storstadsmyller finner man världsarvet Les Calanques.

Avlånga och fjorddjupa havsvikar av kalkstensvita bergsmassiv som formats av vind och vågor. Branta klippväggar som dyker ner i azurblått hav. Namnet kommer av det provensalska ”calenco” och betyder tvärbrant. Älskade av många, upplevda av få då slingriga steniga stigar är enda sättet att komma in, sjövägen undantagen.

LÄS MER: Ta cidervägen genom Normandie

Att paddla kajak i varmt hav omgiven av himmel, kritvita klippor och enorma vattenmassor är en häftig, hisnande känsla. Man flyter ovanpå, styr med paddeln mot strömmar och in i vassa vikar täckta av erosionsformade valv av kalksten. Men det gungar. Vad annat kan man vänta sig i stökigt hav när man sitter i en låg gummifarkost med vattennivån i brösthöjd? Att vågorna bryts och tycks komma från alla håll är inte lika självklart men det gör de i dag.

– Sjösjuka personer borde inte få vara med på havskajakkurser, stönar Christine Peyrard när vi efter dagens långa utflykt vänder rakt hemåt i stället för att ta en extra tur runt ön Glande.

Vår guide och instruktör Eric Veryat frågar försynt om vi kan tänka oss en omväg. Han möts av ett tvärsäkert ”non!” och styr förstående hem mot le Bec, ”näsan” på Calanque de Sormiou.

För drygt 45 år sedan lyckades den jättelika, icke-vinstdrivande friluftsorganisationen UCPA få myndigheternas gillande och sätta upp aktivitetscenter runtom i Frankrike. Oftast på spektakulära och natursköna platser som detta.

Inga elledningar, inget vatten och inga busslaster når hit. Den smala grusvägen som slingrar sig ner från passet i hårnålskurvor tar slut vid en handfull generationsägda sjöbodar, cabanons.

Här har UCPA upprättat en enkel bas som med åren har växt något och moderniserats lite, men den består inte av mycket mer än en handfull sammanbyggda cabanons med sovsalar, vattencisterner, en huvudbyggnad med generatordrivet kök och en matsal med en vy som skulle få minsta turistexploatör att dregla.

Det är lätt att bli trött i huvudet vid middagen. Ljudnivån är inte så hög men akustiken obefintlig varför franskan studsar hårt mellan de ständigt konverserande deltagarna. Den som förstår språket kan plocka upp fakta om allsköns sporter och andra UCPA-center innan kortspel och sociala aktiviteter tar vid.

Någon har kallat det kollo för vuxna och man bor i trippelvåningssängar i sovsalar. Därtill gäller dusch i form av kallvattenvaskande inne i handfatshytter. Renhet, avskildhet och uppkoppling får vänta.

Guiden Bernard Coppola kan namnet på varenda blomma i det stora landområdet. Han berättar med frenetisk inlevelse och gruppen lyssnar artigt.

Det går inte fort uppför de branta passagerna men det njuts desto mer av utsikt och täta pauser. Efter knappa tre timmars vandring upp och ner förbi Calanque de Morgiou och Sugiton nås magnifika Calanque de Pierres tombées. Vi slår oss ner på några av dessa fallna klippblock, precis vid vattnet kan ömma fötter svalkas och kurrande magar tystas med franska njutningar som varje morgon snos ihop av kocken på centret.

LÄS MER: Ön där både vandrare och cyklister trivs

LÄS MER: Agatha Christies resebrev publiceras