När vi går av tåget hamnar vi mitt i ett tempo, ett stök och ett kaos som får gångtunneln på T-Centralen i Stockholm att kännas som... Mjölby. Vi fattar direkt vad Rotterdam bland annat handlar om: byggarbetsplatser. Centralstationen görs om och blir klar under 2010, men i väntan på det är det trängsel som gäller.

Rotterdam är på många sätt väldigt mycket Holland. Och då tänker jag inte på tulpaner, träskor, skridsko och ostar. I Rotterdam, precis som i landet i övrigt, utnyttjas varje meter mark. Staden är inte så stor till ytan, men det hindrar inte stadsplanerarna från att skapa på höjden, bredden och tvären.

Det var just den orädda och ofjäskiga attityden som jag lockades hit av. Jag tycker om Amsterdam, men kände på mig att Rotterdam skulle vara lite punkigare. Lite mindre tillrättalagd, lite galnare och lite roligare.

Och ja, tempot är högt, det är stökigt och lite svårgreppbart. Nattlivet är livligt och under ständig förändring, precis som shoppingutbudet och konstlivet som flaxar hejdlöst mellan högt och lågt. Som en röd tråd går blandningen. Av folk, av nationaliteter och av stilar.

Den fjortonde maj 1940 bombade Luftwaffe staden sönder och samman. Den restaurerade Laurenskerk är det enda som finns kvar av det medeltida Rotterdam och att staden behövde byggas upp från i stort sett noll har nog gjort att Rotterdams invånare har tvingats till en väldigt onostalgisk syn på hur deras stad ska vara.

Hamnen, som fortfarande är Europas största och där mer än 200 000 människor arbetar dagligen, håller också på att förändras. Inte minst tack vare Erasmusbron, kallad ”Svanen” av Rotterdamborna. Bron tronar med sin vita båge över vattnet, ser ut som en harpa med sina trådar.

I området kring Erasmusbron trängs skyskraporna, det gäller båda sidorna om floden Nieuwe Maas. På halvön Kop van Zuid är det gammalt och nytt i en hejdlös blandning, gamla fabrikslokaler och anrika hotell som Hotell New York (där Amerikaemigranterna övernattade i väntan på båten till USA) är grannar med hypermoderna skyskrapor.

Överhuvudtaget är Rotterdam en kreativ stad där konsten spelar en viktig roll. Det märks inte minst på den Berlindoftande gatan Witte de Withstraat och i närliggande Museiparken med bland annat det moderna konstmuseet Kunsthal. Konstnärsparet Gil och Moti som kom till Rotterdam från Israel för att studera 1998, personifierar på många sätt det nya Rotterdam.

De gifte sig 2001 i Rotterdams stadshus, vigdes av den dåvarande borgmästaren och gjorde giftermålet till en del av ett konstprojekt som var en del av Rotterdams program som det årets kulturhuvudstad. Bland annat fick Rotterdamborna delta i deras smekmånad. De ställde sin säng i entrén till stadshuset och folk fick komma dit för att diskutera homosexualitet, partnerskap och konst. Interaktivitet är deras signum.

Vi träffar paret i deras ateljé i ett sömnigt radhusområde, men de bor och har sitt galleri på just Witte de Withstraat. Basen i Gil och Motis konstnärsskap är Rotterdam, men de reser också till städer som Köpenhamn, Tel Aviv, Paris och Stockholm. Och för varje gång de kommer hem till Rotterdam har det hänt något nytt.

– Det är en väldigt inspirerande stad som man aldrig riktigt vet var man har, eller hur man ska beskriva. Jag gillar det, säger Gil Nader.

Att Rotterdam är en mångkulturell stad går inte att missa. I januari 2009 installerades Europas förste muslimske borgmästare, Ahmed Aboutaleb. Gil och Moti tycker att det märks att det arbetas mycket med integrationen av stadens alla invandrare.

– Det var en hel del bråk för några år sedan, med ungdomsgäng som slogs och integrationen fungerade inte alls. Men nu känns det som om klimatet är varmare, som att motsättningarna blir mindre och mindre i Rotterdam, menar Gil Nader.

– Rotterdam är en öppen stad, inte segregerad. Det är också en stad där man välkomnar nya idéer och nya initiativ, annars hade vi aldrig bott kvar, säger Moti Porat.

Gil och Moti jämför gärna Rotterdam med Amsterdam. De kallar Amsterdam för en ”mysig by” och menar att det inte händer mycket där, medan Rotterdam är mer inspirerande. Amsterdam handlar enligt dem mycket om att bevara, Rotterdam om att förnya.

Jag förstår konstnärernas syn på sin stad. De kände sig hemma bara de kom till tågstationen. De tycker om stöket, blandningen av gammalt och nytt och den där känslan av att man inte riktigt vet vad som ska hända.

Så känner jag också under mina dagar i Rotterdam. Sällan har jag varit i en stad som vägrar stå stilla på det sätt som Rotterdam gör.

Som turist dras man till Erasmusbron. Den är pampig, vacker och lite spöklik. Det har ingen betydelse om regnet strilar, om det är varmt eller kallt. Storartad är bron ändå och inte så lite magisk.

Jag återkommer till Witte de Withstraat. Här finns restauranger, både billiga och dyra, med mat från Surinam likväl som mysiga vegetariska hak, vägg i vägg med klädbutiker, barer, klubbar och gallerier.

Avspänt och mysigt men också lite rastlöst. Och det är inte en gata för enbart hippa människor med en klar syn på vad som är rätt och fel. Här blandas rika, fattiga, coola och ocoola och man får vara som man vill.