Kvällstid glittrar Antalyas hamn av tusentals lampor. Restauranger och barer ligger på rad längs kajen och på höjden ovanför. Hit dras turisterna som flugor till saft. Och visst är det inbjudande, särskilt med den ganska fula moderna delen av staden i ryggen. Det är hamnen, Kaleici (Gamla stan) och den angränsande basaren som man bör lägga sitt krut på om man är ute efter annat än strandliv i Antalya.

För visst kan det vara värt att stanna till i Antalya eller till och med boka en resa hit. I denna turkiska miljonstad kan man både få slappsemester i form av sol och bad, och stadsvistelse med shopping och god mat utan att behöva flytta på sig.

Innanför de historiska stadsmurarna slingrar sig trånga gränder. I Kaleici är vissa gränder ruffiga, skitiga och kantade av fallfärdiga hus. Andra har ambitiöst och stilfullt snyggats till med ny gatsten och husen i ottomansk stil har rustats upp till pensionat, hotell och restauranger. Trots att vi möter turister hela tiden och att det aldrig är särskilt långt mellan butiker och matställen finns här ett lugn, undantaget är gatan som går direkt ner mot hamnen där turister och försäljare kryllar.

Visst går vi lätt vilse men det spelar inte så stor roll eftersom Kaleici inte är större än att man efter några rundor oundvikligen kommer till hamnen eller till den omslutande muren. Här finns flera ställen att pausa på.

Vill man ha en lite lyxigare lunch i snygg miljö väljer man något av hotellens innergårdar. Annars finns många enklare restauranger som serverar fräsch turkisk husmanskost.

Uppe på den så kallade Kebab street, Eski Serbetciler Sokak, alldeles utanför muren som går runt Kaleici, ligger snabbmatställena på rad. Här är stökigt. Matos blandas med inkastarnas rop på uppmärksamhet, maten är både billig och god.

Det turkiska köket består till stor del av grönsaker, grillad biff, kyckling och lamm. Här finns inga såser som kladdar till och döljer råvarornas smaker. Den turkiska bondsalladen äts till det mesta. Den är grön med tomater, persilja, lök, chili och en gurka som är betydligt mer smakrik än den vi hittar på Coop.

Det som vi köper som kebab i gatukök heter här döner kebab och utöver den finns hur många varianter som helst. Soppan heter corba och serveras på flera lunchställen smaksatt av kyckling eller tomat. Mercimek, den smakrika linssoppan är en klar favorit. En annan är den turkiska pizzan som är tunn och oval i formen. Vi äter den som turkarna med bondsallad på och ihoprullad. Till dricker vi yoghurtdrycken ayran. Den har en annorlunda salt smak, och många saltar dessutom extra. Även om smaken är lite ovan så svalkar den förvånansvärt gott i värmen.

Kaffe, och framförallt te, dricks det mycket av. Det turkiska kaffet som inte smakar som i andra delar av Europa fås i liten kopp och helst tillsammans med ett glas vatten. Att svepa allt som en espresso är en dålig idé eftersom sumpen ligger tung i botten. Vill man ha den typ av kaffe som vi är mer vana vid får man helt enkelt beställa pulverkaffe.

En god lunch är en bra grund för att orka ta sig in i basarområdet som ligger i närheten men utanför Kaleici. Det är inte jättestort men här finns ändå det mesta att shoppa av kryddor, märkeskopior, krimskrams och guld. Det gnistrar av de ädla metallerna i det kvarter som nästan uteslutande säljer guld och silver. Här är kommersen lite lugnare. Kanske ska man veta vad man är ute efter för att orka handla.

Hur mycket man har betalat för en vara är en ständig diskussion bland turisterna. Ingen vill känna sig lurad även om de flesta medger att de tycker att det är jobbigt att pruta. Det sägs att det är lättare att få bra priser i slutet av säsongen.

Vi möter en schweizisk familj i den trånga basaren. Trots att det ännu är förmiddag ser pappan redan lite matt ut medan tonåringen verkar ha en outtröttlig shoppingenergi. En mörkblå Billabong luvtröja provas av tolvåriga dottern. Hon vill helst ha en vit, men mamma och pappa säger med en mun att den kommer att bli smutsig direkt. Föräldrarna vinner och prutandet påbörjas. Ganska snart landar priset på motsvarande 120 kronor. Tröjan tas av och packas ned i påse. Alla ser nöjda och glada ut.

Ann-Cathrine Lindell och Hasse Jones är i Antalya för att shoppa, äta gott och göra lite utflykter. Hittills är det nöjda med resan även om sevärdheterna inne i stan inte riktigt har levt upp till förväntningarna.

– Det är lite färre monument än vi trodde. Och stadsmuseet gick vi igenom väldigt snabbt. Men vi ska göra några utflykter och kanske pröva på turkiskt bad, hamam.

Det flesta hotell erbjuder hamam till varierat pris. Det finns också flera turkiska bad inne i Kaleci. Vi tar oss in på Sefa, en historiskt hamam där vissa delar är mer än 600 år gamla. Här eldas för hand med stora stockar som värmer upp marmorstenarna som vi svettas på. Efter cirka 20 minuter dyker en kraftfull dam upp som beordrar oss att en och en lägga oss ned på en marmorbrits framför henne. Sedan knådar, skummar och skrubbar hon bort alla döda hudceller och vi känner att vi knappt varit så rena sedan vi föddes.

På kvällen strosar vi runt i staden för att hitta en restaurang som erbjuder helt och hållet turkiskt kök. Vi tar oss bort från huvudstråket och hamnar vid en krog som stoltserar med rejäl fiskdisk utomhus. Inomhus är upplyst och det visas fotboll på tv men stället är nästan fullt. Som de enda icke turkarna får vi full service. Vi väljer flera smårätter, meze, att börja med och får flera goda röror, grönsaker, vinbladsdolmar och småfiskar till vårt bord. Den grillade fisken till huvudrätten serveras hel och med sallad och citron.

Återigen konstaterar vi att man inte försöker dölja råvarornas smaker. Vi struntar i efterrätt men tar oss ett glas turkiskt kaffe innan vi vandrar ut i den ljumma Antalyanatten.