Det finns gott om fördomar om såväl charterorter som all-inclusiveanläggningar. Men tiden står inte stilla på dessa orter och såväl ställena som anläggningarna utvecklas med sina besökare.

Och precis som alla generaliseringar är den om charterorten som en konstruerad miljö både sann och falsk, och följs av ett eller flera ”också”.

Mallorca, till exempel, är också storslagen natur, också folktomma stränder, också trevliga och bra boenden. Och för min del har det kommit att bli viktigare att välja just ett bra boende i Spanien framför en lång flygresa till någon mystisk och svårtillgänglig ö. Som småbarnsförälder är mitt främsta mål inte att upptäcka världen.

Jag vill, för att uttrycka det enkelt, koppla av. Och vad gäller Mallorca kopplar jag helst av tillsamman med min familj i Deià.

Hade jag varit troende hade det förmodligen varit så jag föreställt mig paradiset.

I byn Deià, belägen på Mallorcas västkust, är intrycken av naturlig skönhet så många, att man bara måste sätta sig ned någonstans för att smälta alla dofter av mandel och citronblommor – ljudet av småfågelkvitter och milsvid utsikt.

Mitt i denna storslagenhet, inramad av korpsvarta Tim Burton-berg och grönklädda dalsluttningar, ligger det mytomspunna hotellet, La Residencia.

Det är här världsstjärnor som Eric Clapton, Bono, Tom Hanks, Gwyneth Paltrow väljer att semestra. Det är också hit som Michael Douglas kommer för att hänga vid poolen, då han besöker sitt sommarhus en bit upp bland bergen.

Skälen till att jag nämner detta är fler än att jag lätt blir starstruck. Den första iakttagelse jag gör när vi checkar in här är nämligen att stämningen är helt annorlunda jämfört med andra lyxbyggen vi bott på. Gästerna är enkelt klädda, ingen tycks ha ambitionen att glänsa och ingen tycks heller vara särskilt orolig för att göra fel.

En kväll, efter en lång middag i en av hotellets restauranger, tar jag upp saken med servitören Andro, som genast verkar fatta vad jag menar.

– Hotellets tidigare ägare Sir Richard Branson brukade inta sin middag här, iklädd badrock, skrattar han. Och i juni varje sommar kan man se Bob Geldof sitta här utan något mer på sig än ett par alldeles för små badbyxor.

Andro förklarar att några av de återkommande gästerna, tillsammans med den förre ägaren, har satt ribban och sedan flera år tillbaka har man skrotat allt vad klädkoder heter.

Hur som helst är det här på någon av hotellets tre restauranger, som La Residencia verkligen briljerar. Maten som uteslutande består av närproducerade råvaror är så vällagad, att du – om du så bara passerar – bör slinka in för en måltid.

En annan charterfavorit är Costa del Sol. Här kryllar det av trevliga byar, och på kuststräckan, någonstans väster om Fuengirola, blir Costa del sol något av ett spanskt Kalifornien, med sina feta villor, bilar, båtar och milslånga stränder.

Fortsätter man ytterligare en bit på motorvägen förbi Estepona, kommer man till slut till den lugna vita byn Casares, invid vilken det enastående Finca Cortesin är beläget. Här är prislappen hög, men ska man åka på bröllopsresa, fira 50-årsdag, eller betänker att man flyger hit betydligt billigare än till Thailand – så kan man kosta på sig att boka några nätter här.

Att kliva in i Finca Cortesin, är kort sagt, som att stiga in i en mycket behaglig dröm. Frukosten, som inte är en buffé, utan istället en massa hemlagade godsaker som dukas upp framför en på bordet tillsammans med en meny där man kan beställa allt från fruktsallad till tryffelomelett.

Här finns en Beach club, belägen ovanför den vackra och ofta folktomma stranden Bahia de Casares, och en spaanläggning med en sammanställning av sina behandlingar som är tjock som en roman. Det är i denna spaanläggning som jag stöter på den amerikanske författaren som har bett mig att inte skriva ut hans namn (jag vet inte varför). Hur som helst berättar han bland mycket annat, att han, bara några dagar senare ska flyga till Teneriffa – och om denna ö ska vi komma att prata i timmar. Jag formligen älskar Teneriffa, och det så mycket att jag tror att jag skulle kunna hålla ett längre föredrag om saken om man så väckte mig mitt i natten.

Staden Santa Cruz, där det kryllar av bra restauranger. Den tomma svarta lavastranden Playa de la Caleta i utkanten av Adeje, och det sagolika Ritz Carlton-ägda Abama. Teneriffa är också en ö som förtjänar att bli besökt under sommarmånaderna, eftersom temperaturen aldrig blir mycket varmare än 27 grader, och eftersom man då (i och med att det är lågsäsong) kan få några nätter på just Abama – ett av världens bästa hotell – till fyndpris.

Vi har naturligtvis börjat planera för fler resor: Lanzarote, Fuerteventura, Madeira är några av de resmål som toppar önskelistan. Vilket vi än väljer känner jag mig fullkomligt säker på att det har mer att erbjuda än cementkolosser, plågad natur och fullproppade stränder.