Det är tidig morgon och inne i den stora kylhangaren i Agadirs hamn pågår kommersen om fiskebåtarnas nyss avlastade läckerheter. Klungor av ivriga köpare gestikulerar och ropar medan säljare i vita rockar bistert antecknar i sina papper.

Bläckfiskar, flygfiskar och jättelika rockor skymtar i de välfyllda lådorna. Men framförallt sardiner. Härifrån kommer en betydande del av världens sardinkonsumtion.

Plötsligt går känslorna överstyr, den kylda temperaturen till trots. Två män börjar knuffas, budgivningsropen övergår till något mer hotfullt och smockan hänger i luften. Då tittar en av männen upp mot den besöksbalkong där vi står och upptäcker att vi fotograferar tumultet.

Han pekar och ropar något och i nästa ögonblick stirrar tio män ilsket på oss. Vi finner det klokt att överge de passionerade fiskhandlarna och bege oss vidare.

Borta vid hamningången har hål-i-väggen-restaurangerna börjat grilla dagens fångst som hamnarbetarna äter med tomatsallad, bröd och te. Vi väljer ”mixmenyn” och får ett berg av nyfriterade sardiner och bläckfiskar. Medan vi hugger in på godsakerna berättar ställets inkastare en historia om en vän som blev ”kärleksförgiftad” av en ond kvinna.

Den stackars vännen var till slut så illa däran att han sökte hjälp hos en trollkarl i bergen. Tre dagar och många magiska örter senare var vännen frisk. Och utblottad. Dagens trollkarlar, fnyser inkastaren, vet nämligen att ta rejält betalt för sina tjänster.

Agadir i ett nötskal. En stad fylld av möten. Visst ska det säljas mattor ibland, och visst kan det tyckas märkligt att alla taxichaufförer har en bror vars butik vi bara måste se. Men för den som varit i Egypten är försäljningsmetoderna här inte särskilt påträngande.

En sak måste man emellertid ha klart för sig när man åker till Agadir. Marockos populäraste charterdestination vet inte hur man stavar till ”pittoresk” eller ”mysig”. Här finns inte ens den obligatoriska medeltida medinan eller stadsmuren. Förklaringen till detta tar oss tillbaka till skottårsnatten 1960 då Agadir drabbades av en jordbävning som på tolv sekunder raserade hela gamla staden och tog 15 000 liv.

Kung Hassan II lovade att snabbt bygga ett nytt Agadir och höll sitt löfte. Söder om området för jordbävningen, som idag är ett grästäckt minnesmonument, sträcker sig den nya stadskärnan med breda avenyer och tidstypisk betongvit 60-talsarkitektur. Det känns inte särskilt marockanskt, snarare som en lätt bedagad östeuropeisk kustort.

Men Agadir har annat som talar för sig. Trehundra soldagar om året och en av Atlantkustens bästa stränder – sju kilometer lång, med finkorning sand och på sina ställen bred som ett par fotbollsplaner – är argument som talar direkt till frusna Nordeuropéer.

Agadirs andra trumfkort är att staden sällan känns som en utpräglad turistort. Med sina 350 000 invånare är detta snarare en riktig stad med puls och folkliv. Bara ett par kvarter från stranden är man mitt i den marockanska vardagen i Talborjtområdet.

Här dricker vi myntate och mättande avokadojuice medan vi följer bagarnas slit på andra sidan gatan och förundras över att Die hard visas på stadens enda biograf. I utkanten av centrum ligger Souk al-Had, den enorma basaren där allt man någonsin kan tänkas behöva finns en prisförhandling bort – från nyskördade grönsaker till tavelramar fiffigt gjorda av återanvända bildäck.

Här smakar vi för första gången amalou, en underbar jordnötskräm sötad med honung och mandelolja. Avnjuts med pitabröd. Det är även i Talborjtkvarteren vi äter den godaste - och mest prisvärda - marockanska maten. En trerättersmeny på populära Mille et une nuits bestående av linssoppa, tajinegryta med kyckling eller fisk och crème caramel kostar inte mer än 70 kronor.

Lokalbefolkningen å sin sida går gärna ner till strandområdet när de är sugna på internationell mat. Heta krogar just nu, både bland marockaner och turister, är den stramt inredda asiaten Dynasty, lyxiga La Scala med fisk och skaldjur på menyn och trattorian La Siciliana som lockar med stans bästa vedugnsbakade pizzor.

Till maten dricker man med fördel lokala viner, förslagsvis en Cabernet president eller Medallion blanc. En flaska Casablanca, det inhemska ölet, är bästa sällskapet till couscousgrytan.

Efter middagen sällar vi oss till alla som med en glass i handen tar en stilla promenad på La Corniche, den nyligen utbyggda strandpromenaden som sträcker sig från det exklusiva bostadsområdet La Marina d’Agadir i norr till det sista hotellet i söder.

Tidiga morgnar är detta joggarnas territorium, på kvällarna är stämningen uppsluppen. Det spelas fotboll på stranden, runt oss springer lekande barn med nävarna fulla av popcorn och framför uteserveringarna slåss inkastarna om vår gunst. Fast den som bestämde att det skulle byggas ett McDonald’s här kan inte ha varit vid sina sinnens fulla bruk.

För den som vill ägna dagarna åt annat än sol, bad och vattensporter är utbudet begränsat till typiska turistaktiviteter: golf, kamelridning eller massage på hotellens hammams. Det finns två mindre museum i stan – ett om jordbävningen och ett som visar traditionell berberkonst - men besök hellre fortet högst upp på berget vid strandens norra kant (strunta i bussen och ta i stället en stärkande promenad i generös lutning).

Fortet i sig är bara en halvt raserad mur, men utsikten är hänförande. Agadirs bussförbindelser erbjuder även bra möjligheter till dagsutflykter. Mindre än en timme bort ligger Taroudant, Soussdalens vackraste handelsstad, och sömniga hippie- och surfingbyn Taghazout.

Men det är inte i första hand för aktiviteter och utflykter som tusentals svenskar åker till Agadir varje år. Det är för solen, stranden och lugnet.