Vi sitter framför den gigantiska öppna spisen på Lake Quinault Lodge, New York-biffen med bearnaisesås har precis lagt sig till rätta i magen och får nu sällskap av lite kaffe och cognac.

Att bo några nätter härute på The Olympic Peninsula kan bäst beskrivas som ”Den sista Mohikanen” på dagarna, medan kvällarna är mer Agatha Christie möter ”The Great Gatsby”. Allt stajlat av Ralph Lauren.

LÄS MER: USA:s sanna vildmark

I den öppna spisen brinner gigantiska vedklabbar. I en av de sköna skinnsofforna, som nästan slukar oss, sitter en kvinna och stickar, den vackra damen till höger läser en 50-talsversion av ”Den nakna lunchen” och jag tror inte att jag kommer att gå till sängs i kväll, för någon måste ju bli mördad och Hercule Poirot syns inte till.

The Olympic Peninsula är en stor, nästan kvadratisk halvö som skyddar Seattle från de värsta ovädren från Stilla havet. Den höga bergskedjan med dess slocknade vulkaner pressar upp molnen och det mesta regnet faller här innan molnen når Seattle, och det regnar en hel del kan man säga. Så pass mycket att stora delar av halvön består av tempererad regnskog. Från de gigantiska träden hänger lavar och en del ormbunkar är manshöga.

Längs den västra kusten dundrar havet in och det har genom årtusenden skapat en unik kust. Halvön är en fascinerande plats och man kan välja mellan många fina naturupplevelser.

Vår resa betonar bekvämlighet och inleds på Lake Crescent Lodge där vi snabbt lämnar in vårt bagage på rummet för att hinna äta middag innan köket stänger. Middagen avslutas framför en Kalle Anka-stor eldstad under ett gigantiskt hjorthuvud. Kvällens diskussioner rör hur det måste ha varit här på 1930-talet, då president Franklin D Roosevelt var på besök och alla bar fantastiska fritidskläder.

LÄS MER: USA:s vackraste tåglinjer

LÄS MER: Världens mest besöka turistattraktioner

Natten är becksvart och tyst, vi somnar som barn och sover som stockar. Nästa dag möter lätt dimma och strilande regn, men det passar liksom in i miljön. Vi går de få metrarna ned till sjön och fascineras av molnen som snabbt drar fram över de höga bergskammarna.

Naturen kring lodgen är perfekt att gå på tur i, och det finns många olika rutter med olika svårhetsgrad att välja mellan. De flesta är dock lätta och alla går igenom regnskog. Man känner sig ganska liten när man står och stirrar uppför en gigantisk Douglasgran, en hemlock eller ett cederträd. Herre jisses, de är så höga att man bara måste le. Vid den populära rutten till Marymere falls är naturen minst sagt trolsk.

Resan går vidare till Cape Flattery där vi får vår första glimt av Stilla havet. Särskilt stilla är det inte, rasande jättevågor gör sitt allra bästa för att äta upp den amerikanska kontinenten bit för bit och stora grottor har holkats ur berget. Med galopperande höjdskräck står jag på alla fyra på fastlandsamerikas västligaste punkt, en 30 meter hög sandstensklippa med tvivelaktig hållbarhet ovanför ett rasande hav. Jag kryper baklänges tillbaka ackompanjerad av mina reskamraters skrattsalvor.

Turen tar oss vidare söderut mot den mest kända delen av regnskogen, Hoh rainforest i, just det, Hoh-dalen. På vägen stannar vi för att köpa vatten i en liten butik. En skylt vid ingången lyder ”Sasquatch shops here”. Humor, men vi är ju faktiskt i Sasquatch, eller Big Foots, hemtrakter. Helt säkert är att här finns gott om svartbjörn, hjort, vithövdad örn och en och annan puma, men vi känner oss rätt trygga ändå när vi vandrar runt i den mossbelagda skogen.

Färden går söderut längst kusten, till Ruby Beach, som är en av många fantastiska stränder längs halvöns västsida. Plötsligt befinner vi oss i ett landskap i gråblått, raka motsatsen till de lummiga skogarna. Låter det tråkigt? Men det är oerhört vackert och melankoliskt. Havet har slipat drivveden silvergrå, bitarna påminner om en elefantkyrkogård. Vattendiset silar solljuset och får hela stranden att glittra.

Tips

Missa inte utsikten från Hurricane Ridge lite söder om Port Angeles. Mysiga Port Townsend i den nordöstra delen är värd en avstickare för till exempel en lunch. De varma källorna i Sol duc Hotsprings Resorts ska vara bra för hälsan.


Så är vi slutligen framme vid vackra Lake Quinault Lodge. Rummet är litet men mysigt med utsikt över gräsmattan som sluttar mer mot den spegelblanka sjön. Charmerande nog står vandringsstavar att låna på rummet, ute på gräsmattan ett par lite nonchalant utställda amerikanska däcksstolar. Det är nu New York-biffen kommer in i bilden. Maten är mycket bra här och utsikten från restaurangen håller samma höga klass.

När cognacen är urdrucken och backgammonspelet avslutat sitter vi bara och har det bra. Stirrar in i elden, småpratar med de andra gästerna. Till slut sitter jag ensam kvar i stora hallen medan elden falnar. När jag motvilligt drar mig tillbaka har jag sluppit möta någon mördare, men hyser en from förhoppning om att nästa dag få se min första svartbjörn.



LÄS MER: Så ser Twilight-turisten ut

LÄS MER: Skidresa nära Twin Peaks