Det är vår första kväll i New Orleans. Det är varmt och i French Quarter hörs musik överallt, åtminstone på Frenchman Street, gatan som i dag är vad klassiska Bourbon Street en gång var.

På en kort sträcka ligger en handfull jazzklubbar och i gathörnen står det yngre gardet och tutar i sina blåsinstrument som om livet hängde på det. Jösses vad det svänger.

LÄS MER: Bästa tipsen om New Orleans

Maten är självklart också viktig utmed Frenchman Street - maten och kärleken. Man kan säga att musik, mat och kärlek blandas ihop till ett slags gumbo och det är inte lätt att veta var det ena börjar och det andra slutar. Som på restaurangen Three Muses längst ned på Frenchman Street där vi i stort sett måste kliva över pianisten för att komma in. Väl inne konstaterar vi som så många gånger förr att allt vi äter är fantastiskt gott, och att det svänger bra om bandet.

I baren hamnar vi bredvid saxofonisten Tom Fitzpatrick. Samtalet kretsar kring musik och han bjuder med oss till musikklubben D.B.A. där han ska spela med New Orleans-ikonen Walter Wolfman Washington om en kvart.

Från jazz till blues på 15 minuter och 20 meter. I New Orleans är det aldrig långt till nästa gig, eller till nästa initierade musikdiskussion. För i New Orleans hänger musikanterna gärna i baren med gästerna efter sina uppträden. Mycket sympatiskt.

Nästa dag lämnar vi Frenchman Street och ger oss ut på upptäcktsfärd i resten av the French Quarter, eller The Quarter som stadens äldsta delar kort och gott kallas. Visst är det turistigt och visst är huvudstråket, den lika beryktade som mytomspunna party- och musikgatan Bourbon Street med sina souvenirbutiker och strippklubbar, inte vad den en gång var.

Men French Quarter är fortfarande vackert, det finns fortfarande många små pärlor att upptäcka utmed de trånga gatorna med sina låga byggnader och vackert dekorerade stålbalkonger. Till exempel baren The Napoleon House, en institution som enligt myten inte städats på över hundra år. Det är nog en överdrift men stället har onekligen en viss patina.

Det är här vi intar den lokala specialiteten muffaletta, ett slags korsikansk multisandwich innehållande bland annat oliver, provoloneost och skinka. Ingredienserna sammanfattar på många sätt New Orleans historia - staden har varit styrd av fransmän och engelsmän, befolkad av tyskar, frigivna afrikanska slavar och pirater.

Vi följer den mäktiga Mississippifloden genom gröna Woldenberg Park till Canal Street där vi hoppar på världens äldsta ännu fungerande spårvagn, St Charles-spårvagnen som rullat på stadens gator sedan 1835. Spårvagnsturen är inte bara en skön resa genom New Orleans, utan också en resa i tiden.

Vi tar en paus och en utmärkt Bloody Mary på Mia's Balcony på 1622 Saint Charles Avenue. Mias är en av alla de där trevliga otrendiga kvarterskrogarna som USA är så bra på.

Målet för vår tur är dock vackra Garden District, området som byggdes mellan åren 1832 och 1900, och som ingen med minsta intresse för arkitektur och trädgård får missa.

Vi flanerar planlöst genom alléerna och njuter av de vackra gamla herrgårdarna med sina genomarbetade planetringar. På en mur hänger en metallskylt med budskapet: ”Här hände absolut ingenting 12 april 1856”. Humor i en historietyngd stad.

Garden District är något helt annat än The Quarter - chichare och trendigare men ändå lika mycket New Orleans. Utmed huvudstråket Magazine Street ligger många bra affärer, till exempel Funky Monkey med stort utbud av vintagekläder och fina retromodeshopen Trashy Diva. Möbelparadiset Neophobia är en orgie i mid-century-möbler och vi tillbringar minst en timme i butiken utan att ens fundera på att handla.

Kaffet tar vi på trevliga kaféet Mojo i korsningen Magazine Street/Race Street.

Sista dagen i New Orleans. Vi har ingen lust att åka härifrån. Staden är lite för bra, det finns lite för mycket kvar att upptäcka.

Vi har hört talas om ett fantastiskt BBQ-ställe i stadsdelen Bywater. Vi letar, så är det ofta i New Orleans, man får leta en stund efter de där speciella ställena. Kvällens hetaste musikhappening kan pågå på en oansenlig bar i ett bostadsområde långt ifrån de upptrampade turiststigarna, samtidigt som man själv sitter på Bourbon Street och tror att man befinner sig där det händer.

Vi tråcklar oss till slut fram till det lilla BBQ-haket vi hört talas om - The Joint. Kön utanför består mest av musiker och hipsters. Väntan är lång men inte förgäves. Brisketen som serveras är supermör, människorna intressanta och stämningen på topp.

Plötsligt kommer en glad man ut på bakgården. Han deklarerar sin närvaro med ett högljutt ”All aboard?” Den legendariske jazzmannen Kermit Ruffins är i huset.

- Jaså, ni är från Sverige, säger han när vi till slut vågar oss fram till honom.

- Om ni inte sett mig spela ännu så kom förbi Vaughan's i kväll? Det kommer att vara fullt med folk, men ni måste komma.

Kvällen på Vaughan's blir oförglömlig. Den fallfärdiga baren är packad till bristningsgränsen med dansande glada människor. Kermit Ruffins framträdande är magiskt.

LÄS MER: Överskattade städer – enligt läsarna

LÄS MER: Uppsving för New Orleans

LÄS MER: Turism i katastrofens spår

Vart är vi på väg? Testa dig själv!

TEST 1 | På spåret

TEST 2 | På spåret

TEST 3 | På spåret

TEST 4 | På spåret

TEST 5 | På spåret

TEST 6 | På spåret