Det tjatas om Central Park. Man kan jogga och cykla där, man kan åka skridskor där på vintern, parken är så himla stor och grön och härlig. Det finns underhållande knasbollar där, som han som i ur och skur propagerar för sin egen konspirationsteori om vem det var som egentligen sköt John Lennon.

Men vi som högst ogärna rör oss ovanför 23:e gatan har ju inte särskilt mycket nytta av den. Och New Yorks växlingsrika väder kan ju ibland slå till med värmebölja när man minst anar det, och då är det onekligen behändigt med en park.

LÄS MER: Hit går New York-borna själva

Därför vill jag slå ett slag för The High Line: vad som rimligen måste vara New Yorks mest originella park. Ja, eller vad man ska kalla det. Det handlar om ett grönområde, ett promenadstråk anlagt uppe på en sträcka gammal järnvägsräls för godståg som löper längs 10:e avenyn på nedre Manhattans västsida.

När banan byggdes i början av 1930-talet, valde man att dra den ett par våningar över gatunivå för att undvika trafikolyckor. Med åren började dock varutransporterna söka sig andra vägar, och inga tåg har rullat på spåren sedan slutet av 1970-talet. Nu grönskar alltså gräset här uppe och växter växer, främst tack vare ett energiskt initiativ från företagare i trakten och organisationen Friends of The High Line.

Det är en strålande solig och tryckande het försommardag när jag för första gången äntrar trapporna och träder ut på The High Line. Jag börjar allra längst nere vid Gansevoort Street i Meatpacking District och strosar makligt norrut.

Det kan vara jetlag, det kan också vara den just avnjutna och mycket stadiga brunchen med en eller annan Bloody Mary på bistron Pastis, som ligger bara något kvarter bort, men hur som helst är jag rejält sömnig. Döm om min förtjusning när jag på högra sidan av järnvägsspåren träffar på en radda vinklade vilstolar i trä, idealiska för en stunds läsning följd av en vederkvickande siesta.

LÄS MER: New York som i Sex and the City

LÄS MER: Så nära himlen stan kommer

Under mig brusar Manhattans intensiva gatuliv, fast svagt. Framför mig reser sig New Jerseys ansats till skyline bortom solglittret i Hudson River. Vad kunde i just detta ögonblick vara bättre? Så jag bläddrar lite förstrött i morgonens tidning, och jag somnar sött.

Det är ljuvligt lugnt och stilla här uppe kring spåren. Ingen cyklar eller väsnas, det är inte tillåtet. Jag antar att det förekommer jogging, men jag ser inte till någon motionär. Den lilla kommers som står till buds är av nedtonad och konstnärlig natur. Jag köper en prydnadsmobil där ord och fraser glider omkring och bildar en sorts rörlig och omväxlande poesi, tänker, möjligen mot bättre vetande, att den ska få en plats hemma i köket.

Dessa poetiska hängprydnader säljs i skuggan av det läckra designhotellet The Standard, som liksom grenslar The High Line i höjd med 13:e gatan. Man passerar under hotellet som genom en tunnel. Och nu befinner vi oss precis vid gränsen mot de chickare delarna av Chelsea, som börjar här, vid 14:e gatan. Framför mig sträcker remsan av diskret grönska ut sig i ytterligare 16 långa kvarter. Jag flanerar stilla vidare, hämtar krafter för nya äventyr nere i den stora staden.

LÄS MER: Läsarnas bästa New York-tips

LÄS MER: Fem byggnader att se i New York