Annons
X
Annons
X

Reinfeldts kolsvarta miljöbokslut

Bokslut Miljöpartiets Maria Wetterstrand går punktvis igenom alliansens miljöpolitik och konstaterar att Reinfeldt var ärlig då han i Almedalen 2006 förklarade att miljöfrågorna inte var prioriterade för Moderaterna.

För precis fyra år sedan stod Fredrik Reinfeldt i Almedalen och tydliggjorde att miljöfrågorna inte var prioriterade för Moderaterna. I ärlighetens namn var nog detta valrörelsens icke-nyhet. Fanns det någon som trodde att Moderaterna prioriterade miljöfrågorna inför valet? Men uttalandet väckte viss uppmärksamhet och under de följande månaderna fick Reinfeldt äta upp sin ärlighet många gånger, i synnerhet sedan debatten om ­klimat­förändringar kommit i gång rejält i slutet av 2006.

Sedan dess har Reinfeldt gjort en lång resa, åtminstone vad gäller klimatfrågan. Redan i början av 2007 hade frågorna prioriterats upp och rege­ringen pratade om minskade utsläpp och globala avtal. Det kulminerade inför klimatmötet i Köpenhamn under 2009 när hans engagemang syntes vara utan gränser.

Efter fyra år vid makten är det nu dags att summera. På plussidan finns några bra saker som har ­genomförts under mandatperioden. Användningen av fosfater i tvättmedel har förbjudits, en ny havsmyndighet ska inrättas och stödet till energiforsk­­ning har ökat. Internationellt har Sverige utlovat ett stort ekonomiskt ­bidrag för att ­bekämpa klimat­förändring globalt. Inga storverk, men i sig steg åt rätt håll.

Annons
X

I den andra vågskålen lägger vi regeringsbeslut som verkar i motsatt riktning liksom frånvaron av viktiga beslut som borde ha tagits. Det statliga Vattenfall har investerat över 13 miljarder kronor i nya kolkraftsverk och statliga svenska isbrytare prospekterar efter olja i Arktis åt amerikanska oljebolag, trots Reinfeldts klimatretorik.

Skatten på konstgödsel har ­slopats vilket ökar kväveutsläppen i Östersjön, vargjakten har havererat rovdjurspolitiken, tidigare förbjudna farliga kemikalier har tillåtits, stödet till sanering av förorenade områden har minskat och så också satsningarna på skydd för skogar. Det är bara ­några exempel på beslut som ­leder åt fel håll. Men vad som är viktigare är kanske att regeringen har genom­fört ett antal principiella positionsförskjutningar som har strategiska effekter på lång sikt.

De senaste 25 åren har varje mandatperiod inneburit stegvisa principiella förstärkningar på miljöområdet. Borgerliga såväl som socialdemokratiska rege­ringar och även blocköverskridande överenskommelser har lett framåt. Visserligen långsamt men ändå med en tydlig riktning. Införande av miljöbalken, kol­dioxid­skatten och skapandet av de svenska miljömålen är några exempel. Den här mandatperioden har det tvärtom skett principiella försämringar.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Regeringen har ändrat flera principiella ståndpunkter till nackdel för miljön på ett sätt som är unikt. Det har skett försämringar inom miljöpolitikens kärna. Miljö­måls­arbetet, miljöbalken, rovdjurspolitiken, naturskyddet och strandskyddet är viktiga exem­pel där utvecklingen nu går åt fel håll. Framför allt gäller det inom naturvårdsområdet och det är slående att markägarintresset generellt har tillgodosetts ­medan det allmännas intressen har försvagats.

    På klimatområdet ser vi exempelvis att järnvägsinvesteringar får stå tillbaka för vägbyggen och att regeringen satsar på osäkra utsläppsminskningar i andra länder i stället för säkra åtgärder på hemmaplan.

    Att tillåta nya kärnreaktorer är också ett slående exemplet på detta paradigmskifte.

    I de internationella sammanhangen är effekterna likartade. I Arktis ger regeringen passivt stöd till de krafter som vill exploa­tera regionen, man stödjer valjakt och regeringens stöd till globala klimatinsatser är en tom fras när inga nya pengar tillförs utan allt tas från en redan ­utlovad biståndsbudget. Nu har Reinfeldt till och med gått så långt så att han är emot en höjning av EU:s klimatmål – för att Europas industriföretag ska slippa undan sitt klimatansvar.

    Det finns alltid risk för att en del av en regerings beslut hamnar i konflikt med den egna miljö­politiken, att beslut som rör till exempel transporter, energi och skattepolitik motverkar eller står i strid med miljömål och miljö­politik. Hur stor risken för sådana försämringar är beror på vilken status miljöfrågorna har i regeringen. Det är uppenbart att Reinfeldt var ärlig i Alme­dalen 2006: Moderaterna prioriterade inte miljöfrågorna.

    Inte då, inte senare och inte nu. Vad vi har sett sedan 2006 har ­varit en retorik under galgen. Ett kolsvart miljö- och klimatbokslut.

    MARIA WETTERSTRAND

    Språkrör för Miljöpartiet de Gröna

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X