Annons
X
Annons
X
Världen
Kommentar

Jonas Fröberg: Det knyter sig i magen av skam – Europa har gått i baklås

Gula båtarna

Det var veckan när EU slöt sig som en mussla. Och vi var med Gula Båtarna på Samos och pratade med flyktingarna som EU pratade om. Nu dröjer sig tre ord kvar: utsatthet drivkraft och skam. Det skriver SvD:s Jonas Fröberg.

SvD:s Jonas Fröberg vid syriska treåringens Laeane Swirakls grav.

SvD:s Jonas Fröberg vid syriska treåringens Laeane Swirakls grav. Foto: Malin Hoelstad / Svenska Dagbladet

”Varför har de stängt gränsen”?

De bruna ögonen lyser av skräck bakom tunnbågade glasögon. Mohammed är 17 år, ensam, och har följt efter mig i en halvtimme.

Hans andetag är snabba i den råkalla kvällen. Vi befinner oss på flyktinglägret på ön Samos vid EU:s yttre gräns, som just nu stängs, liksom Balkanrutten.

Annons
X

Mohammed är en sådan som EU:s politiker pratar om – inte med. Nu berättar han sin historia. Han är från Syriens största stad Aleppo där hårda strider härjat i snart fyra år. Hans pappa var advokat och mamman lärare. Båda dödades i en bombräd som lämnade familjens hus i en blodig krater.

För ett par timmar sedan fick han veta att gränsen stängts för hans nästa anhalt, Makedonien.

Här står en bottenlöst utsatt person med tunnbågade glasögon. Som kunde varit jag.

Hans drivkraft: att inte dö. Och han kan inte förstå varför gränsen är stängd.

Tidigare på dagen var Gula Båtarna med och räddade 43 flyktingar ute vid turkiska gränsen. Och en insikt dröjde sig kvar ute från havet. Den att de i gummibåten var mer rädda för att vi skulle tvinga tillbaka dem till Turkiet än något annat.

Nu väntas Natoskepp snart göra exakt det. Jag blundar ute på däck på Gula båten, försöker tänka mig hur det ska gå om soldater tvingar människor med dödsskräck i en överlastad gummibåt att styra tillbaka. Men bilden i mitt huvud blir för omänsklig. Jag ryser längs ryggraden.

43 räddade flyktingar. Var och en med sin historia.

Som Nour Farg från syriska staden Daraa, vars vitrappade hus med gula knutar med sex rum och veranda bombades av ryska krigsplan och hon fick sova ute. I skräck. Men inte bara hon. I famnen vilar den tre månader gamla dottern Bisana, med en missbildning vid sidan av revbenen och Nour Farg tittar in i våra ögon flera gånger: Visst är gränsen öppen – för dem?

Deras drivkraft: Att inte dö.

Tillbaka i lägret möter vi afghanska översättaren Janan Ehmad, som frågar om gränsen är öppen för honom. Han berättar stolt på felfri engelska att han översatte åt Nato och amerikanska trupper, men det brännmärkte honom hos talibanerna och bredvid står hans tysta vän Asis Syeb vars bror sköts av talibanerna.

Deras drivkraft: Att inte dö. Och vi tittar in i deras ögon, med vetskapen att gränsen är stängd.

Ett par hundra meter därifrån ligger Samos kyrkogård. Den brer ut sig mörk och tyst.

Jag och kollegan Malin Hoelstad sitter tysta i mörkret framför en namnlös grav. Vi har gruvat oss. Ett enkelt kors av vit frigolit ligger löst på gruset.

Vi knäböjer tysta och det går inte att hålla tillbaka tårarna.

Här ligger Laean Swirakly.

Den treåriga flickan från syriska staden Raqqa som inte kunde gå utanför huset eftersom IS höll staden i ett skräckvälde. Hon som därför inte hade några kompisar men glädjestrålande frågade efter Europa varje dag – och de nya kompisarna hon inte hade. Hon som var en av de minsta och svagaste på gummibåten som slets sönder mot Europas klippor den 28 oktober. Hon vars små lungor fylldes med saltvatten medan hon dog i vågorna, när Gula Båtarna den dagen fick larmet alltför sent.

Min kollega Malin var med på räddningsaktionen, var med och gav konstgjord andning. Länge.

Nu sitter vi här. Länge.

Tänker på ordet drivkraft, den som driver människor att fly. Att drivkraften att inte dö är för stark för låta sig att stoppas av EU:s yttre gräns, där vi nu är.

De utsatta kommer med stor sannolikhet att ta ännu farligare vattenvägar, som drabbar de allra svagaste.

Som Laean Swirakly. Eller lilla Bisana.

Och Gula Båtarna behövs tyvärr än mer.

Allt för att EU med 503 miljoner invånare inte kan komma överens om hur man ska ta emot 1,5 miljoner bottenlöst utsatta advokater, översättare och treåriga flickor, som drömmer om en värld utan IS.

Som drömmer om en värld med kompisar.

Det knyter sig i magen av skam, för ett kallt Europa som gått i baklås.

SvD:s Jonas Fröberg vid syriska treåringens Laeane Swirakls grav.

Foto: Malin Hoelstad / Svenska Dagbladet Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X