Annons
X
Annons
X

"Flyktingfrågan misskött av politiker och medier"

De flesta rikspolitiker och en stor del av journalistkåren har inte gjort sitt jobb de senaste åren. De har gravt misskött frågorna om migration och integration. I stället för att bidra till en hållbar, generös och folkligt förankrad politik har de hypnotiserats av Sverigedemokraterna. Och nu kraschlandar politiken, skriver journalisten Lasse Granestrand.

(uppdaterad)
Svenskt flykting­mottagande
Jimmie Åkesson och Mona Sahlin i TV4:s Kvällsöppet den 19 april 2007.

Jimmie Åkesson och Mona Sahlin i TV4:s Kvällsöppet den 19 april 2007. Foto: Janerik Henriksson/TT

DEBATT | MIGRATION

I stället fick vi en debatt där rasistkortet alltid slängdes i bordet.

Det var i april 2007 som jag såg det tydligt. Förnekelse för en god sak . Ett beteende som skulle prägla de kommande åren.

Det var en av de första tv-debatterna med SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Politikerna hade undvikit att ställa upp under flera år men nu skulle Mona Sahlin ta tjuren vid hornen.

Annons
X

Jag hade just genomkorsat Sverige för research till en bok om migration och integration och på nära håll sett invandringens problem och möjligheter.

När Jimmie Åkesson kliver in i TV4:s studio är han ledare för ett parti utan säte i riksdagen och med 2,9 procent av rösterna. Två val senare är siffran 12,9 och kanske fick partiet några tusen nya röster under debatten med Sahlin.

Dagarna före hade oroligheter i Rosengård i Malmö varit en stor sak i medierna. Åkesson tog upp dem och Sahlin vill inte gå med på att de hade något med invandring att göra. Hon ville inte erkänna det starka sambandet mellan utländsk bakgrund, utanförskap och många gånger sociala problem.

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag skruvade på mig i tv-soffan.

    Ändå var jag optimist. Det pragmatiska, konsensusinriktade, kompromiss-Sverige skulle säkert skapa något bra.

    I stället fick vi en debatt där rasistkortet alltid slängdes i bordet. Och förutsättningarna för att utforma en linje 3 nöttes ner – något mellan Sverigedemokraternas extrema politik och den hållning där det ibland inte ens räckte att Sverige per capita tar emot flest flyktingar i Europa.

    Jag hade mött massor av ambitiösa, varmhjärtade personer som försökte kompensera för strukturernas mekanismer, för segregering och för det faktum att Sverige är ett postindustriellt land med höga trösklar till ett jobb.

    Jag hade mött en rad kommunalråd som insiktsfullt krävde att alla Sveriges kommuner skulle dela på mottagandet. Att det skulle bli obligatoriskt, som att erbjuda förskola.

    Kommunalråden anropade Stockholm, men ledningscentralen ville inte höra.

    Först nio år senare, den 1 mars 2016, blir det verklighet. Alla kommuner ska kunna ta emot flyktingar.

    Det skapades ett debattklimat där statsminister Fredrik Reinfeldt blev hudflängd för att han påpekade att de alarmerande arbetslöshetssiffrorna till stor del beror på utrikes föddas brist på arbete. (I dag är arbetslösheten bland infödda 4,5 procent och bland utrikes födda 21,6 procent.)

    Det blev ett debattklimat där migrationsminister Tobias Billström använde ordet ”volymer” i samband med ett resonemang om invandring. Han blev uppläxad av Fredrik Reinfeldt och möttes av ett krav på avgång från Stefan Löfven.

    Det var ett debattklimat där SVT-reportern Mats Knutson fick skoningslös kritik för att han ställt frågan: Hur mycket invandring tål Sverige?

    Hos både politiker och reportrar var intresset för sakfrågorna nära noll. Formuleringar och det politiska spelet var allt.

    Rasist blev ett modeord.

    Ett ord med 30-talsklang och associationer till det största brottet i mänsklighetens historia, Förintelsen. Det kom att användas även på företeelser som borde kallats invandringsskeptiska, invandringskritiska, invandringsdebatterande.

    Rikspolitiker och medier stirrade förhäxat på SD. Nyanseringar var att gå SD till mötes, ”att fiska i grumliga vatten”.

    Nu ändras det mesta och det går fort.

    Ståndpunkter överges. En historisk vändning kom i tisdags. Man hänvisar till att verkligheten har förändrats. Men mycket låg sedan länge i korten och var förutsägbart.

    Om rikspolitiker och medier gjort sitt jobb hade det funnits en större beredskap, den politiska verktygslådan hade inte gapat tom eller fyllts med så många alltför snabbt ihopsnickrade lösningar. Det blev en reträtt i panik.

    Sist på bollen var Socialdemokraterna.

    Kanske är det ideologisk förblindelse. Eftersom klass betraktas som överordnat allt så har problemen med invandringen sorterats in i denna dimension. Man har till exempel inte behövt någon integrationsminister. Den specifika utsatthet som invandrarskap innebär, oavsett klasstillhörighet, har negligerats. Utan att tydligt se verkligheten är det svårt att vara social ingenjör.

    Stefan Löfven och S hade ett mantra i valrörelsen ”Sverige håller på att gå sönder”. Men någon närmare analys om vilka som glider isär var det aldrig tal om.

    Ideologiska käpphästar som snart blir till flis finns också på andra håll.

    Till exempel hos borgerligheten: Hur lyckat var det fria skolvalet? Hur mycket har det förstärkt segregationens mekanismer? När initierar de bussning av elever i systematisk och stor skala för att bryta segregationen? När blir mottagande av nyanlända obligatoriskt för alla skolor?

    Det har skapats en misstro mot rikspolitiker hos de svenskar, invandrade och infödda, som lever långt från tevehusen, i samhällen där lågt valdeltagande, dåliga skolresultat, långvarigt socialbidragsberoende och låg sysselsättningsgrad helt uppenbart konstitueras av det utsatta livet som invandrare.

    Denna misstro har förstärkts av de två uppgörelser över blockgränsen vars syfte till stor del varit att hålla SD borta från inflytande, Migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet och Decemberöverenskommelsen.

    Detta har lyckats på ett formellt plan. Men SD har fortsatt att växa.

    Migration och integration har inte varit politikområden som andra.

    Några hundra miljoner mer till försvaret har intensivt analyserats och diskuterats i medierna. På migrationens och integrationens område har miljardbelopp i utgiftsökningar passerat och det har på sin höjd genererat en gäspning eller en bortvänd blick från reportrarna.

    SD:s budgetförslag har inte heller dissekerats. Hur menar ni att en 90-procentig minskning av invandringen ska uppnås? Vilka internationella konventioner måste vi frånträda? Vilka nationella lagar eller förordningar ska ändras? Hur många kronor ger det och inom vilken tidshorisont?

    Nu överges gamla mantran.

    ”Invandring är lönsam”.

    Kortet har synats i ringa utsträckning. Det är komplicerat men inte omöjligt.

    Analysen borde ha handlat om på hur lång sikt och vid vilken sysselsättningsgrad invandringen blir lönsam. Enligt vissa forskare är det 72 procent vilket inte nåtts på decennier,

    Nu går vi in i en tid då budgettaket hotas, biståndsbudgeten rustas ner och varje år behövs resurser motsvarande två statliga kulturbudgetar för att ta hand om ensamkommande, huvudsakligen afghanska tonårspojkar.

    Det är helt anständigt att säga att vi satsar stort på invandring och gör detta av solidaritet och att det får kosta. Men en diskussion om effekter på välfärdsstaten hade varit klädsam.

    Rikspolitiker och medier har för många gånger valt förnekelse istället för att prata om problemen samtidigt som de kunde ha talat sig varma för asylrätt. En Linje 3.

    Ett annat vanligt mantra: ”Vi kan inget göra. Vi är bundna av regler och konventioner”.

    Det har naturligtvis aldrig varit så att alla andra länder utom Sverige hade ett val.

    I åratal har andra länder frångått reglerna, ägnat sig å signalpolitik, ibland avskyvärd, ibland väl avvägd för att skapa en hållbar politik.

    Anledningen är förstås att FN:s konventioner är ett ramverk som går att tolka på olika sätt. I Sverige styrs migrationen av FN-konventioner, men också av EU-direktiv och framför allt en generös nationell tilläggslagstiftning.

    Här hade också behövts en öppen diskussion. Om en avvägning mellan solidaritet, egennytta och humanitet.

    EU har efter fyra toppmöten kommit fram till en tillfällig fördelningsmekanism för de 160 000 flyktingar som redan finns i Grekland och Italien. Alla har skrivit under, få har agerat. Hittills har 159 flyktingar fördelats. Att det går trögt är en kolossal underdrift.

    Sveriges stolta självbild krackelerar. Utan panikläge kunde vi kanske fortsatt att vara bäst i Europa eller bland de tre eller fem bästa. Men vi behöver inte ta emot tre eller fyra gånger fler än Tyskland per invånare.

    Varje individ på flykt väcker berättigad empati. Men av politiker och medier krävs också rationalitet.

    Vi behöver en human, rättssäker, hållbar, långsiktig och folkligt förankrad integrations- och migrationspolitik. Både hjärta och hjärna.

    Nu är U-svängen gjord och alldeles för många rikspolitiker och reportrar försöker glömma vägen hit.

    Allt detta måste sägas. Även om det blir dålig stämning.

    Lasse Granestrand

    Under trettio år reporter på Dagens Nyheter. År 2007 kom boken ”I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling” (Norstedts). Den belönades med Röda Korsets journalistpris.

    Lasse Granestrand. Foto: Privat

    Jimmie Åkesson och Mona Sahlin i TV4:s Kvällsöppet den 19 april 2007.

    Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 2

    Lasse Granestrand.

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X