Annons
X
Annons
X

”Polisen gör inte sitt jobb när EU-migranter stannar”

Allmänhetens förtroende för rättsstaten, myndigheter och politiker tar skada när det finns lagar och bestämmelser som ­myndigheter inte bryr sig om att tillämpa. EU-migranter har inte rätt att stanna längre än tre månader, skriver juristen och politikern Eva Edwardsson (L).

(uppdaterad)

Foto: Leif Blom/TT

DEBATT | EU-MIGRANTER

Den 1 februari 2016 överlämnade samordnaren Martin Valfridsson utredningen ”Framtid sökes” (SOU 2016:6) till regeringen. En av slutsatserna var att barn till utsatta EU-medborgare inte har rätt till skolgång i Sverige. På SvD Debatt 10/3 hävdar doktoranden Louise Dane och flera seniora forskare vid Stockholms och Uppsala universitet att dessa barn tvärtom visst har rätt till skolgång i Sverige. Vad är det som gäller egentligen?

Jag är kommunpolitiker (L) i Uppsala kommun sedan år 2002. Precis som artikelförfattarna framhåller, har jag och andra politiker ett ansvar att hantera även svåra situationer. Men jag vill ställa frågan varför Sveriges kommuner ska behöva hantera ­situationer som uppstår därför att statliga myndigheter, främst polisen, inte gör sitt jobb?

Paradoxalt nog har både regeringens samordnare och artikelförfattarna rätt i sin analys om barn till utsatta EU-medborgares skolgång. Detta beror på att svensk rätt och EU-rätten har olika svar på ­frågan, beroende på situation.

Annons
X

Artikelförfattarna har rätt i att skollagen sedan år 2013 säger att barn som vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning har rätt till skola i Sverige. Frågan är dock om detta också gäller ­unionsmedborgare. Denna fråga är mer osäker och får överlämnas till rättstillämpningen, om inte lagstiftaren agerar för att klargöra rättsläget.

EU-rätten gällande migrerande unionsmedborgare är däremot klar. Den EU-medborgare som vill stanna längre än tre månader i ett annat EU-land måste tillhöra någon av kategorierna arbetstagare eller egenföretagare eller vara familjemedlem till en sådan. För pensionärer, studenter och personer med tillräckliga tillgångar gäller specialregler som också möjliggör vistelse här. För alla som inte försörjer sig själva genom arbete eller företagande krävs en offentlig eller privat heltäckande sjukförsäkring. Utsatta EU-medborgare saknar vanligen sådan försäkring. De saknar då uppehållsrätt i Sverige och ska lämna landet efter tre månader.

Helt annorlunda bedöms emellertid enligt EU-rätten situationen om barn till unionsmedborgare får gå i skola i värdlandet Sverige. Efter en tid i svensk skola – oklart hur lång tid – erhåller den unga unions­medborgaren en självständig uppehållsrätt grundat på EU-rätten. Barnets föräldrar får som ­anhöriga till en unionsmedborgare med uppehållsrätt också uppehållsrätt i Sverige, sannolikt fram till att barnet har avslutat sin grundläggande utbildning.

När barnet vistas här med uppehållsrätt gäller ett krav på likabehandling. Det betyder att barnets föräldrar får rätt till försörjningsstöd och bistånd till skäliga boendekostnader, om de inte kan försörja sig själva. Efter fem års laglig vistelse i Sverige får unionsmedborgaren permanent uppehållsrätt här. Landets kommunalpolitiker som i dag erbjuder skolgång till barn till utsatta EU-medborgare kan knappast vara helt medvetna om vilket ekonomiskt åtagande de är på väg att ta på sig.

Med nuvarande rättsläge finns därför goda skäl att förhindra att utsatta EU-medborgare stannar i Sverige längre än de tre månader de enligt svensk rätt och EU-rätten har rätt till. Detta är statliga myndigheters, främst polisens, uppgift.

I samband med ett partiinternt seminarium för kunskapsinhämtande i Uppsala 2015 frågade jag en representant för polisen om myndigheten arbetar med att få EU-medborgare som ägnar sig åt tiggande att lämna Sverige efter tre månader. Svaret blev nej. Polisen gav uttryck för något som jag tror är en vanlig missuppfattning inom poliskåren, nämligen att polisen inte kan agera, eftersom de inte vet när EU-medborgaren reste in i Sverige. En representant för Migrationsverket upplyste då om att enligt verkets uppfattning är att det är unionsmedborgaren själv som har bevisbördan för vistelsetidens längd.

Jag tror inte det finns något som är så skadligt för allmänhetens förtroende för rättsstaten, myndigheter och politiker som att det finns lagar och bestämmelser som myndigheter inte bryr sig om att tillämpa. Alla som vistas i den svenska gatumiljön ser ju att det finns tiggande EU-medborgare som stannar här månad efter månad. Kommunerna är beroende av att polisen sköter sina uppgifter enligt utlänningslagen. Om så inte sker måste kommunerna på sikt ta på sig ett försörjningsansvar de annars inte skulle haft och detta i en tid då kommuner har nog med uppgifter relaterade till de unionsmedborgare och andra utländska medborgare som faktiskt har rätt att vistas i Sverige.

Det kan naturligtvis invändas att det vore inhumant att tvinga utsatta EU-medborgare att lämna Sverige efter tre månader. Men ett sådant förhållningssätt skulle förbättra de berörda barnens möjligheter att få gå kvar i sina skolor i Bulgarien och Rumänien. På sikt är det ökat ekonomiskt välstånd i dessa länder till följd av EU-medlemskapet som kommer göra skillnad för de grupper som i dag befinner sig i utanförskap. Inte försörjningsstöd i Sverige för ­enskilda EU-medborgare.

Eva Edwardsson

docent i offentlig rätt, jur dr i Europarätt

ledamot av Uppsala kommunfullmäktige (L)

Eva Edwardsson Foto: DP Bild

Foto: Leif Blom/TT Bild 1 av 2

Eva Edwardsson

Foto: DP Bild Bild 2 av 2
Annons
X
X
X
X
Annons
X